Borgen (sjunde året)

Mintygirl89


boknörd_


Trezzan


Nepflite




Kapitel 82 - Administration

“Då så. Jag antar att ingen tid finns att förlora.”
Lostburge vek omsorgsfullt ihop den så kallade rekryteringslistan mellan sina långa fingrar och tog ett steg mot kontorets utgång, men hejdade sig med ens.
“Just det”, erinrade han sig medan han åter satte dödsätarmasken på plats, “jag utgår från att rutinerna med en veckas förberedelser inte gäller studenterna? Min Eleonore är fullt inställd på att inleda studierna imorgon. Jag utgår från att hon redan är inskriven i sjätte årskursen?”
“Det ordnar vi, naturligtvis.” Severus röst röjde inga känslor. “Bär hon samma efternamn som du?”
"Självklart", svarade Lostburge kort. “Eleonore Vendela Lostburge. Och mitt första uppdrag här på plats, Severus? För tillfället är jag färdig med arbetet på Malfoy Manor. Inte ens herren själv skulle kunna ta sig igenom den källarväggen nu, men den är till hans belåtenhet. Han har alltid varit nöjd med mina insatser.” Det blänkte till i maskens ögonhålor.

Severus ryckte på axlarna. “Det är väl inte direkt de farligaste individerna som vistas där just nu, men det är klart att utrymmet behöver vara redo för framtida fängslande av mer kraftfulla element.” Jag förstod vilka han syftade på. Fångarna Luna och professor Trelawney hade andra kvalitéer än den mest fysiskt starka trolldomen. Men hur långt skulle sådana kvalitéer räcka mot den grymhet, den hårda attityd som bara vann mer och mer mark i världen? Jag återvände till mitt skrivbord, ignorerade deras fortsatta ordväxling. Fattade min fjäderpenna och slog upp klassboken för sjätte årskursen.
“Eleonore.” I periferin slog en svart mantel ut i en helomvändning. “Vendela.” Ljudet av en dörr som föll igen. “Lostburge.” Och tystnaden vilade över det torkande bläcket i klassboken.

Jag såg upp, över de tomma tavlorna. Alla dess invånare var väl ute och skvallrade på sina alternativa platser. De anade inte att de just missat en person som kunde bli en nog så viktig informationskälla. En person som just lämnat vårt kontor.

Severus satt tyst och tankfull i sin karmstol, med blicken förlorad någonstans dit jag inte kunde följa honom. En plats där han inte tyckte om att vara. En Richmond-plats.
“Har ni hört något från Jessica Raven, sir?” Jag ville återkalla honom till nutiden, få honom att tänka på de bundsförvanter som kunde mäta sig med honom i styrka och som kunde vara ett stöd för honom på riktigt i uppdraget. Jessica var den enda jag visste med en liknande position och agenda. Vad skulle hon säga om att Lostburge tagit hennes plats?
“Raven?” Severus lät för ovanlighetens skull tankspridd, som om det tog tid för honom att omorientera sig. “Jo, visst, det var så sant. Det kom till min kännedom idag att Raven kommer att återvända senare än planerat. Hon behöver mer tid för, hm… återhämtning.”
Det var egentligen ingen överraskande information, med tanke på det Jessica varit med om och att hon sedan, trots att hon var skadad, fortsatt göra orimliga ansträngningar som att flyga hit till slottet och justera Ellis och Dracos minnen.
“Hur mycket tid, sir?” frågade jag försiktigt.
“Ett par veckor, minst. Kanske mer. Kanske mindre.” Han lät nästan sorgsen. “Raven behöver återställa sin magiska styrka för att åter kunna fungera i tjänst.”
“På tal om tjänst, sir…” Jag måste få veta mer. Vem exakt hade vi att göra med här? “Vad har Owen Lostburge för styrkor? Hur kan han bli användbar för skolan då han tillträder sin tjänst?” Jag spelade egentligen inte så mycket. En del av mig kändes krass, bedövad, van att navigera i kris. Det var alltför mycket som hade förändrats genom de här åren.

Severus granskade mig med plötslig skärpa, en oro i de svarta ögonen. Jag kände hans läsning bränna mot min uppgivenhet och såg sorgset in i det svarta. Jag behöver information, Severus. Vetskap om vem det här är, och det vet du.
Han nickade, nästan omärkbart, och började berätta.
“Owen Lostburge är i stort sett oslagbar i dueller, vilket naturligtvis är bra med tanke på ämnet han ska undervisa i. Dessutom äger han en betydande förmåga gällande ocklumenering, som jag hoppas kan komma eleverna till del på något sätt, även om den förmågan inte kan läras ut speciellt effektivt i helklass …" Severus tystnade och såg återigen bort, som förlorad i minnen från en helt annan tid. “Men det är inte hans största styrkor”, fortsatte han långsamt. “Specialkompetensen jag nämnde tidigare består i två extraordinära förmågor, där Lostburge är unik i magiskt avseende.”
Starkare än Dumbledore var? Han nickade sakta.
“Just gällande dessa två förmågor. Den första förmågan har en stark fysisk effekt. Som vi nämnde har Lostburge gjort vissa, hm … insatser bland annat på Malfoy Manor. Hans unika magi förseglar väggar så starkt att ingen annan trollkonst rår på den. Inte ens…”
Mina krafter?
“Inte någon magisk styrka, skulle jag tro.”
“Imponerande, sir.” Jag märkte att min hand fortfarande kramade om fjäderpennan och lade den tyst ifrån mig på den välpolerade skrivbordsskivan. “Och den andra unika förmågan?”
Severus såg sig omkring i rummet, svepte med blicken över tavlorna där ingen före detta rektor ännu hade återvänt. Rummets belysning blänkte gåtfullt i ramarna.
“Lostburge har också en oöverträffbar förmåga att lokalisera individer och finna dem”, sa Severus sakta. “Har han en gång träffat någon kan han spåra den personen vart som helst. Han är skickligare på detta än …” Mörkrets herre själv? Jag lyckades fånga hans blick och han nickade åter bekräftande.
“Men då skulle han ju …” Jag hejdade mig. Vi kunde trots allt inte tala öppet; vem vet vilka avlyssningsmetoder Umbridge hade begagnat sig av den här gången? Jag tänkte på Harry, var han nu befann sig. Den mest eftersökte av alla, med sitt ärr i pannan, identiskt med mitt i sin form. Men Severus skakade på huvudet åt mina tankar.
“Som sagt, bara dem han träffat personligen.” Hans röst lät mjukare. “Men trots det är det ju detta en ytterst speciell förmåga inom trollkonsten, så sällsynt genom historien att den inte ens har någon namn. Faktum är att man till och med inom trollkarlsvärlden tvivlar på att den existerar.”
“Men det gör den, sir?”
Sorgen föll åter över hans bleka ansikte.
“Utan tvekan, Mona. Utan tvekan.”
Jag försökte processa det jag fått veta och kom plötsligt på något.
“Har han någon svaghet? Någon … anpassning vi kan behöva göra för honom i tjänsten?”
Severus ögon gnistrade till, ett tecken på uppskattning. Det påminde om när vi tillsammans hade lurat Umbridge med sanningselixiret för några år sedan. En svag värme tändes inom mig när Severus fortsatte att berätta.
“Även om ingen, hm … anpassning behövs, så kan jag informera om att hans förmåga till legilimering är ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig, särskilt om man ser det i proportion till hans övriga kapacitet - gällande ocklumenering exempelvis. Så det skulle kunna bli en svårighet för honom att få ut information av eleverna om det skulle behövas, i alla fall med den metoden…”
“Aha, som dyslexi, fast gällande legilimeringsförmågan?”
“Precis. Korrekt uppfattat.”

Jag begrundade detta, även om det ännu var svårt att veta vad det kunde innebära för oss och vår situation. Det kändes dock väldigt bra med vetskapen om att den gränslöse Dödsätaren åtminstone inte skulle kunna tränga in i mina tankar. Dessutom fanns ju ocklumeneringsskyddet i min glamourförtrollning. Jag tog beslutsamt upp fjäderpennan igen.
“Vad vet vi mer, sir? Familjesituation? Vem ska jag anteckna som närmast anhörig?”
“Såvitt jag vet lever han ensam med dottern som nu börjar i sjätte årskursen.”
Jag undrade hur Eleonore var och hur hon skulle landa i elevgruppen. Speciellt som den såg ut nu.
“Har flickan någon mor?”
Severus var tyst några sekunder för länge. Hans ögon förlorade sig i fjärran igen och han såg ut att bli obehagligt berörd.
“Nej”, sa han slutligen. “Hon finns inte med i bilden.”
Det förvånade mig egentligen inte. Gick det ens att föreställa sig ett familjeliv med en sådan som Lostburge? Såvida man inte själv var av samma skrot och korn, men jag betvivlade att det ens bland Dödsätarna fanns många i hans kaliber. Frågan var varför inte modern tagit hand om flickan och på så sätt räddat henne från en sådan far.
“Frågan är hur vi löser lektionerna i försvar mot svartkonster den här veckan”, sa Severus som tycktes tacksam över att få återgå till ett praktiskt problem. “Jag förmodar att de får ställas in. Jag har inte tid och möjlighet att själv ta dem. Men det är inte vem som helst som … hm, kan hantera den där tjänsten på ett lämpligt sätt.”
Som om Lostburge skulle kunna det, tänkte jag bittert och medlidandet slog ut i bröstet vid tanke på eleverna. Ginny, Neville, Blaise som Elli alltid var tillsammans med … Elli. För att inte tala om Draco. Jag kunde se dem framför mig. Hennes mörka, beslutsamma ögon och hans ångestfyllda grå.
Det fanns bara en sak att göra.
På något sätt skulle det väl gå.
“Sir, jag har ett förslag”, deklarerade jag klart och tydligt för att väcka honom ur hans grubbel och få hans fulla uppmärksamhet. Och så, snabbt för att inte hinna ändra mig: “Jag kan vikariera i försvar mot svartkonster den här veckan.”

Så roligt med ett nytt kapitel! Och vad kul att jag kunde få skrivkrampen att lossna för dig! Det glädjer mig! Men spoila inte, för då blir inte så spännande, hihi!

Snape blir spänd och orolig känns det som. Får hoppas allt går bra. Spänningen stiger!

Litet tips:

På slutet vill jag dela upp stycket så man får en andningspaus,

“Även om ingen, hm … anpassning behövs, så kan jag informera om att hans förmåga till legilimering är ytterst begränsad, för att inte säga obefintlig, särskilt om man ser det i proportion till hans övriga kapacitet - gällande ocklumenering exempelvis. Så det skulle kunna bli en svårighet för honom att få ut information av eleverna om det skulle behövas, i alla fall med den metoden…”
“Aha, som dyslexi, fast gällande legilimeringsförmågan?”
“Precis. Korrekt uppfattat.”


Jag begrundade detta, även om det ännu var svårt att veta vad det kunde innebära för oss och vår situation. Det kändes dock väldigt bra med vetskapen om att den gränslöse Dödsätaren åtminstone inte skulle kunna tränga in i mina tankar. Dessutom fanns ju ocklumeneringsskyddet i min glamourförtrollning. Jag tog beslutsamt upp fjäderpennan igen.
“Vad vet vi mer, sir? Familjesituation? Vem ska jag anteckna som närmast anhörig?”
“Såvitt jag vet lever han ensam med dottern som nu börjar i sjätte årskursen.”
Jag undrade hur Eleonore var och hur hon skulle landa i elevgruppen. Speciellt som den såg ut nu.
“Har flickan någon mor?”
Severus var tyst några sekunder för länge. Hans ögon förlorade sig i fjärran igen och han såg ut att bli obehagligt berörd.
“Nej”, sa han slutligen. “Hon finns inte med i bilden.”
Det förvånade mig egentligen inte. Gick det ens att föreställa sig ett familjeliv med en sådan som Lostburge? Såvida man inte själv var av samma skrot och korn, men jag betvivlade att det ens bland Dödsätarna fanns många i hans kaliber. Frågan var varför inte modern tagit hand om flickan och på så sätt räddat henne från en sådan far.
“Frågan är hur vi löser lektionerna i försvar mot svartkonster den här veckan”, sa Severus som tycktes tacksam över att få återgå till ett praktiskt problem. “Jag förmodar att de får ställas in. Jag har inte tid och möjlighet att själv ta dem. Men det är inte vem som helst som … hm, kan hantera den där tjänsten på ett lämpligt sätt.”
Som om Lostburge skulle kunna det, tänkte jag bittert och medlidandet slog ut i bröstet vid tanke på eleverna. Ginny, Neville, Blaise som Elli alltid var tillsammans med … Elli. För att inte tala om Draco. Jag kunde se dem framför mig. Hennes mörka, beslutsamma ögon och hans ångestfyllda grå.
Det fanns bara en sak att göra.
På något sätt skulle det väl gå.
“Sir, jag har ett förslag”, deklarerade jag klart och tydligt för att väcka honom ur hans grubbel och få hans fulla uppmärksamhet. Och så, snabbt för att inte hinna ändra mig: “Jag kan vikariera i försvar mot svartkonster den här veckan.”

Jätte bra kapitel som alltid

Mintygirl89


Trezzan


Nepflite




Kapitel 83 - Vikarie

Hogwarts januari 1998

Min far hemma i Sverige, Jakob Silver, arbetade som musiklärare. I sin lektionssal var han gud. Som barn hade jag ofta besökt honom bland alla de otaliga instrumenten. Han behärskade vartenda ett av dem: gitarren vars musik sköt ut i luften som små blanka spjut i olika gula nyanser, flöjten vars melodi svävade silvrigt vit och tycktes vilja nå bortom himlen, ja till och med på trumpeten kunde han få fram några mässingsfärgade toner som bar någorlunda. Och när han satte sig vid pianot försvann omvärlden. De mest färgrika landskap målades upp, helt olika för varje musikstycke. Han rörde sig runt i salen med självklar säkerhet, alltid tålmodigt leende, även när elevernas plinkande toner skar sig mot varandra och jag helst ville fly ut i korridoren.

Pappas musiklektioner omfattade en heltidstjänst och han kände ett stort antal av skolans elever, men någon enstaka gång hände det ändå att han blev ombedd att hoppa in som vikarie då en lärare i ett annat ämne var frånvarande, och då hörde jag honom alltid beklaga sig för mamma på kvällen.
“De tror att jag är en av de bättre lämpade för att jag känner så många och för att vi kommer bra överens”, suckade han när han utmattad sjönk ner i en av vardagsrummets fåtöljer, “men det är inte alls samma sak att komma in i ett rum där du inte vet hur något samspelar.”
Genom mina år, först som lärarbarn och sedan som anställd på en skola, hade jag hört många liknande åsikter. Vikariaten, särskilt tillfälliga sådana med kort varsel, var läraryrkets baksida. Man hittade kanske inte i salen, eleverna var helt nya för en och det allra värsta - man behärskade inte ämnet ifråga såsom sitt eget. Det fanns inte lika mycket att luta sig tillbaka på, rutinerna svajade och i värsta fall kunde de inte helt oskyldiga ungdomarna upptäcka detta och försöka utnyttja situationen med lite, enligt dem, välförtjänt vila eller kanske till och med något bus.

Med min verkningslösa trollstavsattrapp och totala avsaknad av formell utbildning i ämnet var jag den typiska vikarien. Dessutom var jag osäker på vad Metrimonas fördelaktiga yttre kunde ha för effekter. Människor reagerar olika på fysisk skönhet: en del tycks få mer respekt för en, andra betydligt mindre.

Just tjänsten som lärare i Försvar mot svartkonster var särskilt mytomspunnen. Harry hade sagt att jobbet var förhäxat och sedan Voldemort sökte tjänsten utan att få den hade ingen kunnat behålla den mer än ett år. Efter det hade de försvunnit från Hogwarts. Så långt stämde det: Monsterögat Moody, Umbridge och Severus hade alla av olika skäl lämnat posten, men Severus hade faktiskt återvänt till själva slottet i en ännu mäktigare position, och Umbridge var tyvärr också på god väg att göra det.

Därför skrämde inte just detta faktum mig särskilt mycket och kanske var det också så att förhäxningen inte gällde vikariat. Jag hoppades på det. Visst hade jag uppfattat oron i Severus ögon när jag erbjöd mig att ta hand om veckans lektioner, men nuförtiden visste han bättre än att försöka hindra mig.
“Se till att förbereda dig ordentligt, bara”, sa han med en menande blick mot bokhyllan. Han visste hur jag fungerade.



När jag trädde in i klassrummet för att hålla den första lektionen med sjunde årskursen var jag noga med att peka med trollstaven då jag med blicken riktade min kraft mot fönstren och på så sätt fick upp alla yttre luckor.
“Vi behöver ljus här inne.” Det fanns bara ett sätt att göra det här, och det var att inte tveka. Med skenbart lugna steg gick jag genom salen, gav den rödhårige trollkarlen i tavlan på väggen en avmätt nick till hälsning och lade mina anteckningar på katedern. Medan eleverna installerade sig på sina platser försökte jag få grepp om gruppens sammansättning. Grönt och silver övervägde, medan rött och guld endast representerades av Elli, Seamus Finnigan och Neville Longbottom. En obalans som delvis vägdes upp av att Blaise satte sig bredvid Elli och inte verkade bry sig ett dugg om varken Pansys föraktfulla smil eller Dracos surmulna blängande.
“Ni känner säkert igen mig”, sa jag och ingen i salen förnekade detta. Trollkarlen i tavlan blinkade åt mig och gav mig ett flirtigt leende bakom den yvigt röda mustaschen. “Jag arbetar i skolans administration och har studerat en hel del magi genom åren. Tillräckligt för att kunna ge er en veckas teoretisk förberedelse innan er nye lärare tillträder sin tjänst.”
Inte helt oväntat sträckte en elev upp handen och frågade: “Vem är den nye läraren?”
“Tack för frågan, miss Parkinson. Jag överlåter presentationen åt honom själv och ber om er tålmodighet tills nästa vecka.” Ett svagt mumlande utbröt och jag skyndade mig att återta ordet: “Vi kommer alltså att lägga upp veckans lektioner med teori, men det innebär inte att ni kommer att lämnas därhän åt fri läsning. Jag är väl medveten om att dessa lektioner till en betydande del har ägnats åt Cruciatusförbannelsen och då främst dess praktiska del.” Det gick inte att ta miste på reaktionen som likt en vågrörelse rörde sig över elevgruppen. “Vi ska nu tillsammans gå igenom teoridelen för den här förbannelsen, och det ska ske grundligt, så att ni vet vad ni har att göra med den dag då ni eventuellt konfronteras med den.”
Min blick råkade fastna på Draco, trots att jag varit noga med att låta den svepa fram och åter över eleverna. Vid mina ord hade hans ansiktsuttryck, som vid lektionens start varit buttert, blivit alltmer likgiltigt för att nu vara nästan glasartat. Han såg ut genom fönstret, som om alltihop egentligen inte angick honom det minsta, och det kunde inte bli tydligare att han inte ville vara här.

Pansy, som satt så nära honom hon kunde, verkade inte nöjd med hans skenbara ointresse och sträckte återigen upp handen.
“Det är väl inte frågan OM vi kommer att utföra Cruciatusförbannelsen”, sa hon och såg sig omkring med viktig min, “utan NÄR, miss …”, hon letade demonstrativt efter namnet tills hon låtsades upptäcka det på tavlan, “Prince?”
Det var uppenbart att hon väntade sig någon form av tillrättavisning från min sida, så att hennes ifrågasättande skulle bli än mer tydligt. Men jag nickade åt hennes ord.
“Så ser tyvärr verkligheten ut, miss Parkinson. Denna besvärjelse används just nu mer än någonsin i trollkarlsvärlden, betydligt mer fritt än tidigare, som ni säkert har märkt.” Några elever nickade, de flesta allvarliga men inte alla. Crabbe och Goyle buffade varandra i sidan med sina enorma armbågar och flinade, även de med små sidoblickar på Draco för att få hans uppskattning, men han fortsatte att demonstrativt stirra ut genom fönstret.
“Det kan vara lätt att tro att den är effektiv”, fortsatte jag. “Den intensiva smärtan offret upplever tar slut och är inte dödlig, så man slipper få något sådant brott på sitt samvete. Men”, jag gjorde en konstpaus och spände ögonen i elevgruppen i hopp om någon form av reaktion från Draco, vilket dock var lönlöst, “det finns en anledning till att den för inte länge sedan var förbjuden. Vi kommer under veckan i detalj att få lära oss vilka långtgående effekter en Cruciatus kan ha. Detta är nödvändig kunskap för oss att känna till, inte minst om vi skulle utsättas för den.”
Jag betraktade dem några sekunder för att se hur de reagerade. Elli och Blaise satt tysta och allvarliga, med fjäderpennorna redo, medan både Seamus och Neville var ganska bleka om nosen. Tjejerna i Slytherin försökte se obesvärade ut, Crabbe och Goyle glodde frågande framför sig medan Draco satt kvar i samma position. Det var som om något stängt av honom.
“Det vanliga för sjunde årskursen, inför F.U.T.T.-examen”, fortsatte jag, “är fyra lektioner per vecka med både praktisk och teoretisk utbildning samt repetition. Den här veckan blir det dock annorlunda. Ett teoretiskt dubbelpass idag och ett pass för repetition: Redovisning i par för klassen vilka följder Cruciatus kan ge.”
Ett kollektivt stön gick genom elevgruppen och jag kunde bokstavligen se hur luften gick ur Crabbe och Goyle som om de varit två enorma ballonger.
“Varje par kommer att tilldelas varsitt fiktivt fall, där ni beskriver exakt hur offret utsattes och vad följderna kan ha blivit senare i livet. Ni ska också ge förslag på hur återhämtningsprocessen bäst kan stödjas.”
Draco vände långsamt på huvudet och såg på mig första gången. Hans ögon var som brunnar utan någon botten.



“Cruciatusförbannelsen, som uttalas ‘Crucio’ då man kastar den, är en av de tre förbjudna förbannelserna. När den uttalas korrekt och med tillräcklig ondska i sinnet, orsakar den extrem fysisk smärta. Det brukar av offren beskrivas som att huden brinner, kroppen krossas, nerverna skriker. Det är en sorts tortyr som går rakt in i nervsystemet.” Seamus nervösa röst ljöd mycket högre än vad som egentligen behövdes, där han satt och läste högt ur läroboken med ett fast grepp om dess slitna pärmar. Bredvid honom satt hans arbetspartner Draco och tog anteckningar med lojt svepande fjäderpenna. Att dela in en grupp i lämpliga par var aldrig lätt och med den här klassen hade det varit något alldeles extra.

Jag gick sakta vidare genom klassen och stannade lite extra vid Elli för att tanka trygghet. Som alltid arbetade hon på bra med pergamentet redan fyllt av anteckningar, och hade delegerat en lagom utmanande uppgift till sin arbetspartner Goyle som satt och vände och vred på sin lärobok som om han inte var läskunnig. Förlåt, Elli. Att sätta henne med Draco hade dock känts uteslutet, och Blaise behövdes som en vänlig partner till Neville. Det var nog trots allt bättre för Elli att arbeta med Goyle än med någon från Slytherins tjejmaffia. Pansys stönande hördes redan över hela klassrummet.
“Men fattar du ingenting?” knotade hon och pekade med en grönlackerad nagel i Crabbes lärobok. “Läs innantill! Cruciatus långtgående effekter i fyra punkter, hur svårt kan det vara, ditt pucko?”
“Vore roligare att få träna på den”, mumlade Crabbe men knep ihop munnen när han fick syn på mig. Jag rös ofrivilligt till och tyckte att klassrummet började kännas trångt trots de höga fönstren. När jag passerade klassrumsdörren ställde jag upp den, så som lärare ofta gör i Sverige. Lite lagom mysig, öppen insyn i verksamheten som i pappas musiksal full av luftigt ljus - och helt oväntat kom en våg av hemlängtan över mig. Den överraskade nästan lika mycket som den långsmala silhuetten långt borta i korridoren.

Jag skärpte blicken för att se, men visste redan vem det var, såg det på de skenbart dröjande men beräknande stegen när han obönhörligt närmade sig klassrummet.

Jätte bra kapitel...undrar vem det är som närmar sig klassrummet.
undrar Om det är den där konstiga mannen för någon avsnitt sedan.

Vilket underbart kapitel! Känns så roligt att få läsa den igen.

Min far hemma i Sverige, Jakob Silver, arbetade som musiklärare. I sin lektionssal var han gud. Som barn hade jag ofta besökt honom bland alla de otaliga instrumenten. Han behärskade vartenda ett av dem: gitarren vars musik sköt ut i luften som små blanka spjut i olika gula nyanser, flöjten vars melodi svävade silvrigt vit och tycktes vilja nå bortom himlen, ja till och med på trumpeten kunde han få fram några mässingsfärgade toner som bar någorlunda. Och när han satte sig vid pianot försvann omvärlden. De mest färgrika landskap målades upp, helt olika för varje musikstycke. Han rörde sig runt i salen med självklar säkerhet, alltid tålmodigt leende, även när elevernas plinkande toner skar sig mot varandra och jag helst ville fly ut i korridoren.

Den här delen känns som poesi! Det är så vackert beskrivet när hon tänker på sin pappa och musiken. Kan inte beskriva det bättre, annat än att jag fastnar vid just den biten. ♥

Hu, de får lära sig om Cruciatus-förbannelsen! Det är en otäck upplevelse!
Slutet tyder på en cliffhanger, och det är bara att vänta och se vad som händer och vem som kommer.