PRS Aphrodite & wolfy

Trots att hans förklaring inte var särskilt detaljrik så var det tillräckligt för att hon skulle kunna föreställa sig vilket kaos det varit i världen, då Killian och Tara, tillsammans med andra vampyrer, härjat runt och slaktat stad efter stad på deras invånare. Men det låg i det förflutna och hon kunde omöjligt se honom som ett blodtörstigt monster, hon hade en helt annan bild av honom av den orsaken för att hon aldrig upplevt honom med känslorna avstängda. Och det ville hon aldrig behöva göra heller.
”Det är okej.” Meila torkade bort tårarna från sina kinder och tog ett djupt andetag, hon behövde skärpa sig eftersom hon knappt skulle få luft om hon inte lugnade ner sig lite.

Han funderade ett par sekunder och reste sig sedan upp. Lika bra att erkänna allt när han ändå var i gång.
"Kom" sa han och tog hennes hand. Han gick ut genom gästrummet och rörde sig mot sitt eget sovrum. Han kunde höra Taras steg från vardagsrummet, hon rörde sig fram och tillbaka. Hon var rastlös. Han öppnade dörren till sitt eget sovrum, som var ganska likt Taras. Han öppnade den stora garderoben och gick in. Väl där öppnade han ett litet skåp, och tog ut ett skrin. Han satte sig på sängen och öppnade det. Han tog ut den gulnande höger papper som låg där. På papprerna stod en massa olika namn. Han lade dem på sängen.
"Jag räknade dem" sa han och nickade mot papprerna.
"Jägarna jag tog livet av. Totalt antal med människor vet jag inte, det var jägarna som var viktigast" la han till och tittade på henne, rädd för hur hon skulle reagera.

Förvånat följde hon efter honom till hans sovrum men stannade upp vid sängen då han försvann in till ett annat rum, bara för att återvända en stund senare med ett skrin. Han tog fram en hög med papper och hon sträckte sig efter dem. Både fram- och baksidan var fulla av namn och hur många papper det var vågade hon inte ens räkna. Tros att hon inte var säker på om allt det här var något hon ville veta så var det nog något hon behövde veta. Och det var bra att Killian pratade om det med henne.
”Ville, vill, du hämnas på mina föräldrar?” frågade hon. Hon skulle inte anklaga honom om svaret var ett självsäkert ja, de hade utsatt honom för brutal tortyr och han hatade dem. Hon ville också veta om han någonsin funderat på tanken att skada henne men lät bli att ställa den. Hon skulle väl inte vara vid liv om det var något han velat?

Killian betraktade henne när hon läste igenom papperna. Han var tyst ett par sekunder när hon hade ställt sin fråga.
"Jag hade gärna skrivit dina föräldrars namn här, ja. Jag skulle ljuga om jag sa något annat" sa han och nickade.
"I alla fall fram tills jag träffade dig, som vuxen" la han till och satte sig på sängen.
"Begäret kommer ändå ibland, trots allt. Det är väl så när man inte har något samvete" sa han och tittade på papprena igen. Det var många namn, men trots det skulle han kunna förklara hur han hade dödat var och en av dem.
"Det blev en prestige-grej tillslut, att ha dödat flest jägare" sa han och nickade mot papperna.

”Och mig?” Trots att Meila inte planerat att ställa honom frågan så hade orden ända hoppat ur munnen på henne. Hon var nyfiken på om han någon gång tänkt tanken. Hon var trots allt uppfostrad av två jägare och klassades av de andra byborna som en, trots att hon inte själv delade den tankebanan. Hon bläddrade vidare genom papprerna, det kändes som om namnen aldrig skulle ta slut. Och då var det här tydligen bara jägare. Hur många ’vanliga’ människor hade han tagit livet av?

Han hostade till.
"Det var inte lätt att behärska mig när du fick mig att dricka från dig, det kan jag erkänna, men sen är jägarblod en helt annan grej än vanligt blod" sa han och kliade sig i nacken.
"Dagen vi träffades första gången, och du räddade mig, så fanns också tanken där, mest i ett förebyggande syfte. Jag har tänkt tanken en eller två gånger, innan jag lärde känna dig ordentligt" sa han och tittade på henne. Det var lika bra att lägga ut hela sanningen, när han ändå var i gång.

Trots att sanningen inte var den trevligaste att höra så uppskattade hon ändå att han var ärlig, nu slapp hon gå runt och fundera mer på den saken. Hon vek ihop pappershögen för att varsamt lägga den tillbaka i skrinet som hon sedan stängde.
”Hur många namn var där allt som allt?” Meila lyfte blicken från skrinet för att se på Killian. ”Och hur många människor?” Hon ansåg det vara bäst om hon fick höra allt på en gång, det kunde ju liksom inte bli värre.

Killian reste sig och tog skrinet i sina händer.
"Jag har inte räknat dem på länge, men det var under en period på 200 år som jag höll på med det, och i snitt två jägare per månad. Så en 5000 jägare kanske, människorna vet jag faktiskt inte, men betydligt fler" sa han och satte sig ner igen.
"Det var på den tiden som jag ofta dödade när jag drack, det gör jag inte längre, men det gjorde att dödsantalet ökade fort" sa han och drog handen genom håret.

Häpet såg hon på honom. 5000 jägare och ännu fler människor? Hon öppnade munnen men stängde den igen, vad skulle hon säga? Vad fanns det att säga? Det här var ju inte direkt en konversation man hade dagligen.
”Jag antar att dina känslor var avstängda under perioden?” Hon fumlade med sina händer i famnen innan hon sträckte ut sin för att krama om hans hand. ”Hur kom det sig att du återfick din mänsklighet?” Vad hon förstått var det ingen enkel sak. Det var lätt att stänga av sina känslor men betydligt svårare än att bara trycka på en knapp när man ville uppleva känslor igen.

Killian nickade.
"Jag stängde av känslorna när Juliette dog, och återfann dem när Tara fick sin själ tillbaka" sa han och tittade ut genom fönstret.
"När hennes själ kom tillbaka så fanns det en anledning för mig att hitta känslorna igen, eftersom hennes tvingades tillbaka med själen" förklarade han och tittade på henne. Han tog hennes hand, hon verkade ju inte vara helt skräckslagen i alla fall.