[PRS] LadyGhoost & yehet

När den äldre börjar berätta om musiken hans mors spelat, lyssnar Jae med stora öron. Han undrar hur det varit att leva som ungdom under föräldrarnas tid. Undrar om hans mor varit lika levande som Utas innan hon bosatt sig med hans far. Musik hade hon älskat att lyssna på, han minns det såklart. Hur hon dragit med sin son ut på kvällen och lyssnat på de lokala banden. Dock tror han inte att modern spelat något instrument, målning däremot, det var hon intresserad i och smittade av sig starkt.
"En hel del olika musikstilar, alltså," säger Jae och tar en tugga av den fantastiska maten, blicken fäst på deras händer. Elden från spisen får de att lysa upp, gör honom ännu varmare. "Att de gjorde det för glädjen och intresset, och inte bara för att bli kända, är ännu bättre." tycker han och låter sin blick glida från de sammanflätande händerna till Utas ögon. "Spelar du något instrument?"

Jae funderar en liten stund, han vet själv inte vad vanliga berättelser är. Men han tycker inte att det den äldre pratar om på något sätt är vanliga, inte för honom iallafall. Kanske folk som pratar mycket om minnen och föräldrar skulle tycka det, men Jae tycker att det är mycket mer än vanligt.
"Jag vet inte," säger han med en enkel suck. "Kanske bara är jag som inte hört tillräckligt många historier för at kunna avgöra vad som är vanligt och inte. Men jag har inte hört många historier som din mammas, de sticker ut en del från mängden."

"Ja en hel del olika. Vad jag har förstått så varierade det beroende på vilka som var medlemmar i bandet, också vart i landet de var" sa Uta enkelt. Det var så han hade förstått det på Steve. Steve hade inte rest med hans mor hela tiden, så han var inte säker på allt, men det var hans gissning.
"Jag tror aldrig min mor önskade att bli känd. Intrycket jag fått är att hon gjort allt hon gjort av glädje" förklarade Uta. Självklart kunde han ha fel, särskilt då nästan alla minnen var i andra hand, kanske var det önsketänkande ifrån hans håll. Ett sätt att tro att modern alltid var glad, och trivdes med sitt liv. Något han valde att hålla fast vid, så länge han inte fått något bevis emot det.
"Det händer att jag spelar piano. Kanske inte det mest originella" sa Uta och log svagt. Hans mor hade lärt honom spela som ung, åtminstone grunderna, och han hade velat lära sig resten. Ytterligare något hon gjorde, som han ville fortsätta med, en del av henne. Han hade åtminstone behärskat det mer än poesin.

Uta tog en tugga av fisken, innan han mötte Jae's blick, och tog in vad han sa. Kanske var hans mor annorlunda.
"Jag kan inte avgöra då jag sällan har hört andra historier än de som finns om min mor. Renji's föräldrar var precis som min mor. De fortsatte dock efter att min mor slutade. Men kanske är vi de två som är udda" sa Uta och tänkte snabbt på Renji's bakgrund. Hur hans föräldrar aldrig märkt att han försvunnit i staden. Hur han tvingats sälja sig själv för att ha råd med mat och tak över huvudet. Tillskillnad ifrån han själv, så avskydde Renji historier om sina föräldrar.
"Får jag fråga vad dina föräldrar gjorde som unga?" frågade Uta försiktigt. Han var inte säker på hur mycket den yngre var villig att avslöja, om han ens ville prata om sina föräldrar alls.

Det är en dum tanke, men Jae kan inte undgå att undra hur det skulle vara att spela i ett band. Bara bry sig om musiken och spela det de gillar. Inte ha någonstans att vara vid en speciell tidpunkt, bara leva livet. Jae avskyr när de tankarna kommer till honom, det är enkla drömmar som han tvingar sig själv att vara ointresserad i. Det tar på honom, att tänka vad som kunnat vara annorlunda om småsaker lika som stora, aldrig inträffat. Eller de slutat upp på något annorlunda sätt. Huvudet brukar svämma över med dessa sorters tankar, och han hatar det något fruktansvärt. Hans tankar överhuvudtaget är hemska, varför kan han inte bara ignorera dem?
"Piano är fint, hur länge har du spelat det?" undrar han och äter lite ut av maträtten framför sig. Jae kan riktigt se den äldre ledaren sitta framför ett piano, låta de prydligt tatuerade fingrarna spela en vacker melodi. Han finner bilden väldigt fin, även om Jae helst inte skulle vilja det.

"Det kan jag inte avgöra, udda är ni ju på ett eller ett annat sätt," svarar Jae lätt, anser att alla har sina udda sidor. När Uta sedan frågar vad hans föräldrar gjort när de var unga, låter han blicken glida ner till fisken. "Jag har inte hört många historier om dem." berättar han och ler försiktigt mot den äldre. "De höll historierna mest för sig själva, rädda för att de skulle hamna i fel händer. Pappa tog över organisationen tidigt, en större pryd än vad jag är kan jag väl säga." han harklar sig lite, funderar om han fått höra eller se något annat. "Min mor älskade att måla, och musik var något hon tyckte om likaså. Mer än det vet jag nog inte."

Uta funderade, han var inte säker på när han först började spela. Han hade tidiga minnen av det, men huruvida de var de första eller ej, visste han inte.
"Det tidigaste jag kan minnas är ifrån åtta årsåldern, men jag lärde mig inte behärska det fören jag var runt sjutton-arton" sa Uta efter att han hade tänkt efter. Åren mellan de tidiga minnet och när han bemästrade pianot, hade knappt varit fyllda med övning. Han hade inte varit intresserad av det, inte funnit tid. Men han hade vaknat upp en dag, kanske efter att han fångat upp minnet av honom och modern framför ett piano. Därefter hade han börjat spela. Det hade tagit tid för honom att lära sig, men han var nöjd med att han kunde.

"Ja alla är udda" sa Uta med ett litet leende. Han benämnde sig sällan som udda, men han hade inga problem att se sig som udda. Han visste att han inte var som många andra, inte bara till utseendet, utan också för vad han gjorde. Men han var stolt över vem han var, och skulle förmodligen aldrig ändra på det.
Vissa historier bör man vara aktsam med, och inte tala om för många. Min far var lika dan" sa Uta och kramade om den yngres hand. Kände värmen ifrån de ihop flätade händerna. Han ville tala om för den andra att det inte gjorde något att han inte visste. Men Uta lyssnade på det lilla Jae visste.
"Kanske hade våra mödrar kommit bättre överens än våra fäder" sa Uta med ett svagt leende, innan han förde sitt glas till läpparna, lät den svala drycken rinna ner för stupen. Samtidigt som han kunde föreställa sig att deras mödrar hade funnit njutning av varandras sällskap. Att de kanske var nöjda över att deras söner umgås nu. Uta var tämligen säker på att hans mor hade varit nöjd över det. Inte för att det var Elliott's son, utan för att han hade någon som han kunde kalla vän. Någon som kanske kunde förstå honom. Uta var förvånad över hur det kändes som Jae verkligen kunde förstå honom, på något sätt som ingen annan kunde.

Jae ler svagt, han hade alltid gillat piano. Någonting med det har alltid tillfredsställt honom, lugna oberörda toner som på något sätt kan lugna ner honom. Helt ärligt skulle Uta och ett piano antagligen kunna göra honom lugnare än vad han någonsin varit innan. Hur vet han inte, men just nu bryr han sig inte. Att lyssna på den äldre spela, skulle han inte ha någonting emot alls. Dock är det inte någonting han kan be om.

Blicken glider ner till händerna återigen när Uta kramar om hans än en gång. En våg av värme glider genom hans handled, upp över armen och in mot hjärtat. Det känns bekvämt, men så väldigt läskigt på en och samma gång. Läskigt hur någon kan få honom att känna en sådan värme, lugnhet och tacksamhet. Han klagar inte, även om Jaes hjärna är starkt emot hur han handlar för närvarandet.
"Jag antar det," svarar han i lågstämma. Jae vet att fadern inte delat med sig om mycket, och han har haft all rätt till att hålla det borta från honom. När den andra sedan säger att deras mödrar kanske skulle ha kommit bättre överens, kan han inte undgå att le. Tanken att deras mödrar skulle ha känt varandra, värmer honom ännu mer av någon anledning. Om de gjort det, kanske Jae skulle ha träffat den äldre fler gånger tidigare. "Det tror jag säkert, förstår mig fortfarande inte på vad som möjligtvis fick dem att avsky varandra så pass mycket."

Uta såg på Jae när han nämnde deras fäders fejd. Uta lägger långsamt ner gaffeln, innan han möter Jae's blick.
"Spelar det egentligen någon roll?" frågade han lågt. "Skulle det ge oss något vi inte har nu? Utom möjligen förstöra för oss?"
Uta såg inte hur det skulle hjälpa dem att veta vad fäderna haft för fejd. Kanske hade det hjälpt dem innan, kanske hade det hjälpt dem om de ville ta ner varandra. Men nu? Han visste inte riktigt vad hans relation till Jae var. Någon form av vänskap, en vänskap som kändes annorlunda jämfört med alla andra. Men han var övertygad om att veta fädernas anledningar inte skulle göra något gått. Kanske skulle det till och med leda till att någon sorts fejd uppstod mellan dem igen. Något Uta inte var intresserad av. Han ville inte återgå till vad som varit.

Förvisso gjorde Jae honom ofta förvirrad, fick honom att känna ett lugn och värme han inte annars gjorde. Men Uta ville inte återgå till att vara mindre förvirrad om det innebar att han inte kunde träffa den andra mannen igen. Det var underligt hur fort han vant sig vid den andres sällskap. Hur mycket han uppskattade det, hur mycket deras små möten betydde för honom. Uta var inte säker på vad han skulle göra om de återgick till att vara som innan. Tanken skrämde honom, hur det skulle vara utan Jae. Men det var också skrämmande hur mycket de här stunderna betydde. Uta slöt ögonen för en sekund, kände hur hans tankar for iväg i ljusets hastighet, och han kunde inte hinna ifatt. Han behövde lunga ner sig. Långsamt öppnade han ögonen igen, mötte Jae's blick.
"Jag är övertygad om att det inte skulle göra våra liv bättre. Det skulle inte ge oss någonting" sa Uta och kramade om Jae's båda händer, innan han släppte den ena, för att fatta gaffeln igen, och fortsätta äta.

Jae öppnar munnen när den äldre frågar om det spelar någon roll, men stänger den tvärt. Han lyssnar på det Uta säger och skakar lite på huvudet. Det var ännu en dum tanke. Det den andra ledaren sagt är korrekt, fejden mellan föräldrarna skulle mycket möjligt kunna förstöra för dem. Även om Jae inte har någon aning om vad för slags relation de två har, så vill han inte att det ska ska ta slut. Han har på något sätt blivit fäst vid den andres sällskap, Uta trängde sig på något sätt in i hans tankar allt oftare. Och även om Jaes hjärna avskyr det, vill dra bort handen från den andra, så har hjärtat på något sätt tagit kontrollen.
"Du har nog rätt.." svarar han i låg stämma, ler försiktigt mot den äldre och kramar om hans hand. "Förut ville jag väldigt gärna veta vad det var min far avskydde så mycket, nu är jag inte lika intresserad." han pratar lågt, men högt nog för att den andre ska höra. Förut hade han varken ogillat eller gillat Uta, därför ville han veta varför hans far agerat som han gjort. Förstå sig på honom, kanske fått död på familjen om det var det hans far önskade. Nu har Jae definitivt tankarna av att ta död på den äldre. Nej. "Det är konstigt hur så mycket kan ändras på så några dagar."

Jae nickar instämmande, kollar ner på händerna när Uta kramar om dem för att sedan släppa ena.
"Antagligen," svarar han endast och tar en liten klunk av det röda vinet. Tanken att Uta skulle vända honom ryggen skrämmer honom, mer än vad han kan godkänna. Han vet att han låtit den äldre kommit för nära, och han har ingen aning om hur han ska ta sig ur det. Han kommer bli så mycket mer sårbar nu, han har varit det de senaste fem dagarna. Förut jobbade han nästintill konstant, nu är det alldeles för mycket som ändrats.

"Jag har näst intill alltid rätt" sa Uta med en skämtsam ton till den andre. Han hade långt ifrån alltid rätt, men det var ändå något han ofta sa med skämtsammhet.
"Jag kan självklart inte hindra dig ifrån att vilja veta, eller försöka ta reda på det. Men jag hade avskytt ifall det hade fått dig att se annorlunda på mig" erkände Uta, och förvånade sig själv över att han sa orden. Att tänka dem hade varit en annan sak, men att medge dem inför den andra mannen var en aning skrämmande. Att saker rörande den andra mannen kunde vara skrämmande, förvånade honom. Uta blev sällan rädd, men det var något med den andre som gjorde honom rädd, men inte på det vanliga sättet. Det var en annorlunda rädsla. En rädsla för något okänt och okontrollerbart. Allt med den andre kändes nytt, och som Uta själv inte hade kontrollen.
"Jag håller med dig" sa Uta i låg ton. "Förvisso är det ingen förändring jag är missnöjd med, snarare tvärt om"
Uta återgår till att röra sin tumme fram och tillbaka över den andres handrygg.

"Om jag säger något som gör dig obekväm, så får du tala om det" sa Uta när han tyckte sig se någon sorts förändring hos den andre. Kanske var det för hans korta svar, eller så var det något annat. Uta visste trotts allt inte vad den andre tänkte, eller hur han resonerade, när det rörde, vad de nu än hade. Uta var fortfarande inte säker på hur han skulle definiera deras relation. Allt var så annorlunda, så främmande. Uta vände blicken mot trädgården utanför, såg hur snön föll ner långsamt emot marken. Situationen gjorde att Uta glömde nästintill allt annat. Sittandes i det trevliga rummet, med en sprakande brasa, snön fallande utanför, och hållandes den andra mannen i handen, gav honom en känsla han var obekant med. Det var något som han inte kunde sätta fingret på, eller beskriva för någon annan.

Jae kollar ner på maten, ler när den andre skämtar om att alltid ha rätt. Det skulle ärligt inte förvåna honom, Uta verkade ofta veta vad det var han pratade om.
"Det tror jag säkert att du har," påpekar han med ett leende över läpparna. Jae tittar ner på deras händer, känner ännu mer värme strömma över till honom. Det den äldre säger får honom att känna sig lyckosam, förvånad men obeskrivligt glad. Han kan inte riktigt gömma sitt förvånande ansiktsuttryck, eller så kan han helt enkelt inte förstå varför han skulle försöka gömma det. Att Uta inte vill att han ska se på honom annorlunda från det han gör nu, gör honom glad. "Jag hoppas innerligt att jag är mogen nog att inte skylla på dig, över det som hände våra föräldrar. Om jag får reda på vad det var som fick dem att bli fiender." Jae kramar om den äldres hand. "Och hade avskytt ifall det fått dig a se annorlunda på mig," lägger han till i lägre stämma. Jae kollar hur den andres tumme försiktigt stryker sig över hans handrygg. "Samma här."

Jae skakar på huvudet, kramar om handen än en gång. Den äldre är väldigt mer försiktig med ord än de män Jae tidigare träffat på , visst gör det honom obekväm, men det är bra. Det gör honom obekväm för att han inte är van vid den äldres sällskap, att kunna prata om så mycket han egentligen inte förstår sig på själv.
"Du gör mig inte obekväm, alls," berättar han och granskar Uta när han kollar ut genom fönstret. Han ser fridfull ut, och Jae tycker om synen mer än vad han vill erkänna för sig själv. "Som sagt, du säger nästintill bara rätt saker."

"Då skall jag låta dig tro det, åtminstone ett tag till" sa Uta leende. Av någon anledning var det fint att den andre trodde att han alltid hade rätt. Förvisso kanske Jae sa det som ett skämt, även om det inte lät så. Men Uta hoppades ändå att den yngre ledaren trodde gott om honom. Uta ville på något sätt leva upp till den yngres tankar om honom, även om Uta inte visste vad de var. Det var nästan så att han kände någon form av rädsla, att göra den andre besviken, något han aldrig annars kände. Uta brydde sig sällan om vad andra ansåg om honom, men mannen framför honom, som han endast träffat några få gånger, hade betydelse. Så när den andra mannen åter talar, med ett förvånat ansiktsuttryck, något som Uta finner, till sin förvåning, charmigt, så ler Uta emot honom.
"Jag har inga tvivel på att du skulle vara mogen nog att inte göra det" sa Uta och kramade den yngres hand. Det var vad han hoppades åtminstone. Vem visste vad som fått fäderna att börja bråka, kanske var det något som skulle vara oförlåtligt. Kanske var det något som skulle få den yngre att fatta avsky för honom, något Uta insåg skulle göra honom sorgsen. Han ville inte att den yngre skulle ha sådana tankar om honom.
"Jag har svårt att tro att något som min far gjort skulle få mig att se annorlunda på dig" sa Uta uppriktigt med ett leende, samtidigt som han åter kramade om den andres hand.

Uta vänder tillbaka blicken ifrån utsidan, till de välbekanta mörka ögonen. Ser in i dem, som om de långsamt drar in honom. Får något inom honom att vilja stirra in i dem för alltid.
"Det gläder mig att höra" sa Uta lågt, utan att slita bort blicken ifrån den andre. Uta förstår inte hur den andres ögon kan vara så intressanta. Normalt möter Uta bara någons blick så här intensivt ifall han förhör någon. Långsamt blinkar Uta, känner hur ögonfransarna emot huden under ögonen, och när han gör är det som om hans tankar hinner ifatt honom, och han insett att han stirrat på den yngre. Det var inte mer än några sekunder, men för honom kändes det som en evighet.
"Jag ber om ursäkt" säger Uta och tar upp sitt vinglas. Han förstod inte vad det var som fick honom att stirra så på den yngre.