På andra sidan

Just a little. xD

Kapitel 25



Tristan tittade från min förskräckta blick till blodet som droppade från svärdet. Något höll på att vända sig i magen och jag tittade bort. Jag hörde att Tristan kom närmare men jag kunde inte förmå mig att titta på honom.
"Jag är ledsen, Isabella", sa han till min förvånelse. "Jag blev bara... jag kunde inte låta honom få gå vidare efter vad han gjorde mot dig."
Jag stirrade chockat på honom och tog ett djupt andetag. Nästa omärkbart nickade jag och vände mig om och försökte gå igen. Jag lyckades inte och höll på att ramla, men Tristan tog emot mig.
"Du är fortfarande chockad, vi tar det lugnt", sa han.
"Hörde du varför han ville döda mig?" frågade jag långsamt.
Tristan tittade förvånat på mig. "Nej... jag gjorde inte det."
"Hans son dog under mina föräldrars ansvar. Det var.. bara därför. Jag tyckte synd om honom", pratade jag på med en svag röst. Jag tänkte inte direkt på vad jag sa, om jag var vid mitt sinnes fulla bruk skulle jag aldrig sagt något sådant till Tristan.
"Isabella, han försökte döda dig", sa han och vände mig mot honom. Han tornade upp sig framför mig och lyfte upp min haka så jag tittade in i hans ögon. "Han förtjänar inte ditt medlidande."
"Men, du förstår inte. Han var förkrossad. Förtvivlad, han visste inte vad han skulle göra utom att få mina föräldrar att känna samma smärta", viskade jag. "Han behövde hjälp. Inte... inte.. det." Jag kunde inte förmå mig att säga det.
Något i Tristans blick hårdnade till för någon sekund, men blev en mildare.
"Du är i chocktillstånd, och kan inte tänka klart. Okej?" sa han som om det gjorde saken klar och smekte min kind med sina fingertoppar. Tack och lov rös jag inte, även om jag skulle velat. "Nu får vi hem dig, du behöver komma in i värmen."

"Isabella?" Min mors förtvivlade röst bröt tystnaden mellan Tristan och mig. Jag såg en skepnad komma rusandes mot oss i mörkret och innan jag hann reagera kramade hon om mig. Jag besvarade hennes kram och drog in den välbekanta doften av hennes parfym. "Åh, min lilla flicka, jag var så orolig."
Det var inte ofta hon sade så, och det fick mig att känna mig som en sjuåring igen. Bekymmerslös och trygg.
"Vad har hänt?", frågade hon Tristan.
"Vi tar det inne, Isabella behöver värme, hon är i chocktillstånd", sa han med bestämd röst.
Min mor började leda mig mot huset. Vi möttes av far som direkt kollade så jag var okej och verkade faktiskt bry sig om mig.
Gareth stod där bakom och kramade om mig när jag kom. "Jag är ledsen för att du fick leta", sa han så ingen hörde. "Det är mitt fel."
"Det är inte ditt fel", svarade jag i hans öra. Han hjälpte mig in framför den öppna brasan och gav mig en filt att lägga om axlarna.
"Är du okej, hjärtat?" frågade mor som satte sig bredvid mig och tog min iskalla hand.
Jag fick fram en liten nickning och ett svagt leende, men darrade fortfarande av köld.
Far erbjöd Tristan sittplats så att han kunde berätta i lugn och ro. Och det gjorde han, och för varje mening blev mors tag om min hand hårdare och hårdare, som om hon var rädd för att jag skulle försvinna i tomma intet.
"... sen kunde jag inte höra resten av vad mannen sade, men Isabella kan nog berätta imorgon när hon har fått vila lite", avslutade Tristan.
Mor var nära gråten, men försökte ändå le lite. "Tack, för allt, sir Tristan. Ni har varit så vänlig som gav er ut för att leta efter min dotter. Vi står i evig skuld till dig", sa hon med en varm röst.
Sir Tristan log och sade:
"Det var självklart att jag skulle hjälpa till, mylady. Jag borde lämna er ensamma. Mylady", sa han och nickade respektfullt mot mor och Gareth. "Mylord", sa han till far och lät sedan sin blick vila på mig. "Isabella."
"Tack, sir Tristan", sa jag och försökte le så gott jag kunde.
Han gav mig ett snabbt leende och stängde dörren försiktigt efter sig. Min mor lät tårarna falla och jag tittade bedrövat på henne.
"Mor, gråt inte. Snälla du, jag är okej", sa jag och kramade om henne på golvet.
"Igraine." Far satte sig på knä och försökte trösta oss båda, för även jag började gråta när mor gjorde det. Jag mötte fars blick och försökte le lite. Mannens röst ekade fortfarande i mitt undermedvetna, men jag ignorerade det. 'Ett ord, och han skulle levt! Men din far var alldeles för självisk för att rädda en simpel tjänare.'
Fars blick var så svår att tyda, men jag kunde inte urskilja någon som helst ilska. Bara sorg, vilket fick mitt hjärta att brista. Hans strök mig över håret. Det var det första tecken på att han älskade mig på länge, och hela jag blev varm inombords. Jag tog hans hand.
Gareth kom också och satte sig vid oss andra. Jag kunde se att han skyllde på sig själv, vilket störde mig. Inget var hans fel.
Mor grät fortfarande mot min axel.
"Mor, jag är okej. Inget hände", viskade jag till henne.
"Men han skulle dödat dig", svarade hon med en röst fylld av gråt.
"Men Tristan räddade mig, han hjälpte mig", sa jag och försökte lugna henne. "Jag älskar dig."
"Åh, lilla hjärtat. Jag älskar dig med", viskade mor och kramade mig ännu hårdare.
Far reste sig upp. "Du måste vila, Isabella. Vi pratar mer om det imorgon när du har återhämtat dig från dagens händelser."
Han hjälpte mig upp på fötter och uppför trappan. Gareth satt kvar med mor och tröstade henne. De brydde sig om mig. På riktigt, och jag brydde mig om dem.
Far hjälpte mig att lägga mig i sängen också, även om det var lättare än att gå. Det var något han inte hade gjort på flera år.
När jag låg omstoppad och färdig för sömn, satte sig far på sängkanten. Han log sorgset mot mig.
"Du är min starka flicka", sa han och tog min hand. "Glöm aldrig det, okej? Vi var utom oss av oro när du aldrig kom hem. Tristan var vår enda lösning, och du var så stark som tog dig hem.." Det såg ut som om han skulle säga något mer, men ångrade sig. Han strök mig över håret och jag blundade. Jag var så trött. Den kvällen behövdes ingen medicin, det visste jag redan då.
Far lutade sig fram och kysste min panna.
"Sov nu, så att du är utvilad imorgon. Vi kommer att ha mycket att prata om", sa han och blåste ut ett ljus innan han gick ut från rummet och lämnade mig ensam med mörkret.
Dagen passerade genom mitt huvud. Bråket med far, Gareths och min pratstund ute på ängen, Tristans besök, letandet efter Gareth som innehöll ett känslorikt samtal med Hector, och sedan att nästan bli dödad för att bli räddad av Tristan. Och sist på dagen, fick jag reda på att mina föräldrar faktiskt brydde sig om mig. Det var det där sista som gjorde så att jag somnade med ett leende på läpparna.

IT WASN'T BORING, KIDDO! DON'T LIE TO ME! D:

Superawesome! ^^ And I still kinda of hate 'em all. Kind of.

Bra!

Haha, I'm sorry xD

Du har ju några anledningar ^^



Tack!

*dufrågadeomnågonkundeuppadenhärtråden*
Men historien verkar riktigt bra, ska läsa den! ^^

Åh herregud, du är helt enkelt bäst ^^ Tack!


Kapitel 26


Morgonljuset väckte mig när jag var utvilad. Jag mådde helt klart bättre nu. Bättre än på länge. Självklart, problemen fanns fortfarande kvar, men de kändes mer obetydliga än igår på förmiddagen.
Jag reste mig upp och satte ner fötterna på det kalla golvet. Jag bar klänningen från igår, så jag gick till min garderob för att hitta en ny. Men på en stol fanns redan en klänning, som jag inte hade sett på länge. Jag tyckte mycket om den. Den hade en mörkröd färg som jag tyckte om. Jag tog på mig den och granskade mig i spegeln. Mitt hår kändes längre, även om jag visste att jag inbillade mig. Jag tog en kam och började kamma håret varsamt och stilla. När håret glänste slutade jag och gick ner.
Mor satt och broderade, Gareth slipade sitt svärd och far syntes inte till någonstans. Gareth tittade upp och log stort mot mig.
"God morgon", sa han. "Du ser ut att må bättre."
"Jag mår mycket bättre, tack", sa jag och log tillbaka.
Mor kom fram och omfamnade mig.
"Vad bra, är du hungrig?" Jag nickade till svar. "Då fixar vi lite mat. Din far är ute och.. försöker reda ut det som har hänt. Varför folk plötsligt vill skada oss", sa hon sedan och log sorgset. "Han kommer vilja höra allt om igår kväll."
Jag nickade och försökte le tillbaka. En tjänare kom som på beställning med bröd, smör och gröt. Jag satte mig ner med en kurrande mage och började äta.
"Åh, just det", sa mor plötsligt. "Sir Tristan kom förbi för ett tag sedan, när du fortfarande sov. Jag tror att han vill prata med dig, och du kan ju inte klandra honom."
Jag gjorde mitt absolut bästa för att inte visa besvikelsen i mitt ansikte. Det där glada humöret jag hade haft försvann nästan. Men jag hade på något sätt vetat att han skulle komma, och jag är trots allt skyldig honom ett tack. Hur ogärna jag än ville erkänna det, räddade han mitt liv. Jag fick påminna mig själv om hur hemsk han egentligen var. Han hade skadat Hector utan att blinka. Det fanns inget gott i honom. Han hade räddat mig för att han hade fattat tycke för mig. Det var allt, och för att få mina föräldrar att tycka om honom ännu mer. Det funkade.
Jag nickade istället för att visa mina känslor.
"Skulle han komma tillbaka?" frågade jag.
"Jag vet faktiskt inte", svarade mor med ett litet leende. Jag mötte hennes blick och såg något som kunde vara stolthet. Var hon stolt för att jag inte verkade avsky Tristan så mycket som innan, eller misstog jag mig bara? "Han kommer nog ska du se."
Jag log ett litet leende och tog en sked gröt. Det smakade utmärkt.

Far klev in genom ytterdörren när en tjänsteflicka plockade undan den tomma tallriken. Han gav mig ett litet leende när han såg mig.
"Mår du bättre?" frågade han och gick rakt på sak.
"Ja, far", sa jag.
"Kan du berätta vad mannen sade?" frågade far.
"George", sa mor. "Det är ett smärtsamt minne för henne."
"Det... det är okej, mor", sa jag och försökte förbereda mig.
Hur skulle far reagera? På att mannen hade anklagat honom för att vara skyldig till mannens sons död?
"Jag sa att han skulle bli belönad om han lät mig leva", började jag och skämdes nästan. "Men han började prata om hur obetydligt pengar var, och att pengar inte kunde få han son tillbaka. Han... han sa att det var.. ditt fel, far", fick jag ur mig och vågade inte möta fars blick.
"Mitt fel?" utbrast far irriterat. "Vad sa han mer?"
"A-att om du bara hade sagt ett ord annorlunda, så skulle mannens son fortfarande levt. Det var allt, och att han ville hämnas. Sen kom Tristan", sa jag lågmält.
Far såg ilsken ut. Innan jag visste ordet av stormade han in i sitt privata rum. Mor såg lätt vettskrämd ut.
"Skulle jag låtit bli att berätta?" frågade jag skamset. Det kändes så fel att jag hade sagt det till honom.
Mor skakade på huvudet.
"Nej, din far behövde få reda på sanningen", sa hon med ett litet leende.
"Tror du han förlåter mig?"
"Självklart, Isabella.", svarade Gareth och log.
Jag besvarade leendet och försökte att tro honom. Solen sken utomhus, och trots det som hade hänt igår ville jag så gärna vara utomhus. Men inte ensam, såklart.
"Gareth", frågade jag, "kan inte vi gå ut en stund? Det är ju så fint väder."
"Är du säker på att du vill det, Isabella?" frågade mor.
"Ja", sa jag och nickade.
"Vi kan gå ut", sa Gareth och log. Jag log tillbaka.
Så det gjorde vi. Solen hettade i mitt ansikte, trots den kalla vinden.
"Du borde ha tagit en sjal om axlarna", sa Gareth.
"Jag klarar mig fint", log jag tillbaka.
Gareths leende försvann på en sekund.
"Nej, det gör du inte."
"Va?" Jag stannade upp mitt i ett steg.
"Isabella, efter allt som har hänt, och du säger att du klarar dig fint?" Gareth såg otroligt frustrerad ut.
"Men Gareth--"
"Om inte Tristan hade kommit, vet du vad som skulle ha hänt då? Med dig?" frågade Gareth ilsket.
Nog visste jag det. Jag skämdes för min obetänksamhet och tittade ner i marken. Min hals skulle vara uppskuren. Jag skulle vara död och mor skulle vara förkrossad. Mitt liv skulle vara slut, jag skulle aldrig få se en soluppgång till. Jag skulle aldrig växa upp, få en familj. Istället skulle jag få ruttna i jorden, ja, om min familj överhuvudtaget fick min kropp tillbaka.
Gareth såg min blick och sa:
"Jag vet att du vet. Så snälla du, kom inte och säg att du klarar dig på egen hand. Jag är för rädd om dig för att låta dig vara så obetänksam."
Jag mötte hans blick. "Jag är in... jag är ledsen, Gareth", svarade jag tyst.
Gareth kramade om mig, hårt. Som om hans grepp var det enda som höll mig från att försvinna iväg.
”Försvinn aldrig från mig, hör du det? Aldrig”, viskade han. ”Jag vet inte vad jag skulle göra om du inte fanns här.”
”Gareth, jag finns här, jag försvinner inte”, svarade jag för att lugna honom. Men jag visste att snart skulle vi skiljas åt, vare sig vi ville eller inte.
”Det är inte bara det, Isabella!” utbrast han desperat och släppte taget om mig för att kolla mig rakt i ögonen. ”Du skadar dig så lätt, du är så skör. Jag behöver bara vända mig bort i en minut, och så har du satt dig själv i fara! Snälla, nästa gång kanske inte sir Tristan är där, eller någon annan. Jag… du..” Jag kunde se att han inte hittade rätt ord. Så istället så kramade jag om honom igen och blinkade bort mina tårar.
”Förlåt, Gareth. Jag är så ledsen”, mumlade jag in i hans axel i brist på annat att säga.
”Säg inte så. Det är inte ditt fel, det är jag som borde skydda dig. Felet är mitt”, sa Gareth med en skamsen och frustrerad röst.
”Va?” utbrast jag och nu var det min tur att få honom att möta min blick. ”Det är inte ditt fel, Gareth! Hur skulle något av detta kunna vara ditt fel? Det är inte din uppgift att hålla mig säker, så anklaga inte dig själv för min egen dumhet. Det var jag som gick vilse i skogen, inte du. Det är inte ditt fel!”
”Du letade efter mig.”
Jag tystnade till. Jo, han hade rätt, men att han klandrade sig själv var helt enkelt fel. Det var inte hans fel att jag gick vilse, att mannen försökte döda mig, att min far hade gjort honom arg…
Gareth tittade förundrat på mig. Jag kunde inte låta bli att undra varför.
”Sluta titta på mig sådär”, sa jag frustrerat.
”Du vet, på senaste tiden har du förändrats”, sa Gareth utan att bry sig om vad jag sa.
”Va?” frågade jag fundersamt. Jag antog att jag hade förändrats lite sen Hector kom in i bilden, men inte mycket. ”Hur då, menar du?”
”Du säger mer, innan svarade du bara på tilltal, även till mig. Men nu, du verkar… modigare på något sätt. Innan verkade du mer osäker, men nu säger du vad du tycker, eller till en större del i alla fall.”
Jag ryckte på axlarna.
”Det kanske jag har gjort.”
”Det har du, sen Hector kom hit.”
”Gareth, var vill du komma med det här?” frågade jag med en liten suck.
”Jag vill bara veta varför.”
”Varför vadå?”
”Varför det bara är Hector som kan få dig att säga vad du tycker.”
”Det är inte sant”, försvarade jag mig själv.
”Det vet du att det är. Han förändrar något i dig.”
”Han har alltid fått mig att uppföra mig opassande”, nästan viskade jag fram.
”Men du har aldrig sett det så, du säger det bara nu för att förneka sanningen. Både för mig och dig själv”, svarade Gareth och tittade mig djupt in i ögonen.
”Gareth, jag vet inte vad det är med mig. Snälla, jag vet inte. Jag kan inte förklara det. Det bara… Jag bara…”, jag försökte hitta rätt ord att säga, men inget kom fram.
Gareth log mot mig.
”Säg inte detta till mor och far, men jag gillar dig bättre så som du är nu, även om jag inte gillar att Hector gör dig sorgsen”, sa han och jag insåg hur mycket jag älskade min bror.

ÅH jättebra kapitel ♥ Du är kung på att skriva♥ (eller ska man säga drottning♥) ♥

Haha, åh vad snäll du är ♥ Love u!

GARETH I FREAKIN' LOVE YOU.

*dölja med kärleksförklaring med ett awkward skratt som för att indikera att det var ett skämt*

Awesome, it's splendid, dear!