PRS Aphrodite & wolfy

Då hon stängt dörren ställde hon sig vid väggspegeln. Med pekfingret strök hon över såret och blinkade tillbaka de envisa tårarna som hotade att tränga sig fram vilken sekund som helst. Hon ryckte till då det knackade på dörren, hade förstås inte kunnat förvänta sig annat än att de skulle vilja ha en förklaring. Hon såg sig om i rummet som om hon letade efter en flyktväg innan hon motvilligt sträckte ut handen för att öppna dörren för Killian.

Killian tittade på Meila när hon öppnade dörren. Han hade ett leende på läpparna, som dog ut när han såg hennes nyckelben. Han tog tag om hennes axlar och tryckte henne mjukt bakåt och satte henne ner på sängen. Han satte sig på knä framför henne.
"Vad har du gjort?" frågade han och lade en hand på hennes kind. Han kände hur hela hon var förtvivlad, och han kände hur han själv blev arg, på Kyle framför allt.
"Jag ska ta hand om honom, jag lovar" sa han och tittade henne i ögonen.

Hon bet sig i läppen i ett sista desperat försök att inte förvandlas till ett emotionellt vrak. Hon studerade hans ansikte en stund men hade väldigt svårt att avgöra om han var arg på henne. Hon hade ju bara menat väl: både för Tara och för Killian.
"Han sa något om att demoner saknar fysisk känsel och därmed vill han ta över min kropp en dag varje månad," fick hon tillslut ur sig, "det kändes som ett litet pris att betala ifall Tara skulle bli fri från sin själ." Meila vände blicken till golvet då hon kände hur underläppen började darra. Hon förde sin hand till såret. "Det här kallade han för en säkerhetsmetod. Han är kopplad till mig. Om någon skadar honom så skadas jag också. Dör han så dör jag."

Killian slöt ögonen för några sekunder. Som om det skulle göra det osant. Han öppnade dem igen. Att ha en demon i en människokropp en gång i månaden var totalt livsfarligt. Han ville dock inte göra det värre för Meila genom att påpeka det.
"Sa han någonting om vilken dag varje månad?" frågade han och tittade på henne. Han tittade på såret; det var definitivt en demons verk, någonting han inte skulle kunna fixa. Han kände sig hemsk för att han inte hade kunnat förutse vad hon skulle göra; han hade stoppat henne till varje pris. Han var otroligt lycklig att Tara hade fått sin själ upphävd, men det var ett fruktansvärt pris de, och självklart framförallt Meila, hade fått betala för det.

Meila skakade på huvudet. Kyle var oberäknelig och skulle förstås bestämma sig för att dyka upp när det passade honom bäst.
"Nej, hann försvann upp i moln innan jag hunnit fråga honom." Det kändes inte som en bra idé att kalla på demonen bara för att fråga honom när han tänkt ta hennes kropp i besittning. Hon torkade med fingrarna bort några tårar som hade trängt sig fram.
"Men vi ska se det från den ljusa sidan. Tara blev av med sin själ." Hon pressade fram ett leende och lät bli att möta hans blick, visste att det inte skulle krävas mer än så för att hon skulle börja gråta och det kändes inte som en bra idé att stortjuta inför Killian.

Killian log och satte sig bredvid henne i sängen. Han drog in henne i en omfamning, samma omfamning som alltid lugnade Tara.
"Vi löser det, du ska bara veta hur underbart tacksamma vi är att Taras själ är borta" sa han och strök henne över håret. Hans plan att han och Tara skulle försvinna från Maidstone och inte ens titta bakåt när hon blev av med sin själ var nu på is. Han kunde såklart stänga av sina känslor och strunta i det, men på något sätt så kände han inte för att göra det alls.

Då han drog in henne i en omfamning brast det slutligen för henne. Hon började gråta. Inget snyftande eller snörvlande, bara gråt. Hon var inte bara ledsen och oroad över vad hon precis ställt till med, utan alla känslor som hon länge hållit inom sig fick utlopp. Ansiktet höll hon begravt mot hans bröstkorg en lång stund, försökte lugna ner sig lite genom att andas in doften från honom och tänka på den trygga omfamningen.

Killian höll om henne och strök henne över håret. Han lyssnade till hennes hjärtslag för att höra om hon lugnade sig.
"Han gav inga specifikationer alls? Typiskt Kyle. Överenskommelser med en demon är inte lätt att bli av med, men det går" sa han och fortsatte hålla om henne. Han lät det vara på hennes villkor, han höll gärna i henne så länge det var möjligt.

Ännu en gång skakade hon på huvudet. Hade Kyle gett några specifikationer så hade de gått in genom ena örat och ut genom det andra, det ända hon kunde tänka på för stunden var om hon verkligen gjort rätt val. Men bara genom att kasta en blick på Killian var hon så gott som övertygad om att hon gjort rätt trots att priset hon betalade inte var det trevligaste möjliga.
"Han kallade dig för Angel igen." Trots att det bara var menat som ett påpekande så låg det faktiskt nyfikenhet bakom, hon ville veta varför han hade ett sådant smeknamn.

Killian suckade.
"Han är inte den enda som kallar mig det. Jag har gått under det namnet bland vampyrer och demoner under väldigt länge. Det började med att människor och jägare diktade upp myten om Dödsängeln, eller Angel, som var en blodtörstig vampyr utan nåd som härjade i världen tillsammans med sin lika blodtörstiga partner. Det var ingen myt. Jag, och Tara, fick hög status bland vampyrer och demoner och sedan dess har jag alltid kallats det av många, mest av respekt men också rädsla i vissa fall" sa han och drog handen genom håret.
"Tyvärr är inte Kyle rädd för mig längre, vilket skulle vara bra just nu" la han till och suckade.