Not what I wanted [PRS]

Okej, det var ju bra att veta att det inte bara var pälsen som lockat under natten, även om sjuttonåringen inte ansåg sig själv ha varit ett speciellt bra sällskap. Dock så var det otroligt korkat av den andre att medge det lilla faktumet att han mycket riktigt inte uppskattat de där sliskiga pussarna. Åh, dumma Joshua. Förstod han inte att det bara skulle bli värre för honom under nästa fullmåne nu? Zihao skulle definitivt se till att ge honom ett extra stort antal smällkyssar och kanske en och en annan serenad - med andra ord en massa ylande läten. Det där var nog en av den äldres största gåvor, att vara otroligt irriterande på alla möjliga olika sätt och vis. Förmodligen var det därför hans vänner sällan klagade i hans närvaro. I alla fall inte så länge det handlade om någonting sjuttonåringen skulle kunna härma.
”Du är jävligt korkad, vet du det?” Frågade Zihao och frustade till. De stora händerna slöt sig omkring de puffiga kinderna och tvingade den andres ansikte att vridas mot hans eget. Nu gjorde det förvisso redan det, men på något sätt kändes det liksom mer när han höll i de där kinderna. Mer intimt, mer nära. ”Förstår du inte själv att det är ganska så dumt att ge den där informationen till mig? Nästa fullmåne kommer du få så många pussar att du storknar”, lovade han sedan och stack ut hakan, moppsade upp sig sådär lagom mycket. Ha. Ha. Ha. Det där skulle han säkert få igenom för på ett eller ett annat sätt. Nåja, det var ändå värt det, intalade han sig själv åtminstone.
När den yngre sedan försökte resonera sig till varför han inte tryckt bort Zihao och gett honom ett slag i ansiktet, kunde sjuttonåringen inte hålla sig för skratt. Det gick verkligen inte, hur mycket han än försökte att hålla det inom sig. Jo, han var mycket riktigt varm i jämförelse med Joshua, men händerna hade glidit in under tröjan och lekt runt. Och inte nog med det hade fingrarna slutit sig om låren innan, kanske lite för långt upp för att det skulle vara acceptabelt. Det var ungefär det sista det var, acceptabelt alltså. Inom några månader skulle de troligen ha blivit officiella styvbröder och även om de inte var besläktade på något annat sätt så var det knappast socialt accepterat. Fast även om de tankarna fanns där i bakhuvudet kunde han inte sluta. Än en gång lutade han ansiktet närmare gryffinelevens, studerade de vackra dragen och kände sig själv halvt smälta inombords. Nu var det försent, alldeles försent.
”Om du inte kan få dig själv att göra det..”, började Zihao, vars händer helt plötsligt letade sig nerför den andres midja och vidare ner mot höfterna. Därefter stannade de upp och pillade i byxlinningen, kröp omkring över det mjuka tyget medan läpparna försiktigt snuddade vid Joshuas hals. Nope, kontrollen var som bortblåst. Bye bye. ”Du doftar alldeles för gott och fullmånar gör mig typ galen på många olika nivåer.”

Det är faktiskt aningen uppfriskande för lilla Joshua att bli kallad korkad. Vanligtvis brukar lärare förvänta sig alla inlämningar och uppgifter på snäppet till perfekta, om inte precis det. Det sätter lite press, även om det är något som sjätteårseleven långt ifrån har något emot. Hur som helst instämmer han, det var korkat att dela med sig av något liknande. Särskilt med tanke på hur lik Zihao är den äldsta av Lewis bröderna. Men men, vad kan han göra åt det nu? Det är redan ute i det öppna.
”Mhm, men jag kanske trodde att du var snäll nog att inte använda det emot mig,” förklarar han i ett muttrande litet läte. Nu kanske det är korkat att tro något sådant med tanke på deras historia, sympati har han inte riktigt kopplat till Zihao innan. Men baserat på det senaste dygnet, ja då är det lite mer acceptabelt. ”Då kanske jag får ge dig en massa pussar också.” Med ett uppnosat litet leende rycker han på axlarna. Nu skulle antagligen inte slytherineleven ha någonting emot det här, små pussar här och var. Men tro det eller ej, han kan vara en riktig retsticka han också. Hur som helst försvinner detta nyfunna mod när ögonen glider tillbaka mot händerna på låren. Högt upp, för högt upp för att kunna vara oskyldigt. Det går inte att mäta med den generade han känsla när samma varma fingrar glider ner över midjan, höfterna och tillsist vid byxlinningen. Det verkar inte som att någon av dem tänker dra sig ifrån varandra. All förnuft lyfter från kroppen så fort de där läpparna snuddar vid den ömma huden på halsen. Vanligtvis brukar han kunna tänka solklart, sa alla aspekter av varje handling. Det hindrar honom inte. Snart har han vänt sig om mot den äldre med ögonen fästa i hans, bara för att föra sina läppar till att möta Zihao. Han hade ju velat göra så.. visst kändes läpparna bra mot hans hals, men mot läpparna? Oslagbart.
Men som sagt brukar Joshua alltid tänka och fundera för mycket. Han kommer få så mycket skuldkänslor om han tillåter det att gå längre. Zihao har ont, han har precis förvandlats.. kanske han inte tänker klart? Tänk om han ångrar sig? Och han har precis kysst honom, en kille som är alldeles skör och inte i sitt bästa tillstånd. Det är rätt påträngande tankar, och det får honom att dra sig undan. Åh.. skuldkänslor är inte något han gillar.
”Förlåt.. det är nog inte rätt tillfälle för dig?”

Av någon dum anledning stelnade Zihao till när deras läppar möttes och han hade inte reaktionsförmåga nog att faktiskt göra någonting bra av kyssen förrän den yngre dragit sig undan. Varför hade han lutat sig tillbaka så snabbt? Ångrade han sig? Var det för att sjuttonåringen så gott som inte reagerat? Det var i alla fall inte omöjligt. Den äldre harklade sig slutligen och ruskade på huvudet. En liten grimas strök sig över de skarpa dragen och kroppen slappnade så småningom av igen.
”Det är inte det, det är bara..äh, jag orkar inte hålla emot längre”, muttrade den äldre och återgick till det där maniska stirrandet innan han försiktigt besvarade kyssen, trots att flera sekunder hunnit passera vid det laget. ”Skyll dig själv, det var du som kysste mig först”, mumlade han sedan och pressade bryskt ner Joshua mot madrassen under dem. Händerna som förut varit placerade vid den andres byxlinning hade istället rört sig upp mot höfterna. Nåväl, i alla fall i några sekunder. Därefter vandrade de ännu en gång ner dit de egentligen inte fick lov att vara. Men som sagt, han hade hållit sig själv i skinnet i typ mer än ett helt dygn och nu fick det vara nog. Hade femtonåringen inte visat något som helst tecken på attraktion eller besvarat den äldres känslor, då hade han naturligtvis inte gjort någonting. I stunden var det dock inte så det låg till. Joshua hade kysst Zihao och erkänt attraktionen, så så länge han inte visade på att det blev för mycket fanns det ingenting som hindrade sjuttonåringen. Kanske var det dumt och fel, men hjärnan och kroppen skrek liksom efter uppmärksamhet.
”Du måste säga ifrån om jag går för långt, okej?” Viskade slytherinaren och stannade upp en gnutta, för att möta de där underbart bruna, stora ögonen. Nu satt han där igen, i grensle över den yngre precis som på tåget. Då hade det varit annorlunda, stor skillnad till hur det var nu. Skillnaden låg väl främst i att de låg på en stor, bekväm säng och var ensamma. Sedan hjälpte omgivningen inte till på något sätt. Åskan och regnet fick allting att kännas så perfekt, nu när de själva befann sig inomhus framför en sprakande brasa. Stämningen var helt enkelt alldeles för bra. Fast klaga, det gjorde han minsann inte. Nope.
”Var helt ärlig, vill du ha mig? På riktigt alltså.” Orden var tveksamma och kinderna blev genast röda som två tomater. Äh, han var tvungen att veta, så det fick väl vara så.

Stelt, stelt, stelt. Vad tänker Joshua ens med? Hjärnan är det definitivt inte, det är säkert. Hjärtat vill inte såra Zihao eller sig själv. Plus kan det bli så komplicerat med tanke på deras föräldrars situation.. så det måste vara kroppen. Kroppen vill ha uppmärksamhet. Det var länge sedan kroppen fått kontrollen eller som den velat. Det gör den väl allt mer desperat på något sätt. Det har alltid varit förnuftet eller hjärtat som gått först, och den äldres läppar mot hans.. det känns så bra, frigörande. Det är uppenbart att det är hormoner som styr dem. Ingenting annat. Han borde inte ha låtit sig själv tänka igenom det hela, borde ha hållit huvudet kallt och lytt alla de begär som kroppen skriker efter. Men det är svårt när man är en så rationell person till största del. För en stund önska han att han kunde släppa alla tankar och funderingar, bara fokusera på sjuttonåringen. Sjuttonåringen som på något sätt hamnat ovanpå honom själv. Det var Joshua som kysst först, men hade han tagit första steget? Om den andre inte haft fingrarna under tröjan på honom hade han nog aldrig tagit det där modet till sig.. Trots allt som pågår inne i pannbenet på femtonåringen så besvarar han den brinnande kyssen, känner hur rodnaden stiger och fingrarna glider upp mot de varma, mörka lockarna. Han kommer nog förlora förnuftet helt och hållet om de fortsätter på det här sättet, men lyckligtvis stannar Zihao till för att ställa en fråga. En fråga som nog de bägge två behöver ett genuint svar på. Han kan inte leka med någons hjärta, han vet hur det är att få det krossat i små, tusentals bitar. Han kan inte göra det mot någon annan. Framförallt ingen som kanske kan bli hans vän.. någon som han börjar lita på, som börjar lita på honom själv. Fingrarna som rotat sig fast i de mörka, bekväma lockarna glider försiktigt ner mot en av de skarpa kinderna. Helt ärligt, ja, vad är svaret på det?
”Jag..” Han stannar upp en kort stund, sjunker ner i de bekanta ögonen. Han skulle kunna drunkna i dem, och han skulle helt ärligt inte ha något emot det. Kanske han ska försöka specificera frågan lite? Jo, det. Är en bra idé. ”Vad menar du med på riktigt?” Åh.. dumma Joshua. Dumma hjärta. Dumma hjärna. Dumma kropp. Dumma hormoner. Han har inte varit med någon sedan Noah, någon som brutit ihop honom totalt. Att våga släppa in någon på det viset igen, låta någon se hans kropp.. Nej, Joshua är rädd. Han hatar sin kropp när det kommer till kritan, vilket inte är så bra när man tänker på att det är kroppen hela han i nu läget styrs av. Även Zihaos kinder har blivit alldeles rosiga vid det här laget. Gulligt, väldigt gulligt. Usch. ”Helt ärligt,” med ett djupt andetag pekar han på sitt huvud. ”Min hjärna säger nej, av någon underlig anledning.” Därefter glider samma pekfinger mot vänster sida av hans bröstkorg. ”Mitt hjärta säger nej.. du kommer bli sårad, jag kommer bli sårad, alla kommer bara bli sårade. Men ändå överväger jag det hela.”

Var det ett nej? Joshua hade ju tydliggjort att både hjärtat och hjärnan sa nej, och så länge det fanns ett nej så var det hela ett enda stort nej. Alltså hur jävla dum får man vara? Varför övertänker du det ens fortfarande? Joshuas kropp kanske är sugen på att ta emot dig med öppna armar, men eftersom både hjärnan och hjärtat säger nej kommer han ångra sig efteråt. Och vet du vad det betyder? Jo, att du också kommer ångra dig, för helt ärligt är det inte bara du och dina begär som vill ha honom, utan hjärtat likaså.
Zihao drog sig tillbaka, den här gången med ögonen fästa åt ett helt annat håll. Vad hade han ens förväntat sig? Hoppats på? Hjärtat värkte och skrek, fick honom nästintill att börja gråta. Men det gjorde han inte. So what, Joshua vill inte ha sex med dig. Ta inte åt dig så jävla mycket. Fast det gjorde han ju ändå. Att kroppen sa ja betydde absolut ingenting, för så länge hjärtat sa nej, var det inte värt skit. Inte ens kyssen kändes genuin längre. Nej, där och då kändes allting verkligen fel. För sjuttonåringen var det glasklart - han tyckte om den yngre och det handlade inte bara om sexuellt begär. Det hade gått fort, kanske lite för snabbt, men han var ändå extremt säker på sin sak. Han tyckte om Joshua på typ alla nivåer som existerade.
”Förlåt, jag borde aldrig..” Orden fastnade i halsen på honom och ögonen blev med ens väldigt glansiga. ”Alltså..vi ska bli bröder och det här..jag antar att det här bara är ett stort misstag. Det är klart du inte vill ha mig..jag är alldeles för defekt”, fortsatte han och skrattade till. Fötterna hade funnit golvet och snart hade han rest sig upp, med ryggen vänd mot femtonåringen. Tårarna slingrade sig nerför de rosiga kinderna och han snörvlade till någon gång eller två för att sedan ta ett djupt andetag. Och därefter..tja, han ville själv tro att han gick ut med lugna och sansade steg, men det var snarare så att han rusade. Fy fan vad korkad han kände sig. Så jävla dum. Pinsamt var det också. Urk.
Väl nere för trappan sjönk han ner längsmed en av de gamla väggarna. Hade han lagt alldeles för mycket vikt på den hade den nog gett vika, men som tur var fann han snart golvet. Zihao gömde ansiktet i händerna, fortfarande med våta kinder och vattniga ögon. Jovars, han överreagerade, däremot var han kanske lite extra känslig med tanke på omständigheterna. Men han tyckte verkligen om Joshua! På riktigt, inte bara som en liten flört.

Nej, nej, nej. Joshua själv vet att han skulle ha blivit fördärvligt sårad om någon sagt något liknande till honom.. även om det varit sant. Om det bara är kroppen som begär än, är det sällan man finner det värt. Särskilt om man själv är förälskad i den gällande personen. Så fort Zihao rest sig upp hade både hjärnan och hjärtat kommit tillbaka vid liv, och även om ryggen är vänd mot honom kan han ana tårarna. Hade den andre missförstått honom? Nej, femtonåringen hade valt helt fel ord som inte förklarade situationen överhuvudtaget. Att säga att prefekten bubblar av skuldkänslor där och då är en underskattning. Fy vad hjärtat värker. Även om han inte lett den andre på sneda vägar så hade han sårat honom. Och helt ärligt.. Joshua har alltid varit väldigt angelägen till att inte såra någon, inte heller de elever som slår ner honom och slänger skällsord vart han än går. Att han kysst Zihao, nej. Fy vad dåligt han mår över det. I en kort stund gömmer han ansiktet i händerna. Kinderna som tidigare varit varma och härliga blir kalla som is när tårarna stryker sig över dem. Han har inte ens någon rätt att gråta. Det var han som gjorde fel, det var han som sårade någon. Det är inte förrän Cissi stryker sig längs hans ben som ögonen glider upp igen. Rummet är tomt. Brasan prasslar fortfarande, och regnet som tidigare varit mysigt blir som hårda örfilar. Det hade gått så snett så snabbt. Vart den andre stuckit vet han inte. Med ett djupt andetag ställer Joshua sig upp på darrande ben och börjar röra sig ut ur rummet. Resten av huset är svalt, får hårstråna på armarna att ställa sig upp igen och de magra axlarna att skygga ihop sig. Med armarna i kors, som en liten sköld, går han ner för trapporna. Räknar stegen. När Zihaos ryggtavla kommer in i synfältet känner han hur hjärtat brister något ytterligare. Han måste svälja några gånger för att få upp modet, och när han väl känner sig lite mer redo sätter han sig ner bredvid.
”Det var inte så jag menade..” Viskar han med hes röst och drar fingrarna frustrerat genom sina lena lockar. Den här frustrationen är endast grundad på sig själv och inte sjuttonåringen, väldigt viktigt att notera. ”Du vet hur jag har små känslor för Yaosu..” Att ens tänka på den äldsta Huaze brodern får honom att vilja gömma huvudet i sanden. Men han behöver förklara sig själv, han vill att Zihao ska förstå. ”När jag sa att hjärtat säger nej menar jag att det är lite kluvet. Jag vill verkligen inte att varken du eller jag ska bli sårade i slutändan. Plus kommer det komplicera en hel del, och även om jag antingen är kär i dig eller din storebror så kommer jag bara få skuldkänslor. Jag har aldrig sett mamma så lyckliga jag kan verkligen inte förstöra det. Men sen.. bortsett från de aspekterna Zihao, så antar jag att mitt hjärta är rätt dragen till dig? Du får det att skutta, och inte endast på något, ja.. sexuellt sätt.” Herregud, kommer han kunna förstå ett endaste ord av det femtonåringen säger? Osäkert. ”Jag vet att jag gjort dig ledsen nu, men jag vill verkligen inte göra det svårare. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag känner, men jag vet att du gör mig varm.” Än en gång känner han sig angelägen till att peka på den platsen hjärtat ligger. Inte varm på något sexuellt sätt, nej. Han känner sig välkommen, och just nu behöver han verkligen det.

Till en början satt Zihao där och stirrade blankt framför sig. Det var inte så att han inte lyssnade på den andres ord, för det gjorde han. Men när Yaosus namn nämndes, då rann liksom bägaren över och det brast för sjuttonåringen. Självfallet kunde inte Joshua vetat det här, men han var så förbaskat trött på att höra om sin perfekta bror. Återigen, vad hade han tänkt sig? Att femtonåringen skulle välja den mest korkade, defekta sv de tre Huaze bröderna? Inte för att de var i någon sådan situation direkt, däremot kändes det nästan som det. Händerna placerades över öronen och ögonlocken pressades samman. Han ville inte höra mer, speciellt inte när det kom till den andres känslor för den äldre brodern.
”Jag vill inte höra om dina dumma känslor för min perfekta storebror, okej?” Utbrast Zihao tillslut och vände sig om, snurrade runt på golvet för att sedan komma upp på benen. De värkte fortfarande alldeles förfärligt och egentligen ville han helst av allt bara glömma bort det som precis sagts och krypa tillbaka ner under täcket. Men det var försent, den möjligheten hade redan passerat för längesen vid det laget. Adrenalinet hade börjat pumpa i kroppen och precis som under gårdagen kände han sig förfärligt överhettad. “För vi alla vet att jag bara är en liten hög med skit i jämförelse med mina bröder”, fortsatte han ilsket. Rösten hade höjt sig och ögonen var lätt uppspärrade, någonting som fick honom att se minst sagt galen ut. Fingrarna klämde åt de magra axlarna och sköt in den yngre mot väggen. Från Zihaos perspektiv var det inte en hotfull gest, men med tanke på att han var betydligt längre och muskulösare än femtonåringen, kunde nog en annan tolkat det hela som det.
Sekunderna tickade förbi och det sinnesrubbade ansiktsuttrycket gled långsamt bort, precis som tårarna började ställa nerför kinderna igen. Bra, nu hade han gjort bort sig igen. Surprise, surprise. Han släppte hastigt Joshua och tog några steg tillbaka, torkade frustrerat bort de påträngande tårarna och fäste blicken i golvet. Orden som han tidigare missat hade nämligen börjat sjunka in och även om han inte förstod sig på någonting alls för tillfället, insåg han att gryffindoraren inte menat någonting illa. Tvärtom snarare.
”Förlåt, jag..jag..” Snyftningarna tog över och sjuttonåringen slet fingrarna genom det toviga håret. Gud vad fånigt han betedde sig. Riktigt, riktigt pinsamt. ”Du gör mig varm också..fast helt ärligt så gör det mest ont.”

Att jämföra Zihao med sin storebror var verkligen ingenting femtonåringen menat att göra. Nej, det har han nog inte gjort en endaste gång det senaste dygnet. Förutom när det kommer till deras händer, de har han funderat en hel del på. Men han blir inte förvånad över att den äldre uppfattar det som det.. Perfekta storebror. Nej, Joshua har inte gjort den kopplingen förut. Kanske när han svansat efter Yaosu som fjortonåring, då var han definitionen av perfekt. Jämförelse däremot, nej.
”Det var inte heller de jag kom för att prata om,” han känner sig stressad, så hemskt angelägen över att förklara sig själv. Att han inte menat något illa, att han fortfarande ville reparera den brustna relation de har. Men det är jobbigt, något den ömma kroppen och det brustna hjärtat inte riktigt orkar hantera. Massvis med minnen och bilder glider förbi när ryggen plötsligt kommer i kontakt med den hårda väggen. Precis på ryggraden. Precis där han slog sig tidigare. Jo, kroppen är minst sagt öm. Ryggen inkluderat. ”Du är långt ifrån en hög med skit, sluta.” Det är det enda han kan få fram, för helt ärligt är han rädd. Joshua har förlåtit den andre för alla slag och sparkar, alla sårande ord. Men det är så mycket svårare att glömma dem, att inte tänka tillbaka på dem då och då. Särskilt när ett liknande scenario verkar byggas fram. Kroppen inknuffad i väggen, kroppen som värker och dunkar. För även om det kanske inte varit ett slag så är kroppen tillräckligt svag och ostadig för att det ska ge samma effekt. Hjärtats takt hade ökat rejält, dunk, dunk, dunk. Aj. Han vågar inte se honom i ögonen igen, även om han mycket väl vet att ZIhao ångrar sig över agerandet.
”Jag vill inte göra illa dig,” rösten kommer ut som en viskning igen. Oklar, ostadig och darrande. Om Zihao bara får ont av att umgås med honom, vad skulle det vara för vänskap? Händerna glider upp på vardera axel, som en liten sköld och för att försöka hålla värmen uppe. Han blir så lätt tagen av kylan, läpparna blir lila och ansiktet blekt av bara lite kallare väder. Det har väl med bristen på näring att göra. ”Jag skulle gärna vilja lära känna dig och så.. kanske bli något mer, men om det gör dig illa så kan jag inte göra det. Aldrig.” Bara vida tanken att få någon att gråta lika mycket som han fått den äldre att göra det.. ja, det gör ont. Riktigt, förbannat ont. Han avskyr sig själv för det. ”Vi kan återgå till hur det var förut, om du vill det.. vad som helst är okej för mig.”

Fan. Fan, fan, fan. Det var inte såhär Zihao hade tänkt sig att det skulle bli, absolut inte. Varför hade han ens börjat drömma om en relation med Joshua? Ett förhållande. För att han kände sig så hemma med den andre? Jo, det var nog en del i det hela. Men inte nog med det så kände han sig ju även otroligt attraherad av den yngre, så pass att det nästan var löjligt. Till och med i den stunden, när de båda två stod och snyftade, hade han kunnat kasta sig över femtonåringen och slitit kläderna av honom. Sinnessjukt? Absolut, till hundraelva procent om inte ännu mer.
”Förlåt, jag borde inte ha knuffat dig sådär”, viskade sjuttonåringen tillslut med en röst som darrade av några olika anledningar. Någonting fantastiskt hade skett - han hade insett att han gjort fel och vad faktiskt om ursäkt för det. På tal pm det där så hade det hänt mer och mer under de senaste dagarna, tack vare en viss Joshua Lewis. Inte en chans att de kunde gå tillbaka till hur det var förr, det gick inte. Men att starta ett förhållande, det var borta från bordet och inte ett alternativ. Okej, vänner, bara vänner. Seså, så svårt kunde det väl inte tänkas vara? Egentligen betydde det mest att det inte skulle bli några fler, underbara kyssar, inget sex, inget halvt intimt mysande eller små fina komplimanger. Perfekt, det kunde han nog klara av. Host.
”Du, du vet väl ändå själv att vi inte kan gå tillbaka hur det var förut?” Undrade Zihao försiktigt och snörvlade till. ”Spela roll om vår vänskap gör ont eller ej, jag överlever”, försäkrade han sedan och log smått. Långsamt tog han några steg närmare Joshua, väldigt försiktig och noggrann med att inte göra allt för hastiga rörelser. Gryffindoreleven kände väl som den äldre gjort under gårdagen på tåget? Precis efter förvandlingen alltså, sårbar och väldigt blottad. Han förstod sig helt klart på den känslan, lite för bra faktiskt. Armarna virades varsamt runt femtonåringen och drog honom sakta mot den slanka, starka bröstkorgen. Den andre såg ut att kunna falla samman vilken sekund som helst och det var tydligt hur mycket han frös. Förhoppningsvis hade Zihao inte lyckats förstöra precis allt, i alla fall inte så pass att Joshua skulle trycka bort honom och fly sin kos i absolut skräck.
”Och du behöver hjälpa mig med läxorna, så vår kontakt behöver utan tvekan fortsätta.” Till hans försvar var det i alla fall ett försök till att lätta upp stämningen en gnutta. ”Plus att jag är en utmärkt värmekudde varje fullmåne och med tanke på hur frusen du verkar vara..det jag försöker säga är att vi behöver varandra från och med nu. Som vänner, kamrater.”

Nej, han borde inte ha knuffat honom. Det är väl någonting uppenbart egentligen, att man inte ska knuffa in folk i väggarna eller slå till dem, ändå är det någonting som många elever på skolan roar sig med. Men som sagt, detta är någonting som Joshua blivit van vid de senaste åren. Helt ärligt hade det inte förvånat honom när Zihao greppat tag om de ömma axlarna och puttat in honom. Det var något som förekom så ofta att det inte längre är någonting förvirrande. Däremot finns rädslan fortfarande där, varje gång någon kommer emot honom. Men det finns även en stor skillnad från förut, en ursäkt. Nu har den äldre bett om ursäkt för sitt beteende, men att det kommer så strax inpå något dumt agerande.. helt ärligt är det nog det som gör Joshua förvånad om något.
”Det är okej,” med ett magert litet leende stryker femtonåringen bort tårarna som sträckt sig över de puffiga kinderna. Han måste se fullkomligt patetisk ut, med tänderna gnagande i den spruckna läppen, blod som dykt upp, och de illröda kinderna. Han vill gå därifrån, hoppa på tåget tillbaka till London och gömma sig under sitt täcke. Det är något som den lilla prefekten faktiskt överväger, med blicken fäst på sina fötter, tårna som vickar upp och ner, blir lusten att sticka bara större och större. Vanligtvis brukar skolan och betygen vara något som håller honom kvar, som tvingar honom att fortsätta även om han är utmattad och helt inkapabel till att gå. Nu kommer det inte någon sådan tanke, nu bryr han sig inte om betygen, allt han vill är att åka tillbaka hem och inte komma tillbaka. Värdelöst.
”Men jag vill verkligen inte att du ska ha ont Zihao..” För engångsskull blickar han upp mot slytherineleven. Bara vida tanken att såra någon får Joshua att avsky sig själv, han vill inte göra något liknande mot den äldre. Han vill inte att den vänskap de försöker bygga upp ska göra ont, även om Joshua hemskt gärna skulle vilja lära känna honom bättre. Dessa funderingar gör inte så att han puttar undan Zihao när han försiktigt drar honom intill sig. Det tar lite tid för lilla Joshua att få koll på vad det är som händer, vad det är som sägs. Så ja.. en liten stund ligger armarna bara längs hans sidor, utan att putta bort eller besvara kramen. Tillslut lutar han huvudet mot den bekväma bröstkorgen och armarna slingrar sig långsamt runt den andres midja. Han behöver en kram. Med slutna ögonlock kan han faktiskt inte undgå att skratta till. Genuint den här gången.
”Du är en utmärkt värmekudde även när du inte har päls.”