PRS Lupple & Medi

Han torkade hennes tårar sakta. " Men det är okej älskade. För du är inte bara min. Även om jag kanske skulle föredra det ibland. Så tillhör du faktiskt hela världen. " Viskade han och kysste henne sakta över halsen.

Hon såg plågad ut.
"Men jag vet det. Men det är så svårt. Jag vill inte att du ska vara arg över det jag gör."

Dorian skrattade lågt. "Älskade jag är inte det minsta arg. " Sa han ärligt.

"Nej men jag trodde det. Jag vet inte vad du tänker och det är inte rättvist. Du vet alltid vad jag tänker."

Dorian såg på henne. Smekte hennes kind. " Vad fick dig att tro att jag var arg?" Undrade han nyfiket.

"Jag vet inte.." Hon såg ner och suckade.
"Förlåt..."

Han log snett. " Be inte om ursäkt. " Sa han ömt. " Men om du undrar vad jag tänker så fråga istället för att anta saker. " Sa han ömt.

"Men det blir då jobbigt. Frågar var och varannan minut vad du tänker på. Tänk om du tröttnar på mig?" Frågade hon och lutade sig mot honom.
"Jag är så..."

Han flinade lite. "Hellre att du frågar än att du tror saker som inte stämmer." Log han.

Halo gav honom en blick innan hon nickade sakta.
"Oh okej.." Viskade hon och lade huvudet sedan mot hans axel.