Född av blod

Haha, självklart läste jag genom hela kapitlet men precis som i filmer kom farsan in just när jag läste. Så jo visst, rodna var nog bara förordet.

Men älskar kapitlet. c:

Tack till er alla! Är så glad att ni gillar det
Tack LittleButterfly för att du hittar mina skrivfel. Antagligen skulle jag kunna läsa igenom texten hundra gånger och aldrig hitta dem Så ett extra tack till dig
***
Författartack: Det här kapitlet vill jag tacka Jessica Tonks. Vi träffades på MV för snart ett år sedan (tänk vad tiden går) och har blivit goda vänner över internet Det var henne jag frågade första gången jag skulle lägga ut en novell Så ett stort tack till dig, vännen. Du har kommit att betyda mycket för mig Dessutom är det här kapitlet min födelsedagspresent till dig. Stort Grattis! Ja, må hon leva! Ja, må hon leva! Ja, må hn leva uti hundrade år! Javisst ska hon leva! Javisst ska hon leva! Javisst ska hon leva uti hundrade år! Ett fyrfaldigt leve för Jessica Tonks hon leve. Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!
***
Kapitel 4
”Vampyrer behöver blod för att överleva. Det bästa blodet kommer från människor, men i nöd klarar vi oss även på djurblod. Silver svider, men är inte dödligt. Kors, vigvatten och vitlök är bara uppdiktat struntprat som kyrkan hittat på. Däremot dödar en träpåle genom hjärtat oss direkt. Även solljus har en dödande effekt på oss”, Primus stod lutad mot ena väggen inne i salongen. ”Vi är starkare än någon människa någonsin kan bli. Vi är snabbare och rörligare än någon människa kan bli. Våra sinnen är mer utvecklade och våra hjärnor har lättare att samla och registrera information. Vi läker även mycket snabbare än vad en människa kan. En skada som skulle kunna döda en fullvuxen man kan bara vara ett skrapsår för oss”
Han undervisade mig just i hur världen av vampyrer fungerade. Det hade börjat redan när vi stigit upp tidigare ikväll. Så fort han visat mig en garderob som han hade fyllt med nya klänningar till mig och hjälpt mig välja en, hade hans lektion börjat. Han hade gått igenom vad som var skadligt och vad som var dödligt, vad som var bra föda och vad som var dålig. Det hade pågått i flera timmar nu, så jag hade sjunkit ner en soffa med metallfjädring och mörkblått tygöverdrag. Där hade jag sparkat av mig skorna och dragit upp de så jag kunde halvligga. Jag hade varit noga med att den mörklila kjolen skulle ligga vackert runt mig.
”Du blev till för att jag tömde dig på allt ditt mänskliga blod och ersatte det med mitt vampyrblod. Jag sög ut din mänsklighet och gav dig odödligheten. Många av dina minnen från det liv du hade är borta och de du har kvar är bara luddiga fragment. Jag rev ditt liv och byggde upp det med samma delar men på ett nytt sätt”, han gick bort till mig.
Primus såg fruktansvärt bra ut i sina vida svart byxor och strama skjorta som han vikt upp ärmarna på så jag kunde se hans muskulösa underarmar. Hans bleka hud glittrade i månljuset som lyste in genom de öppna fönstrena. Soffans fjädring knarrade när han satt sig ner och lade upp mina fötter i sitt knä.
”Det är därför du kan bryta mot de normer och regler som spunnits runt dig i ditt förra liv utan att tänka över det. Livet du hade är borta och det är enbart människorna som kände dig som minns det livet. Du har ett nytt nu och reglerna och normerna har förändrats helt”, med de orden lät han sin hand glida in under min kjol. ”Många av de mänskliga drifterna har inte vi vampyrer, men några finns fortfarande kvar.”
Hans hand gled målmedvetet över mitt ben. Han smekte mig på insidan av låret på ett väldigt lekfullt sätt och tände lusten inom mig. Jag var säker på att han visste vad han höll på mig och att han blev lika upphetsad som jag. Därför valde jag att reta med honom.
Trots att jag knappt mindes mitt tidigare liv fanns det minnesbilder som snabbt gled förbi. Den som kom till mig just då var när en stram kvinna undervisade om att en fröken inte skulle uppmuntra sin make till älskog, inte skulle hon heller njuta av akten. Hon skulle lydligt erbjuda sin kropp till sin make, men aldrig mer än så.
Just det minnet irriterade mig. Vad var det för fel med att njuta av något så underbart? Vad var det för fel med att leka lite med det? Jag skakade därför av mig det och klämde åt om låren så att Primus hand satt fast.
”Berätta mer om dig, Primus”, bad jag och lutade mig mot honom.
Klänningens överdel var bandlös, så tyget över brösten hade formen av blad som möttes mellan brösten. Det gjorde att en hel del hud syntes, men på ett ganska diskret sätt. När jag lutade mig framåt kunde man dock se rakt ner mellan mina bröst.
Primus slickade sig om läpparna innan han med sträv röst började prata utan att ta bort blicken från mina bröst. ”Jag föddes som människa 1205 på en feodalgård som blivande storbonde. Jag var nämligen äldst i en skara på fem barn. Men alla de planerna försvann när jag 25 år senare förvandlades till vampyr. Min skapare var en man som levt i fem hundra år, men som börjat känna sig ensam. Han dog dessvärre för två hundra år sedan.”
”Hade ni samma relation till varandra som du och jag har?” frågade jag.
”Hehe”, han släppte mina bröst med blicken och såg in i mina ögon. ”Det finns ingen jag haft samma relation till som jag har till dig.”
Hans ord fick ett leende att kröka mina läppar. Han var min och jag var hans. Och om jag förstått allt rätt skulle det förbli så tills någon av oss dog, vilket jag inte trodde skulle hända på ett bra tag. Så vitt jag förstod var Primus en väldigt stark och mäktig vampyr, som kunde ta hand om de flesta problemen. Han hade försäkrat mig om att han skulle skydda mig så länge han existerade och det tycket jag verkade vara tryggt.
Jag lät låren slappna av så hans hand kunde fortsätta sitt smekande. Men istället flyttade han den mot min höft. Han tog tag i mig och drog mig närmare. Kjolen gled upp så att mina vader och knän blev synliga. Ett flickaktigt fnitter lämnade mina läppar. Det fick Primus att se förvånat på mig, innan han brast ut i skratt.
”Inte visste jag att du kunde låta på det sättet”, skrattade han.
”Du vet inte allt om mig”, svarade jag och gled upp och satt mig gränsle över hans knä.
”Men vi har tiden på vår sida”, sa han och drog en hand genom mitt utsläppta hår.
Jag hade inte haft vare sig lust eller ork att sätta upp håret tidigare idag. Däremot hade jag stått framför helfigursspegeln inne i det lilla badrummet och beundrat min vackra hud. Den var lika snövit som Primus och glittrade lika vackert. Jag hade även varit väldigt fascinerad över mina ögon, som även de hade samma färg som Primus.
”Tid är väl det vi har mest av, om jag förstått rätt”, svarade jag och lät handen glida över hans kind.
”En evighet, hoppas jag”, han drog mig tätt intill sig och kysste mig innerligt.
Han var just på väg att dra av mig klänningen när en ljudlig knackning fick oss båda att rycka till. Utan att röra oss vände vi på huvudena och tittade bort mot den mörka hallen.
”Väntar du besök?” frågade jag mumlande.
”Nej”, han föste ner mig från sitt knä och reste sig upp. ”Jag väntar aldrig besök.”
Tveksamt följde jag honom ut i hallen. Hela tiden höll jag mig bakom honom med musklerna spända. Jag visste inte vad som väntade utanför vårt hem, men jag ville inte bli tagen på sängen. Istället var jag beredd på att både slåss och att fly.
Primus väntade inte utan öppnade dörren med ett ryck. Det gjorde att varelsen som stod utanför att hoppa högt av förvåning.
”Jag borde veta att du skulle göra något sådant, Primus”, kommenterade personen utanför. ”Jag tror mitt hjärta stannade för ett ögonblick.”
”Ditt hjärta har inte slagit på flera hundra år, Phantus”, Primus spända axlar slappnade av.
Jag kikade förvånat runt honom. Ute på trappan stod en gudavacker man. Han hade kort gyllenblont hår. Han var inte mycket längre än mig och hade en graciöst spänd kropp. Han hade samma hudfärg som Primus och samma blodröda ögon. Jag förstod i samma ögonblick som jag såg honom att han var en vampyr.
”Då tror jag att det kanske slog ett slag då”, log mannen hurtigt och visade sina spetsiga hörntänder. ”Men vad har vi här då? Inte visste jag att du höll dig med sällskap, Primus”, mannen såg uppskattande på det lilla han såg av mig. ”Vackert sällskap dessutom.”
”Tänk inte ens tanken, Phantus”, varnade Primus hotfull och tog ett steg fram mot mannen på trappan. ”Du ska inte så mycket som titta på henne på det sättet.”
”Vilket sätt?” frågade Phantus oskyldigt. ”Jag skulle väl aldrig tänka oanständiga tankar om en så vacker ung dam.”
”Åh, lägg ner ditt skådespel”, suckade Primus och tog ett steg tillbaka in i hallen. ”Hon är en nyfödd, din dumme.”
Primus fortsatte vidare in i hallen och höll upp dörren för Phantus, men hela tiden stod jag bakom honom till stor del dold av hans kropp.
”Oj då, det såg jag inte”, log Phantus och gick in.
Primus slog igen dörren och drog fram mig från min position bakom sig.
”Phantus, det här är min skapelse Eleonora”, presenterade han med en skyddande arm om min midja. ”Elli, det här är min bror Phantus.”
***

Allvarligt jag gråter faktiskt, av glädje! Du är för underbar och snäll att jag gråter! Du är den bästa som finns! OCH awesome kapitel!
EDIT itter fortfarande och grinar typ xD

Hihi, älskar kapitlet :3 ♥
Biologisk bror, eller bara samma skapare? o.o Liite förvirrad xd

Det får du reda på i nästa kapitel

Gissade faktiskt att jag skulle få det svaret
Men men, jag är iallafall ordentligt nyfiken på nästa kapitel :3

Det var precis vad jag hoppas på

så himla bra skrivet

Började nyss läsa, och du skriver helt otroligt! Asså, jag vet inte vad jag ska skriva, är sämst på sånt, hehe

Men verkligen awesome! Jag läser verkligen vidare! ♥

Super duper bra!!!!