Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

"Hon lever bland människor, i dagsljus. Han hade kunnat göra det på ett annat sätt. Ja, jag hade gjort vad som helst för att byta plats med mina föräldrar, men det kan jag inte. Jag om någon vet om smärtan av att förlora närstående, jag vet hur din pappa tänkte. Men han borde fortfarande ha varnat oss" sa hon och drog handen över ansiktet.
"Med tanke på att i princip hela det kungliga släktet var där så hade de kunnat eliminera nästan hela Moroisläktet, och därmed ditt släkte också"

"Mitt släkte? Snälla, jag kommer aldrig bli Calvin Zeklos och du vet det lika väl som jag." sade han och skrattade torrt till. "Klart han borde ha varnat men tror du inte han var rädd? En kunglig pina blir hotad av Strigoi?" fnös han och skakade lite på huvudet.

"Med ditt släkte menar jag dhampirerna, utan oss finns ni inte" sa hon kort och såg på honom.
"Klart som tusan att han borde varit rädd, men vart var hans beskyddare när han blev hotad? Med tanke på att han är kunglig borde de ha varit på honom som plåster"

"Jag manipulerade inte fram detaljerna faktiskt, spring så kanske du hinner." fnös han och såg på henne en stund. "Ni hade inte heller klarat er utan oss."

Hon himlade med ögonen.
"Så du hade inte velat veta då? Vad som hände? Varför du fick sätta ditt liv i fara trots att du inte ens har tagit examen?" sa hon och skakade på huvudet.
"Du vill ju inte ens vara beskyddare, och ändå försvarar du hans agerande"

"Det är min pappa, Grace. Visst jag gillar honom inte värst mycket men han är min pappa." sade han och såg på henne en stund. Han suckade lågt och drog handen genom håret. "Förlåt att jag inte sa något i New York. Jag bara... Jag visste inte hur jag riktigt skulle säga att min pappa låg bakom allt, jag ville prata med honom först." sade han sedan.

Grace skakade på huvudet.
"Det är klart att jag förstår, men jag blir så frustrerad. Jag var så galet rädd den kvällen, och när jag fick reda på att en Moroi låg bakom det så fick jag en knäpp" sa hon och tog ett djupt andetag.

Han suckade lågt och kramade om henne. Han svalde hårt och lutade huvudet mot hennes.
"Förlåt..." suckade han och bet sig hårt på läppen.

Grace lade inte armarna runt honom, men hon tog ändå tacksamt emot omfamningen.
"Jag har löst mitt problem" sa hon tyst och tittade över hans axel.

"Va? Seriöst? Hur?" frågade han och släppte henne. Han log stort och satte sig på en bänk, redo att höra allt. Han rynkade sedan på pannan och sken upp. "Var det så du manipulerade Michael?" frågade han.