PRS Lupple & Medi

Dorian nickade sakta. " Jag antar att lärare är bättre." Log han ärligt och nickade. " Ja absolut. Jag tycker också ljuset är fantastiskt porträtterat. Ljus hade du ju svårt med. Men du har fått till det sjukt bra." Log Dorian stolt.

Han log och såg på honom med ett leende.
"Så ska du vara här eller vara hemma?" Frågade han.

Dorian såg på honom med ett mjukt leende. " Jag antar att du har lite annat för dig så jag ska bege mig. Men först Lupe. Du borde verkligen satsa på konsten. Jag tror du på riktigt skulle kunna ställa ut. Och vara oerhört framgångsrik." Log han stolt.

"Ja det vet jag men vem ska ta hand om mitt hotell då? Jag älskar ju det." Han log ömt och såg sedan på tavlan. Den med äkta guld i och log.

Han flinade lite. " Tro mig Lupe. Du skulle kunna bli, ja kanske mer känd än mig. " Viskade han ärligt.

Han såg på honom och skakade på huvudet.
"Du ska inte säga så. Jag vill inte bli känd..." Sa han tyst.

Dorian såg på honom. " Backa inte bort från det för att du är rädd." Viskade han mjukt. " Du har talangen. " Log han ärligt.

"Du med." Sa han och tog fram en tavla med. EN mindre och räckte över den.
"Den här kanske?"

Dorian flinade lite. " Jag kan inte ställa ut på länge och jag tror faktiskt jag nått mitt tak. " Sa han ärligt. Han studerade tavlan. " Den är underbart fin. " Log han.

"Det tror jag inte." Sa han och log. Det var en målning på Halo som hade solljuset över sig. Det var en hypnotoserande blick och leendet hade det där lilla extra.