PRS Lupple & Medi

Alexander hjälpte henne kvickt ned till liggande ställning igen. Han log svagt, sorgset. " Den historien är mycket sorglig." Sa han ärligt. Stilla.

"Jag vill dricka vatten. Så varför ska jag ligga?" Hon kved till.
"Nu är du elak."

Alexander log mjukt och såg på henne. " Du måste ligga ned.." Sa han och la en till kudde under hennes huvud så hon kom upp lite. Gav henne en skål med isbitar. " Sug på dom." Sa han lugnt.

Dorian stannade upp när de kommit långt från huset. På en bergstopp och vände sig mot Lathan. Han såg sorgset på sin far. " Varför accepterar du Emma men aldrig accepterade Lupe?" Viskade Dorian sorgset. Lathan såg på honom med en sorgsen blick. " Dorian." Började han och Dorian skakade på huvudet. "Det gör mig bara lite ledsen, okej. " Suckade Dorian besviket.

Hon gav honom en blick men stoppade en i munnen och suckade.
"Det är kallt." Sa hon men lite besvär.

"Vill du höra historien nu?" Sa han med ett mjukt leende.

"Dorian, det var andra tider då. Det ni gjorde skulle kunnat få er dödade. Och vi var i det sociala livet på ett helt annat sätt. " Förklarade Lathan och Dorian såg på honom med en suck. Skakade på huvudet och försökte samla sig. " Lupe vill ha din hjälp pappa. " Sa han lugnt.

"Ja då kan jag tänka på annat..." Viskade hon och såg på honom.

Alexander log mjukt och satte sig ned på sin pall bredvid henne. "Så jag är ju gammal som du vet. " Började han. " Och när jag var människa så var jag faktiskt så lyckligt lottad att jag hade Laura redan då. "Sa han med ett mjukt leende. " Vi levde som ett vanligt liv. På den tiden. Hon och jag och våra tre underbara barn. "Log han. "Men sjukan kom. Den tog våra barn först, och sen henne och sist mig. Jag blev förvandlad och även Laura. Men inte barnen. Man förvandlar inte barn. " Sa han stilla. "Och när jag vaknade igen. Så beslutade jag att göra mitt bästa för att aldrig vara så maktlös som den gången. Och den läkande kraften var som det mest värdefulla enligt mig." Sa han lugnt.


Lathan suckade lågt. " Vad vill han ha för hjälp? " Undrade Lathan. " Han vill ställa ut konst, sin konst. Och jag kan inte hjälpa honom. Men du vet hur du ska beskydda honom i en sådan situation." Viskade Dorian.

Hon lyssnade och hostade till. Spottade ut isbiten och vände bort huvudet.
"Så du har varit läkare i så många år... Men varför?"

Han log mjukt. Hade inte hans historia förklarat det? " För att jag inte kunde rädda dom." Förtydligande han ömt.


Lathan funderade lite och såg ut över berget. " Nåväl Dorian. Jag ska hjälpa honom. För dig. " Sa Lathan. " Jaga nu." Log han och Dorian log stort och sprang iväg för att leta rätt på något djur.

Hon såg på honom med sorgsam blick och nickade bara.
"Men det låter sorgsamt ändå. Har jag fått feber?" Hon lade handen mot pannan.