wolfy & rollspelare prs

Han bröt för en kort stund ögonkontakten med henne för att snegla ner mot handen som hon placerat vid hennes lår. Han lät den långsamt glida mot insidan av hennes lår och sedan allt högre upp. Det var här han så småningom skulle behöva bromsa upp. Han ville inte att hon skulle göra några beslut utan att tänka sig för.

Cleo bet sig på läppen och svankade lätt. Hon rodnade svagt och vred bort huvudet, gillade inte att hennes kropp handlade på sitt egna sätt runt honom. Hon pillade med hans tröja och drog lätt i den, ville få bort den. Hon svalde hårt och granskade honom, hon var inte riktigt säker på hur långt hon ville gå med honom men hon ville mer än små kyssar.

”Cleo,” började han långsamt, ”jag vill inte att du gör något som du inte vill.” Han kunde omöjligt veta hur långt hon ville gå. Allt han kunde göra var att iaktta henne och försöka skapa sig en uppfattning om vad hon ville och vad hon kände för stunden. ”Okej? Du måste säga till när det går för långt.”

"Något mellan kanske?" fick hon fram, hon visste inte riktigt vad hon ville ha eller vad hon ville. "Inte hela vägen typ?" utvecklade hon sedan och bet sig löst på läppen. Hon rodnade svagt och kliade sig på kinden. "Eller ska vi vänta? V- vad tycker du?" frågade hon försiktigt då det slog henne att han kanske inte ville. Hon satte sig snabbt upp och drog sig undan så hon hade ryggen mot sänggaveln.

Trots att han kanske egentligen inte borde så kunde han inte låta bli att skratta lite. Inte åt henne utan mer åt hur hon yttrade sig. ”Du vill inte gå hela vägen?” frågade han för att vara på den säkra sidan. Han sträckte ut handen mot hennes ansikte för att få hennes uppmärksamhet. ”Det du känner dig okej med gör vi.”

Cleo spärrade upp ögonen när han skrattade och smällde löst till honom på armen. Hon tog det som att han skrattade åt henne.
"Jag ångra mig. Du förtjänar inte mer, ska skratta åt mig, hm?" sade hon och lekte sur. Hon hade också varit nära på att skratta åt sig själv när hon formulerat sina ord, hon kände sig som ett litet barn.

Jonathan putade med underläppen åt henne och försökte hålla tillbaka ett till skratt. Det lyckades sådär. Det var svårt att inte vara glad med Cleo. Han trivdes verkligen i hennes sällskap.
”Var inte sur,” bad han och sträckte sig efter hennes knogar för att kyssa dem. Hon hade blivit glad förra gången han gjort det och det skulle kanske lyckas nu också.

Cleo försökte att hålla sig för skratt när hon hörde hans egna, det var svårt. Han gjorde henne verkligen lycklig och det var verkligen svårt att låtsas vara sur runt honom. Hon drog tillbaka sina händer och satte sig på dom, hon vred sedan bort sitt huvud och försökte se sur ut som möjligt.

Istället för att fortsätta pussa henne var han än kom åt och be henne att sluta sura tänkte han köra på en annan metod istället. Han ansträngde sig för att själv se irriterad ut. Han korsade armarna över bröstkorgen och tittade åt ett annat håll. Här var risken att Cleo skulle ta det på fel sätt och då skulle han ångra sig att han gjort det här, men det fanns en lika stor chans att det skulle gå på det sättet han önskade.

Cleo tänkte just klaga på att han var fånig som skulle bli arg men stängde sin mun när hon hörde dörren öppnas i hallen. Det var inte hennes mamma då hon var på andra sidan världen. Hon la sin hand över Jonathans mun och reste sig upp.
"Göm dig." viskade hon och kysste snabbt hans läppar innan hon tog av sina skor och skyndade sig ner. Hon bad till Gud att det inte skulle vara den som hon trodde att det var. Hon frös till när hon såg sin storebror i hallen, hon var inte riktigt säker på vad hon skulle säga. Hon visste aldrig vad hon skulle säga, blev alltid stelfrusen och lät honom styra henne.