PRS Lupple & Medi

aLathan såg på henne med en tyst suck. La bort tidningen och satte ned henne i sitt knä. " Hur så?" Undrade han. Han hade inget emot Emma. Men hon borde inte vara med hennes dotter. Men han tänkte då inte säga det högt. Han hade redan gjort det misstaget än gång.

"Jag känner dig min älskade. Den ssucken betyder tunga berg ligger på dina axlar." Hon lade sina händer om hans kinder och höjde hans ansikte mot sig.
"Vad tycker du om Emma var frågan. Då menar jag vad jag säger."

Han log mjukt. " Hon är en trevlig flicka. " Sa han enkelt. " Jag är mer orolig. För alla våra barn. " Sa han ärligt. " Tiderna förändras fort. " Suckade han.

Hon nickade och lade huvudet på sned.
"Hon verkar göra alla glada." Sa hon och smekte hans kind.

Lathan tittade på henne, vad sökte hon efter? "Absolut. " Instämde han och tvingade fram ett leende. "Vad tycker du om flickan?" Undrade han lugnt.

"Hon är vänlig och väldigt snäll. Det här med cancern gjorde Armelle helt upprörd-"

Han nickade sakta. "Ja jag förstod det." Sa han lugnt. " Tur att Alexander var här. " La han sedan till. "Hur ställer du dig till deras lösning på det hela? Om inte Alexander och Ori kunnat hjälpa." Log han.

"Jag hade stöttat dem såklart. Jag skulle inte låtit flickan dö Lathan. Jag skulle skapat henne. Så Armelle slapp den bördan."

Lathan såg på henne och försökte hålla sig lugn, samlad. "Då är du som alltid den vänligase av oss två. " Sa han stilla. Bytte till deras språk de haft som människor. " För se hur bra det ordnade sig för Dorian och hans älskade människa. De har knappt haft kontakt på 200 år." Suckade han trött.

Hon smekte hans kind ömt.
"Åh älskade.. Jag vet hur du menar men du får se det som våorna intill stranden. De är blyga men snart vill de bara dra dig med. " Hon skrattade.