[PRS] LadyGhoost & yehet

"Säg inte det, du kanske har en dold talang för att baka," påpekar Jae med ett enkelt leende över läpparna. Han undrar om han varit något duktig på att baka, eller om kocken bara lett mot honom av plåga. Lite förnedrande den tanken, han hoppas innerligt att han varit någorlunda duktig. Iallafall medelmåttig. Smaken för honom var svårare att få till, då han nästintill aldrig ville följa något recept, utan följa sitt egna. Dock skulle nog utsidan bli mycket bättre än insidan, då dekorering är något han är duktig på. Kanske det kommit med målningen, det vet han inte. Jae höjer lite på ögonbrynen, även om han förstår vad Uta menar. Han nickar lite med ett svagt leende. "Du kanske borde prova på det?"

Jae lutar sig tillbaka mot ryggstödet, lyssnar på det den äldre ledaren säger. Han sträcker på sina fingrar, ihop, ut. De känns stela ibland, och det brukar hjälpa då och då. "Jag antar det," huvudet faller ner på sned, lutad mot sin egna axel. "Men är inte det som att säga att en femtioåring faktiskt kan vara en ungdom? Jag menar, om denne handlar som en ungdom borde han kunna se sig själv som en, om nu ett barn kan se sig som vuxen för att den tar ansvar." Jae är själv osäker på vad han tycker om saken, han skulle fortfarande säga att fjortonåriga Jae varit ett barn, även om han sett sig själv som vuxen. Även om han började leda stora delar av nätverket vid den åldern. "Tja, jag anser honom som klok iallafall."

"Då är det en väl dold talang" Sa Uta med ett litet leende. "Men vem vet. Om jag behöver en förändring i mitt liv kanske jag provar att byta karriär"
Uta var tveksam på att han någonsin skulle byta karriär, han skulle förmodligen gå i pension när hans kropp inte orkade mer, eller när han själv inte såg det roliga i det. Men han misstänkte att det skulle ta flera år innan dess.
"Ja jag kanske borde göra det" sa han enkelt.

Uta granskade Har när han sträckte på sina fingrar, och han tog långsamt hans händer och började massera dem igen. Han log lite emot den yngre, det var något som gjorde att han gillade att ge den andra mannen omtanke. Han visste inte varför, men att ta hand om den yngre gav honom.någon form av tillfredsställelse.
"Förvisso skulle man kunna säga det" sa Uta långsamt "även om jag skulle säga att det är svårare att agera yngre än vad man är. Att agera som man är i tjugoårsåldern, när man är femtio, är nästan sorgligt. Förvisso är det sorgligt att ett barn tvingas vara vuxen också"
Uta ryckte på axlarna när han var klar. Han var inte säker på hur han skulle förklara det för den yngre. Det var inte ett vattentätt resonemang, långt ifrån. Men när han var med Jae kändes det som om han inte behövde vara lika tydlig, han behövde inte agera så som människor trodde. Utan han kunde prata om saker han aldrig gjorde annars. Kanske var det därför hans tankar inte var lika uttänkta och klara.
"Han skulle bli glad av att höra det om inte annat" sa Uta och sippade på sitt vin.

Jae nickar enkelt, samtalet om bakning börjar dö ut. Han själv skulle aldrig kunna se sig själv arbeta inom något annat yrke, även om han gärna skulle vilja testa på det. Läkare är fortfarande en ide som finns inristat i hans huvud, och helt omöjligt kanske det inte är. Att sälja sina tavlor däremot, och bli en känd konstnär, är något han inte skulle vilja. Han vill hålla sitt namn, både fejkade och medfödda, borta från tidningar.

När den äldre ledaren tar hans fingrar igen, ler han ursäktande. Jae ville inte att den andre skulle känna sig tvungen att massera hans händer. Dock känns det bra, på något sätt. Vanligtvis brukar han aldrig vilja ha någon röra honom, inte lika mycket som Uta rört honom. När det kommer till sex eller slag, då är han öppen. Det finns inte mycket han kan säga om det. Men när det kommer till att hålla någon i handen, kramas, de händer ytterst sällan. Även om det är Brian eller någon av de andra, så känns det inte likadant som att bli rörd av den andra ledaren.
"Du behöver inte," säger han i låg stämma, med blicken fäst på händerna. "Det är både svårare och sorgligare kan jag tänka mig, men det är samma princip." Jae ler lätt, nickar. Han bryr sig inte riktigt om att göra andra glada, han skulle antagligen inte se kocken som klok i vanliga fall. Ordet skulle inte sitta rätt, men just nu tycker han det.

"Jag är medveten om att jag inte behöver" sa Uta vänligt till honom. Uta kände inget tvång till att massera den andres händer, inte som att han var tvungen att återgälda honom, men han ville. Uta kände värmen ifrån den andres händer, hur de slappnade av under hans beröring, något som gladde Uta. Han jobbade mjukt och försiktigt för att inte skada den andre. Uta var nästan förvånad över att hans händer, som far en man tidigare under kvällen kunde vara så försiktiga. Självklart var det inte ovanligt att han var öm eller försiktig i sitt jobb, men det här var ändå annorlunda. Kanske var det för att det fanns en annan värme, för att Jae fick honom att känna något ingen annan fick honom att känna.

Uta nickar bara som svar, i samma stund som Steve kommer in med maten.
"Oj verkar som jag stör" säger han med ett skratt och Uta ger honom en blick, samtidigt som han kramar om Jae's händer innan han släpper dem. Uta har inget emot att Steve ser honom hålla den andres händer, men han vet inte vad Jae tyckte om det.
"Här är maten" sa Steve och ställde ner tallrikarna. "Du fick lite extra. Du ser så tanig ut, precis som Uta. No borde komma hit och äta oftare"
"Vore jag här oftare och du fick göda mig efter behag, hade jag rullat fram" sa Uta sakligt och Steve log bara.
"Lite rund om magen är aldrig fel" sa han och klappade sin nästan inte existerande mage. "Men bra jobbat grabben, det är inte många som får komma så nära Uta"
"Steve" say Uta lågt och kocken skrattade igen. "Du gör bäst att gå, innan jag ringa ger Mike"
Steve såg på honom.
"Ja kanske bäst att jag går. Om Mike inte kommer ner är det snart en av barnen som gör det" sa Steve innan han lämnade rummet, för att skynda dig så hans man inte började leta efter honom. Uta vände sig mot Jae.
"Fungerar varje gång" sa han leende innan han lyfte sin gaffel och spetsade det vita fiskköttet.

Jae tystnar och nickar återigen. Även om han inte tycker att behandlingen är något han förtjänar från den äldre ledaren, så väljer han att inte protestera. Jae låter sig själv njuta av värmen som förs över till honom genom händerna även om det är något han inte förtjänar att få. Det känns underligt, hur någon arbetar mjukt och försiktigt med hans händer. Det är något han är väldigt ny till, och även om Brian gjort liknande behandlingar, så känns det inte likadant. Han får nästan lust att gråta, för att det är en sån öm handling. Uta förväntar sig inte något från honom tillbaka, och det av någon anledning är en otrolig känsla för Jae. Han vet att han inte ska tänka så, men det gör han.
"Tack.." säger han bara i låg stämma, bestämmer sig för att ta in den andres värme.

Dörren öppnas till det lilla rummet, och Steve stiger in med den välgjorda maten balanserade på händerna. När han säger att han stör, bestämmer sig Jae för att bara hålla sig tyst. Vanligtvis skulle han nog ha sagt någon snirklig kommentar tillbaka, men eftersom att det skulle vara otrevligt, är det inte ett bra val. Dock kan han inte sluta känna hur värmen sjunker när Uta släpper hans händer. Kanske han gjort det för att vara snäll mot Jae, eller för att han själv inte ville att någon skulle se de sammanflätade händerna. Det är förståeligt, anser Jae i huvudet, men hans hjärta lyssnar inte. Patetiskt trycker han, han borde inte känna hjärtat sjunka bara för att den äldre ledaren släppt hans händer. Med ett leende på läpparna tackar han för maten som Steve ställer ner på bordet framför honom, och hör hur han säger att han ser tanig ut. Kocken i herrgården brukade också få höra det. Jae låter sig själv skratta till, när kocken säger att det inte är många som får komma nära Uta. Det får honom att känna sig ännu mer generad. Blicken glider från kocken, till Uta.
"Mike?" upprepar Jae när mannen lämnat dem med sin mat, han antar att det kanske är kockens man, iallafall när han nämner barnen. "Brukar du ofta dra det kortet?"

Uta ser in Jae's ögon när han tackar honom, ger honom ett lett leende.
"Inget att tacka för" sa Uta ömt, innan han vände blicken till deras händer. Såg den stora kontrasten mellan hans tatuerade händer, och Jae's orörda händer. Hur den ljusa hyn var omärkerad. Det kändes så underligt att hålla någons hand i sin, känna värmen ifrån dem. Känna pulsen som for igenom dem, Uta räknade hjärtslagen, som om de gjorde det hela verkligt för honom. Att det gjorde att han förstod att mannen framför honom var vid liv, att han var en verklig person.

Uta ser på hur trädörren stängs innan han vänder sig emot Jae.
"Det är hans man. Väldigt trevlig, och han är mån om gästernas egentid. Att de skall få vara för sig själva. Steve är mer social, så om han blir för mycket ibland är det enkelt att skämta om att Mike kommer att hämta honom. Mike har inga problem att skälla ut Steve, inte för att Steve tar det särskilt allvarligt. Men han förstår när han går över gränsen, om man nämner Mike, och definitivt om Mike dyker upp" Förklarade Uta medan han förde gaffeln till munnen. Fisken föll isär perfekt i hans mun, de ljuvliga smakerna kom fram och han sköljde ner det med en liten klunk vin. "Det händer att jag gör det, särskilt om jag vill vara ensam. Ibland har jag inget emot Steve's sällskap, särskilt om han berättar saker för mig om min mor"
Steve hade många historier rörande hans mor, både ifrån hans uppväxt, de åren han inte mindes. Men också innan han var född. Hans mor hade mött Steve när de båda var hippies och drog runt i landet, spelade i olika band och levde livet, under ungdomens år. Efter att ha dragit runt i flera år, slog de sig ner i samma stad, valde olika liv men höll kontakten. Uta älskade att höra historier om sin mor, särskilt ifrån hur hon varit i sina ungdoms år, då de skilde sig ifrån hur hon varit efter att ha träffat hans far. Uta såg på Jae med ett leende och räckte fram sin hand, ifall han ville ta den. Han hade trott sig se någon form av besvikelse när han släppt den andres hand, så kanske skulle han inte ha något emot ifall Steve såg dem hålla händer. Och om Uta var ärlig emot sig själv, så saknade han värmen ifrån den andres hand. Så om han ville så fick Jae mer än gärna hålla hans hand.

Jae ler lett tillbaka mot den andra ledaren när han säger att det inte är något att tacka för. Det tycker Jae att det är, han är en ut av få som behandlar honom med ömhet, nästan omtänksam. Det värmer honom, gör honom gladare, mer än vad han själv vill erkänna. Han kramar om den andres händer, känner värmen stiga för varje sekund. Som feber, fast så mycket bekvämare. Jae känner den andres fingrar vid handleden, där pulsen rör sig. Han är osäker på om den är jämn, av någon anledning känner han hjärtat dunka mer än vad han är van vid. Självklart blir det så när han rör på sig, träning eller sexuellt. Men nu är det endast den andra mannen som får hjärtat att dunka med bara värmen från händerna.
"Det håller jag inte med om," påpekar han.

Han lyssnar på den äldres svar, som han trott är denne Mike kockens man. Han finner det roande, att höra hur Mike och Steve är en hel del olika varandra när det kommer till detta. Det är också någonting nytt för Jae, vanligtvis lägger han aldrig större intresse i andras förhållanden, ändå finner han detta information som han vill veta. Han tar en tugga av fisken framför sig, känner den utsökta smaken. Än en gång ångrar han sig att han inte funnit det här stället. Även om han förstår att det inte skulle vara lika trevligt utan Utas sällskap. När den andra berättar om sin mor, nickar han försiktigt. "Vad är det för historier?" frågar han med ett svagt leende, tar en klunk av det röda vinet. När den andra sedan sträcker fram sin hand igen, låter han blicken glida upp till Utas ögon och ler försiktigt. Han lägger tillbaka sin hand, även om hans hjärna skriker att han inte borde.

"Du är fri att ha din åsikt" sa Uta roat "Men jag anser verkligen inte att det finns något att tacka för"
Normalt kände Uta en irritation ifall människor inte tackade honom, när han gjorde saker. Men inte när det kom till Jae. Han gjorde det inte för att få ett tack. Han gjorde det för att han ville visa den andre mannen någon form av uppskattning. Om det var för sällskapet eller hur han fick Uta att må, det visste han inte. Men att veta att den andre uppskattade hans behandling, fick en underlig värme sprida inom sig. Det var en underlig känsla, något han bara kände i närheten av den andre mannen.

Uta set på Jae och sedan ut genom fönstret en stund. Trots att de hade trevligt i varandras sällskap och att Uta var villig att dela med sig av personlig saker med den andre, var han fortfarande en aning tveksam när det kom till modern. Det var det mest privata han hade. Han såg Up emot himlen, och funderade en stund. Inget skulle egentligen hända om han delgav den andra mannen, inte mer än att de kanske kom närmare varandra, en tanke som fick honom att le en aning. Med den insikten och tanken på att modern skulle bli glad av att veta att han hade en vän, vände han sig tillbaks emot Jae.
"Min mor och Steve var båda hippies i sin ungdom. De träffades av en slump när de båda reste runt. Hon med sitt band, och Steve med din dåvarande pojkvän. Han berättar gärna historier om vad de gjorde, hur de levde, vilka de kände och hur det var att vara fri. Jag tror inte jag ens har hört alla berättelser ännu." Började Uta och log av tanken på hans mor, fri, resandes i landet. "Han berättar också om hur hon började sälja sig själv, hur hon träffade min far och hur hennes liv blev efter det"
Uta petade lite i maten. Steve hade försäkrat honom om att hans mor hade älskat hans far, men Uta gillade ändå inte de historierna lika mycket. Han fick inte känslan av att hon var lika lycklig, att hon var lika fri. Han stoppade åter en vit fisk i munnen.
"Så ganska vanliga historier antar jag" sa han och log emot den yngre mannen, hållandes hans hand. Långsamt började Uta röra sin tumme över den andras handrygg.

När den äldre säger att han inte tycker att Jae ska tacka, ler han svagt. Det känns dumt att inte tacka, det finns mycket han vill tacka den andra för. Att han masserar hans händer är en ut av dem, men inte den största orsaken. Uta har lyssnat mer än någon annan på det Jae sagt, vilket kanske både är dåligt och bra. Men även om det finns en del dåliga anledningar, så behöver han tacka.

Det kanske inte hade varit särskilt bra att ställa en sådan fråga till den äldre ledaren. Modern är uppenbarligen ett känsligt ämne, och all rätt till att vara det. Jae känner skuldkänslorna sakta ta tag i honom, drar ner honom under marken. Det är ingen vanlig känsla det heller, skuld. Jae brukar kunna säga vad som till nästintill alla utan att få några skuldkänslor i efterhand. Han slår till sig själv mentalt, avskyr hur han inte tänkt till innan han öppnat munnen. Så förbaskat dumt av honom. Men när den andre väl börjar prata om modern, och vänder blicken mot Jae, ler han ursäktande.
"Ett band? Vet du vad de spelade för någonting?" frågar han, det hade fångat hans intresse. Han undrar hur Utas mor gick från att vara fri utomlands, till att bosätta sig här. Det verkar som att modern varit som vilken ungdom som helst i början, han undrar vad det var som fick henne att bryta det. Kanske det var att hon föll för fadern. Hur som helst bestämmer sig Jae att inte fråga det. Han äter i lugn och ro, känner den andres tumme över sin handrygg och kan inte låta bli att le. Försiktigt börjar han göra likadant på den andres hand. "Vanliga historier vet jag inte."

Uta skakar på huvudet när Jae ler ursäktande, han känner att det inte finns något att be om ursäkt för. Hade han inte velat tala om modern, hade han sagt det.
"Hm först tror jag det var något indi inspirerat, sen var det reggae och tillslut naturmusik. De försökte finns sitt kall genom åren" sa Uta leende. "Jag tror mest att det gjorde det för att det var roligt, de hade inga planer på att slå igenom."
Uta hade aldrig hört någon av låtarna från hans mors band, det fanns ingen inspelningar från det. Men han hade varit nyfiken på hur det lät. Steve hade talat om för honom att hans mor spelade trumma och flöjt. Uta log ofta åt tanken, hans mor spelandes på en flöjt, med det långa svarta, vågiga håret hängandes fritt för vinden. En blomsterkrans på huvudet och en klänning med jeans jacka till. Han hade fått olika bilder av Steve på hans mor, men den bilden var hans favorit. Det var så han föreställde henne, i himlen. Inte som den ordnade, ordentliga kvinnan hon var under hans uppväxt. Då hade hon alltid varit ordentligt klädd, håret uppsatt och agerat mer strikt. Förvisso verkade egon alltid glad, skrattade och spred kärlek, åtminstone i de minnen han hade kvar, och i Steves berättelser.

Uta återvänder ifrån sina minnen när han känner den andras beröring. Han ler emot Jae, uppskattande. Att känna den mjuka rörelsen, nästan kittlande var på något sätt befriande.
"Vad skulle du anser som vanliga berättelser?" Frågade Uta en aning nyfiket. Kanske ansåg han att berättelserna var vanliga för att han hade Steve runt sig. Men för honom kändes de tids enligga. Som att hans mor tillhört en generation av hippies, något många gjorde