PRS Lupple & Medi

Han smekte hennes kind sakta. " Älskade. Gillar du inte barn?" Undrade han mjukt. " Men jag tror inte Jarlo tänker vara här i åttio timmar precis. Vi hinner nog med Jarlo och hotellet?" Sa han ömt.

"Jag gillar barn. Men jag vill inte störa. Jag känner att jag är i vägen.." Viskade hon och såg sorgset på honom.

Dorian såg på henne. " Älskade. Hur är du i vägen?" Viskade han och drog upp henne i sitt knä. "Alla har saknat dig. " Viskade han.

Hon lutade sig mot honom.
"Jag vet men jag känner som att jag är i vägen. Det är inget jag vill eftersträda."

" Älskling." Viskade han ömt.

"Ja?" Hon såg in i hans ögon och placerade sina händer om hans kinder.
"Min älskade, vad är det?"

" Du är aldrig i vägen. " Viskade han ärligt. "Aldrig någonsin." Log han.

Hon såg sorgsen ut och lade armarna om honom. Kramade om honom.
"Älskade..."

Han såg på henne och kysste henne ömt. " Ja?" Viskade han ömt.

"När vi är ensamna. Vill du massera mig då?" Frågade hon.