PRS Lupple & Medi

Dorian gick ut och letade upp Halo. Satte sig bredvid henne och log mjukt. " Var lunchen god?" Log han.

Hon såg upp på honom och nickade sedan svagt.
"Ja det var den. Den var riktigt god..." Hon log svagt och kramade om honom.
"Älskar dig.." Viskade hon.

Dorian tog varsamt upp henne i sitt knä. "Och jag älskar dig. " Log han och smekte hennes kind lätt. " Men något oroar du dig för?" Sa han undrade.

"Du borde sluta läsa mig som en öppen bok. Det oroar mig." Sa hon och log sedan ömt.

Dorian såg på henne med en öm blick. " Du läser mig precis lika bra. Vill du prata om det?" Sa han varmt.

Hon satte sig i hans famn och såg in i ögonen.
"Du oroar dig för min skull. Jag är inte säker på att du förstår vad jag ska göra."

Han smekte henne sakta över håret. " Du kommer åka härifrån ofta för att ge ut din gåva. " Viskade han.

"Ja och är det något du är arg över?" Viskade hon och lekte med sitt armband.
"För jag måste jobba."

Han såg på henne och skakade på huvudet. " Nej jag är inte arg. Jag förstod att stunden skulle komma när du skulle vara där oftare. Jag trodde bara inte att den skulle ske så fort. " Viskade han ärligt.

Halo såg på honom och tårar rann ner längst hennes kinder.
"Dorian." Viskade hon sedan.