PRS Lupple & Medi

Dorian såg på henne. Tiden hade gått för fort. " Du borde ha sagt till. " Viskade han. Klart att hon frös. Han kysste henne ömt innan han varsamt tog bort henne från sitt knä.

"Jag ville inte störa. Jag kanske somnade till med. Förlåt." Viskade hon allt för trött och smekte hans kind.
"Är din fru förlåten?"

Han såg på henne med ett varmt leende. " Älskade. Du har aldrig något att be om förlåtelse för. Och du kommer alltid bli förlåten av mig. " Viskade han och kysste henne mjukt. " Sakna mig inte för mycket när du är borta. Och om du saknar mig så kan du ju fantisera lite. " Viskade han retsamt.

"För mig är skillnaden så stor. En dag här är en månad för mig. Så jag kommer sakna dig redan om någon timme." Sa hon och suckade.

Han nickade sakta. " Jag vet älskade. Jag lider med dig. " Viskade han och smekte hennes kind sakta. " Men älskade. Jag kommer vara precis här om exakt tre dagar och ta emot dig. " Viskade han lugnande.

Hon såg på honom med sina stora ögon. De gnistrade och hon nickade.
"Jag vet det med. men det är svårt att ta farväl."

Han nickade sakta. " Jag förstår. Det var längesen vi behövde säga hejdå på detta sätt. De gångerna innan blev du tvungen att åka dit av andra anledningar." Viskade han.

Hon log och reste från honom. Vände sig sedan sig o,.
"Ska jag hälsa dem något??" Frågade hon pch loog ö,t-

Han såg på henne, leendes. "Hälsa dem att de ska ta hand om dig." Log han och reste sig upp även han.

"Inget mer? Inget till Bhal eller Ori?" Frågade hon och log.
"När ska du gifta dig med min bror?"