Jag som aldrig blir kär

Skriv mer.

Han satte sig på sin moppe igen med hjälmen i handen. Det såg ut som om att han funderade på något.

-Vad tänker du på? frågar jag.

-Äh, det är inget, mest hur Danne kunde göra sådär som han gjorde idag, suckade han.

-Mark,sa jag till honom. Du ska inte bry dig om honom, han är inte värt det när han håller på sådär. Alla lärare vet säkert om att han startade det också, det var ju jättemånga som såg det.

-Ja, jag vet. Men ändå, jag stör mig på det,vi var bästa kompisar innan vi började i 7:de klass. Han blev helt förändrad när vi började, suckade Mark.

Jag lade min hand på hans axel.

-Sluta tänk på det, sade jag till honom. Det är inte värt det.

Han tittar på mig.

-Du har rätt, det är bara till att strunta i det, sade han.

Nu ser han lite gladare ut. Han gav mig en kram.

-Vi syns imorgon, ska jag plocka upp dig här eller? frågade han glatt.

-Ja, om du vill, svarade jag glatt.

-Bra,jag kommer vid halv, sade han och satte på sig hjälmen på huvudet, fast man kunde fortfarande se hans ansikte.

-Vi ses imorgon, sa han.

-Det gör vi, sade jag till honom.

Sedan tryckte han ner hjälmen helt och startade moppen när jag hade aktat mig lite grann. När han hade kört iväg kom jag på att jag aldrig gav tillbaka hjälmen jag lånat. Men jag kom på att det hade jag ju inte behövt göra eftersom jag skulle åka med honom. Jag gick in till mitt hem och där i hallen stod mamma och frågade ut mig om Mark.

jättebra

Mark

-Idiot Daniel, sa jag till mig själv när jag hade kört iväg från Lunas parkering utanför hennes hus.

Han ska alltid komma ivägen. Om han bara kunde låta mig vara ifred så hade jag inte behövt slå in vettet i skallen på honom, fast det är inte första gånen jag har fått göra det. Det har hänt innan i femte klass, Daniel var tvungen att bli så arg att han såg ut som en tomat i ansiktet när Mark hade gömt alla hans grejer på skoj, Daniel försökte slå sönder honom då också men precis som idag misslyckades han. Daniel har aldrig varit starkare än mig, jag har sedan tredje klass tränat styrk varje dag, Daniel började inte med det förrän i femte klass och jag var redan starkare än honom då. Nu har jag kommit hem och då vaknar jag från mina tankar när jag ser min storasyster stå och vänta på mig med sin hjälm.

-Var har du varit? Du skulle ju köra mig till körskolan, skrek hon åt mig.

-Jag körde en kompis hem bara, hoppa på nu så vi kommer iväg, sa jag till henne.

Hon hoppade på och vi körde iväg. Sonja är 19 år och har ingen moppe och inget körkort för hon har sabbat de gånger som hon skrev upp, att köra bil är hon skitduktig på men när det gäller att läsa så suger hon verkligen. Nu ska hon iväg på en teorilektion igen och har hon tur så lyckas hon denna gången så jag slipper köra runt henne överallt. Där är körskolan, äntligen, jag ska släppa av henne och sedan ska jag hem och ta en macka eller något sådant ätbart, lunchen var inte alls god idag så jag struntade i och äta. Hemma igen, var är mitt lås till moppen? Var har det nu hamnat någonstans, där är det. Låst och klart, in och ta en macka nu!! Mobilen ringer.

-Mark här, svarar jag.

-Ja, em, hej, det är jag Luna, säger rösten i telefonen.

-Tja, Luna, säger jag till henne.

-Vill du komma hit? Daniel är utanför, mamma och pappa är inte hemma och jag är livrädd, sa hon. Han skriker att jag ska komma ut.

-Stanna inne och lås dörrar och sådant som gå att låsa, jag kommer dirre, sa jag till henne snabbt.

Ut, lås upp, starta, på med hjälm och iväg fort som sören. Jag har som tur inte så långt till Luna och jag vill inte ens tänka på vad Danne kommer göra om han kommer in, han hatar henne för att hon ’’tog mig ifrån honom’’. Där är hennes hus och där är Dannes moppe. Jag stannar, kör in till sidan, stänger av, hoppar av, låser, tar av hjälmen och lägger den vid sidan. Jag måste se var han är först, jag kikar fram bakom en buske och får se Danne framme vid ytterdörren, han försöker dyrka upp låset. Jag tar upp min mobil och skickar ett sms till Luna så hon vet att jag är här.

SUPER SÄNNANDE !!!! (är du typ författare ?)

-Danne! skriker jag till honom sedan.

Daniel vänder sig om och får syn på mig.

-Är du här för att rädda din bitch? frågar han argt.

-Hon är ingen bitch, och hon är inte min bitch. Du ska låta henne vara ifred hör du det! skriker jag till honom.

Jag ser Luna uppe i fönstret på sitt rum. Hon tittar ner mot mig. Hon ser hur jag står och skäller ut Daniel. Hon håller en telefon i handen och jag ser hur hon har skrivit 112 på ett papper med ett frågetecken efter, jag skakade på huvudet. Inte än, jag måste se om jag kan prata med honom först.

-Danne, vad gör du här? frågar jag honom.

-Jag ska spöa röven av henne, svarade Daniel argt.

-Det ska du inte alls göra, säger jag till honom.

-Jo, det ska jag. Hon har förstört vår vänskap och jag tänker inte låta henne njuta av att vi inte är kompisar längre, skrek han mot mig.

-Hon njuter inte, hon visste inte om det ens, man blir kompisar med vem man vill och då ska man inte behöva välja mellan de nya och de gamla. Man behöver inte bara hålla sig till sina gamla om man får nya, det vet du lika mycket som jag gör, skrek jag till honom.

-Vad i helsike vet du om det egentligen?! Jag hade bara dig innan och nu har jag bara två idioter till kompisar, hon snodde dig ifrån mig och jag tänker straffa henne för det, skrek han tillbaka.

Han fortsatte att dyrka upp låset. Jag går sakta mot honom.

-Du stannar där! skrek han till mig.

-Nej, jag tänker komma närmare dig tills du slutar försöka komma in i huset, att straffa någon hjälper inte, säger jag lugnt till honom.

-Håll klaffen Mark, jag ska straffa henne så är det bara, skrek han till mig.

Det är bråttom nu, han har säkert fått upp låset snart. Jag går närmare och han ser mig men han fortsätter att dyrka. När jag är nedanför trapporna till ytterdörren vänder han sig snabbt om och håller i en kniv.

-Daniel, du vill inte göra något dumt nu, sa jag lugnt och försiktigt till honom.

-Håll klaffen och gå härifrån! skrek han.

Jag backade så att Luna kunde se mig i fönstret igen. Hon tittade ner mot mig och höll upp lappen med nummret och frågetecknet igen. Denna gången nickar jag tillbaka till henne. Hon ringer ifrån sin mobil. Jag sätter fart mot Daniel som precis fått upp låset. Han hör mig komma så han vänder sig om mot mig och slår efter mig med kniven. Jag backar lite grann men inte för mycket, han går efter mig med kniven framför sig. Jag ser in i hans ögon och han har verkligen förändrats. Luna kunde se båda två nu och hon höll fortfarande i sin mobil. Hon berättar förhoppningsvis vad hon ser nu också, det hoppas jag på iallafall. Daniel fortsätter gå efter mig.

-Jag har varnat dig Mark. Jag vill verkligen inte skada dig men om du fortsätter kommer jag att göra det, säger han till mig.



Henryeta jag är inte en författare men jag skriver berättelser på fritiden detta är första gången som jag har lagt ut som andra än mina lärare och familj har läst

Jättebra!!!

-Jag vet om att du inte vill egentligen, säger jag tillbaka till honom. Jag vet om att det inte är du som står här nu, den Daniel jag känner skulle aldrig hota någon eller något med en kniv och inte skulle han vilja straffa någon tjej eller kille heller. Slåss gjorde han inte heller, bara om någon slog han först.

-Håll klaffen! skrek han.

Återigen slår han efter mig med kniven. Nu hörs polissirenerna och han fryser till.

-Fan, bitchen har ringt snuten! Jag tänker inte åka in! skriker han till mig.

-Det kommer du säkert inte heller om du släpper kniven och inte skadar någon, säger jag till honom.

-Jo, det kommer jag visst, detta var sista chansen innan jag skulle åka in, skriker han.

Han börjar slå efter mig igen och jag backar så fort jag kan men till min otur så snubblar jag och trillar ner på marken. Daniel står ovanför mig med kniven ner mot mig.

-Du ska inte försöka resa dig nu, säger han till mig. Du ska ligga kvar där sålänge jag står här och tills polisen har kört igen.

-Det tänker jag inte göra och det vet du, säger jag lugnt till honom.

Daniel tittar på mig med arga ögon. Polisen svänger in på grusvägen och han tittar mot den. Då passar jag på och tacklar honom så han trillar ner och tappar kniven. Han svär och krålar efter kniven, jag försöker också få tag i den men Daniel hinner före och när han vänder sig så hugger han till mig magen när jag lutar mig över honom. Det hugger till i hela kroppen och jag trillar ner på marken sidan om honom. Daniel ser helt skärrad ut när han ser mig trilla ner på marken och blöda från magen,han blir helt till sig.

-Mark, fan också, kom igen håll ut, snälla. Jag ville inte att detta skulle hända, kved han.

Polisen svängde nu in på tomten och parkerade snabbt, efter dem kom en ambulans ifall någon hade blivit skadad. Polisen öppnade dörrarna och drog sina pistoler. Luna kom ut från huset.

-MARK! skrek hon.

-Daniel Knutsson, håll händerna ovanför huvudet och släpp vapnet du har i handen, sa en polisman högt.

Utan att säga emot släpper Daniel kniven och håller händerna ovanför huvudet. Jag ser svagt att han har fått lite blod på sig.Jag orkar inte hålla huvudet uppe och jag känner att jag snart kommer att svimma, jag känner otroligt svag. Polisen griper Daniel och ambulansmän kommer med bår mot mig, sedan är allting svart.

Luna

-MARK! skriker jag.

Mark ligger på marken och håller om sin mage, jag såg allt som hände och det känns förfärligt. Jag försöker komma fram till Mark men en poliskvinna stoppar mig.

-Du måste tyvärr hålla dig en bit ifrån så att ambulansmännen kan göra sitt jobb så fort som möjligt, sa hon till mig.

Jag nickar men släpper inte blicken från Mark och ambulansmännen. En polisman kommer fram till mig.

-Du kan åka med i ambulansen men vi måste ställa frågor till dig om vad som hänt, säger han till mig.

Återigen nickar jag, jag följer efter ambulansmännen som har lagt Mark på en bår och försökt stoppa blödningen. De tar in honom i ambulansen och säger till mig att hoppa in. Jag sätter mig brevid Mark och eftersom att jag fortfarande är rädd tar jag hans hand i hopp om att han kramar om den, men han kramar inte tillbaka.

-Han är medvetslös, säger ambulansmannen som sitter på andra sidan honom.

Jag tittar upp på mannen och sedan ner på Mark igen. Snälla, snälla, snälla vakna Mark säger jag till mig själv i tankarna. Det gick jättefort att komma till sjukhuset och medans de rullade in Mark till läkarna. De sade åt mig att sätta mig i väntrummet och jag löd eftersom att jag inte ville hamna i någon sorts trubbel. En polisman kom fram till mig med ett block och en penna i handen.

-Går det bra att vi ställer några frågor nu? frågar han.

-Ja, det går bra,sa jag med svag röst.

-Vad hände när Daniel kom hem till dig?

-Han... han.. em... han bankade på dörren, svarade jag lite osäker i rösten.

-Vad gjorde du inne i huset då?

-Jag sa nej.... jag ville inte ha honom... inne i huset då, sa jag.

-Vet du varför han kom?

-Han tycker att jag...... har tagit hans bästa kompis..... ifrån honom, sa jag.

-Vad hände sedan?

-Han fortsatte att.... banka på ytterdörren..... jag hade låst den och..... alla andra dörrar och fönster.... var också låsta.....jag sprang upp till mitt rum, sa jag .

Jag märkte att jag pausade mitt i meningarna när jag pratade så rädd jag var.

-Vad gjorde du när du kom upp till ditt rum?

-Jag ringde Mark, sa jag.

-Han som..

Polismannen pekade mot operationsrummet.

-Ja, sa jag.

-Vad sade du till honom?

-Jag ringde till honom...... han svarade direkt sådär..... glad som han alltid är..... jag sa att Daniel var hemma...... hos mig och att jag var rädd..... han sa till mig att låsa..... dörrar och sådant som jag..... redan hade gjort.... sedan skulle han komma..... han ville hjälpa mig...., sa jag.

-Varför ringde du inte direkt till polisen istället?

-Jag.. em.. jag vet inte.. jag var... rädd.... jag hoppades att Mark...... kunde prata med honom.... så att han skulle lämna.... mig ifred, sa jag.

-Men det funkade inte?

-Jag trodde det först....... Mark gick fram till Daniel.... Men han kom snabbt tillbaka... jag förstod att det inte gick att prata med honom...... Mark nickade till att jag skulle ringa..., sa jag.

-Och du ringde direkt då?

-Ja, från min mobil, sa jag.

-Kom Mark direkt?

-Ja,han kom på sin moppe.... han försökte prata med Daniel....... så fort han kom, sa jag.

-Vad händer när Daniel hade dragit fram kniven?

-Jag såg inte när han gjorde det.... Jag såg det när Daniel slog efter....... Mark med den.... Jag förstod inte vad som hände.... han låg plötsligt ner på marken och blödde, sa jag.

-Tack så mycket, vi stannar här för idag, sa polismannen.

Jag nickade och såg att han gick till en av Marks läkare som kom ut ut operationsrummet.De pratade och sedan gick polismannen. Läkaren kom mot mig och jag reste mig upp.

-Hur är det med honom? frågar jag.

-Vi har precis blivit klara med operationen, det var inte så farligt men han kommer att få ligga kvar här på sjukhuset några dagar för observation, sa läkaren.

Spännande och bra!

Tack för alla kommentarer gillas jättemycket


-Okey, men när kan han träffa folk? frågar jag snabbt.

Jag hör att jag fortfarande har en ostadig röst.

-Han måste vakna upp först, sen får vi se, sa läkaren.

Jag nickar och läkaren går därifrån men hon vänder sig om innan hon försvinner.

-Har du ringt hans familj? frågar han.

-Ja,det har jag. De är påväg hit, svarade jag.

Han nickade och gick sedan. Det gick en stund sedan kom Marks föräldrar och hans syster.

-Var är han? Vad hände? Vad har läkarna sagt? frågade hans mamma Karin hysteriskt.

-Lugna ner dig Karin, sa Paul till henne.

-Luna,har du hört något från läkarna? frågade Sonja lugnt.

Jag nickade och precis när jag skulle berätta vad läkaren hade sagt till mig, kom han själv och berättade.

-Får vi träffa honom? frågade Karin.

-Ja, men han har inte vaknat ännu, sa läkaren. Jag ska visa er till hans rum.

Vi gick efter läkaren tills vi var utanför Marks rum. Karin, Paul och Sonja stod som förfrusna men jag ska inte säga något, jag stod helt stilla. Men jag gjorde första rörelsen mot dörren, jag tryckte upp den så vi kunde se Mark ligga i sin säng, det såg ut som om att han sov. Karin, Paul och Sonja gick sakta efter mig och när vi hade kommit fram till hans säng brast Karin ut i gråt. Men hon lugnade ner sig efter en liten stund, vi hade satt oss ner i stolarna som fanns i rummet. Vi alla väntar på att Mark skulle vakna, Paul hade gått för att köpa lite kaffe, Karin hade följt med så det var bara Sonja och jag kvar i rummet med Mark.

-Såg du vad som hände? frågade Sonja.

Jag nickade.

-Den där Daniel är en idiot, jag har aldrig tyckt om honom, sa Sonja.

-Inte jag heller, sa jag till henne.

Paul och Karin kom tillbaka med kaffe till oss och återigen blev det tyst i rummet i väntan på att Mark skulle vakna. Min mamma hade ringt skolan och sjukanmält mig för resten av veckan efter det som hände, Mark blev också sjukanmäld men jag vet inte hur länge. Paul och Karin reste sig upp när de druckit upp sitt kaffe.

-Vi måste åka hem nu, vi kan inte stanna längre idag, sa Paul. Stannar du ett tag till Luna?

-Ja, jag stannar ett tag till, svarade jag.

-Tack så mycket, du kan inte förstå hur mycket detta betyder för oss, sa Karin och tog tag i mina händer.

-Jag vet, sa jag till henne.

Hon släppte mina händer och de gick ut ur rummet efter ha viskat hejdå i Marks öra. Sonja gick ut sist.

-Ring så fort något händer, sa hon .

Jag nickade och sedan gick hon ut. Jag satt kvar i rummet helt själv med Mark. Jag flyttade mig till stolen närmast. Jag tittade på honom där han låg i sängen, det ser ut som om att han sover, jag hoppas att han vaknar snart så att han inte behöver vara kvar här på sjukhuset. Det mörkar därute och jag börjar bli trött, jag lutar mitt huvud på mina armar som jag lagt upp på hans säng och somnade.

Mark

Jag ser inget, allt blev svart efter olyckan med Danne. Jag tror att jag svimmade eller något sådant. Jag vet inte vad som har hänt under den stunden som allt har varit svart för mig. Men nu när jag vaknade till så var jag i ett vitt rum, med en gul filt på mig, i en sjukhussäng så jag är väl på sjukhuset då. Jag lyfter försiktigt mitt huvud och tittar runt i rummet, vid min sida ser jag någon ligga ner med huvudet, det ser ut som Luna, hon måste ha somnat när hon satt här hos mig. Hon är jättesnäll, ska jag väcka henne? Eller nej, jag låter henne sova, hon är säkert rädd fortfarande och jag undrar hur länge hon har suttit här. Jag luktar Sonjas perfym härinne, hon måste ha varit här med mamma och pappa. Luna ringde säkert dem när vi åkte in hit. Luna, du är så snäll och du är söt, kanske till och med snygg. Jag har alltid känt mig som mig själv med henne, jag känner mig mycket gladare också, men vem vet, jag kanskebörjar bli kär. KÄR?! Jag blir aldrig kär, hur kan jag ens komma in på den tanken. Jag ryser till, men jag väckte inte Luna, tur för hon kan få sova lite till, sova bort det hemska. Jag lutar bak huvudet igen, känner mig helt utmattad efter den rörelsen jag gjorde med huvudet så jag somnar om igen.

Luna

Jag tycke jag kände Mark röra sig eller något sådant, jag vaknar till sakta men får se att han fortfarande inte har vaknat. Jag kanske inbillade mig men nu är jag vaken och jag tror inte att jag kan somna om heller, det ligger en bok därborta på bordet,jag kan läsa den ett tag. Jag hämtar den och sätter mig igen, den heter visst Vänner förändras, den verkar bra så vi kan läsa den ett tag.Vad är klockan, tjugo över tre på natten, det är tur att mamma vet var jag är annars hade hon dödat mig när jag kom hem. Boken är faktiskt bra, jag ska fråga mamma om hon kan köpa den till mig. Jag tittar på Mark igen,kom igen vakna nu. Jag gäspar, jag är fortfarande trött, jag lägger ifrån mig boken och lägger mig ner som innan igen. Jag somnade väldigt fort denna gången, nu kanske jag blir utvilad till imorron. Jag vaknar av att solen skiner med sitt ljus i ansiktet. Jag lyfter på huvudet och satte mig ordentligt i stolen och tittade mot fönstret. En av sjukhusets sköterskor har nog dragit upp draperiet för fönstret. Boken jag hade läst lite ur igårkväll låg på golvet, jag tittar upp på Mark efter att jag plockat upp boken. Han blundar fortfarande, men han rör sig lite så han vaknar nog snart .Det knackar på dörren in och i dörröppningen ser jag Marks föräldrar och syster.

-Hej Luna. Jag tycker att du kan gå hem ett tag nu så sitter vi här med honom. Vi ringer när han vaknar, sa Karin.

-Okey, jag ska bara ta min väska, sa jag till henne.

Jag lyfte upp min väska och gick mot Karin, Paul och Sonja.

-Jag har sett han röra lite på sig så om vi har tur så vaknar han kanske snart, sa jag.

Karin såg gladare ut och det gjorde Paul och Sonja med. De gick förbi mig för att ställa sig hos Mark, jag sade hejdå till dem och gick sedan hem. När jag kom hem så satt mamma och pappa i köket och åt frukost, min lillebror satt och kladdade runt som vanligt med sin gröt i sin barnstol, det är ju så att han får kladda hur mycket han vill eftersom att han bara är 1 år.

-Hej mamma, sa jag.

-Hej gumman, hur är det med dig? frågade hon.

-Det är bra, men jag är fortfarande lite chokad och rädd. Det kommer nog inte gå över så fort som jag trodde, sa jag.

-Det det gör det inte, sa mamma. Det kommer att ta tid, det är bara att ta det lugnt.

Mamma, hon är alltid där för mig. När hon sa att man bara skulle ta det lugnt så klappade hon mig på axlen. Hon och pappa är absolut bäst, lillebror vet jag inte ännu han är lite för ung för att förstå. Jag log mot honom och gick sedan upp till mitt rum. Jag slängde väskan på golvet brevid mitt skrivbord och sedan tog jag min mobil och kollade om Sonja hade ringt än men det hade hon inte. Jag suckade och satte mig vid skrivbordet, jag lade ner huvudet på mina armar när jag hade lutat mig ner. Jag hoppades att hon skulle ringa snart för jag är så himla orolig för Mark. Jag är så trött att ögonlocken hänger nedanför hakan på mig så jag blundar till och slocknar en stund. Biiirr...biirrr.....birrr....birrr. Jag vaknar till av att mobilen vibrerar brevid mig. Jag kollar vad den håller på med och ser att det är Sonja som ringer.

-Luna, svarar jag.

-Luna, äntligen svarar du. Jag har ringt två gånger utan att du svarade, sa Sonja.

-Har du? Jag somnade till så det var kanske därför, sa jag.

-Okey, jaja, du svarade nu iallafall, sa Sonja.

-Mmm, sa jag.

-Kom till sjukhuset, sa hon.

-Har han vaknat? frågar jag.

-Ja, och han frågar efter dig nu efter att ha pratat lite grann med oss, sa hon.

-Jag kommer dirrekt, sa jag och sedan lade jag på.

Jag sprang ner från mitt rum och in till mamma i köket.

-Kan du köra mig till sjukhuset? frågade jag snabbt.