Okej!
Brett leende:
Spoiler:
Tryck här för att visa!”Att säga adjö”
Av Brett leende
Beskedet
SIGRID
Fågelsången sjöng inuti mig när jag trampade fram på den smala, slingrande grusvägen. Det märktes tydligt att det var vår i luften och nästan alla växter höll på att slå ut och bli gröna. Jag var otroligt lycklig just då, och bäst av allt: jag var på väg för att träffa Bianca. Min flickvän. Fast utåt sett låtsades vi att vi bara var vänner. Varför gå ut med det och göra allt ännu mer komplicerat liksom? Vi hade det bra som vi hade det, och idag hade vi varit tillsammans i ett halvår.
BIANCA
Jag satt på en grön liten bänk, med ett svart räcke. Den liksom levde ett eget liv. Ett parkbänksliv. Även fast blommorna slog ut och fåglarna kvittrade var jag dyster. Kanske för att jag hade en jävla cancer som flöt runt i mitt blod. Kanske för att jag var full av blå märken. Kanske för att jag någon gång skulle behöva berätta om cancern för Sigrid. Kanske att jag kanske skulle dö och kanske behöva säga adjö. Jag rös plötsligt till och utan att jag kunde hindra det rann en ensam tår ned för min kind. Ibland var en ensam liten stilla tår mycket sorgligare än tusen sprutande.
SIGRID
Äntligen var jag framme på vår mötesplats. Bianca satt på bänken med det bruna håret som dolde ansiktet och åsynen av henne fick det som alltid att börja pirra i min mage. Jag stannade cykeln med en sladd och slängde den i diket, sprang fram till Bianca och kysste henne. Det förvånade mig att hon nästan direkt stötte bort mig, oftast brukade det vara jag som bromsade och Bianca som var ”på”. Men det var först då som jag la märke till hennes förtvivlade ögon och tåren på hennes kind, och all förvåning rann ur mig.
”Vad…?” flämtade jag förskräckt. Det gjorde mig alltid illa till mods när Bianca var ledsen. Först då såg jag blåmärkena på Biancas hals, armar och ben. När jag stirrade försökte hon dölja det men det var för sent.
"Har någon slagit dig?!" Flämtade jag försräckt och la min hand runt hennes axlar. Turligt nog lät hon den ligga kvar där.
"Ingen har slagit mig" pep hon och jag såg frågande på henne. Hon talade sanning det visste jag. Bianca ljög aldrig. Hon strök håret från hennes ansikte och kollade beslutsamt på mig.
"Sigrid, jag har cancer" Sa hon och orden ekade i mitt huvud. De ekade och ekade. Tycktes aldrig vilja ta slut. Min hjärna ville inte låta de sluta. Ville inte låta de smältas och bearbetas och tillslut komma fram till sin betydelse. Men tillslut gjorde de det och alla min uppstaplade och plåstrade strängar brast. Och allt blev ett jävla kaos.
BIANCA
Jag kunde se hur mycket mina ord sårade Sigrid, hur de i princip rev ner hela hennes värld. Nu kunde jag inte längre låtsas som om sjukdomen inte fanns. Med fyra ynka ord hade jag gjort verklighet av det jag hade fått höra igår på sjukhuset och krossat alla framtidsmöjligheter i ett enda slag. Motvilligt lät jag en snyftning undslippa mig. Sedan ännu en. Och ännu en. Utan att jag visste hur det gick till grät jag häftigt mot Sigrids axel, blötte ner hennes vita tröja med mina tårar och dränkte alla försök till tal med mina hulkanden. Hon höll hårt om mig och grät hon också. I den stunden ville jag inget hellre än att somna och sova i all oändlighet och vakna upp igen till lättnaden av att jag bara drömt en mardröm. Men hur hårt jag än blundade så fungerade det inte, och djupt inom mig visste jag att det var det här som var verkligheten.
Ett år senare
BIANCA
När jag vaknade och kände lukten av sjukhus sjönk mitt hjärta. Ett år hade gått sen den dagen då jag berättade om cancern för Sigrid. Den dagen då vi bara hade gråtit. Och tröstätit lite (mängder) choklad. Ett år hade gått. Ett år med cellgifter, skit, och sjukhuslukt. Den lukten var den officiellt vidrigaste lukten jag visste. En smärtsam värk i skelettet avbröt mina tankar och jag stönade. Plötsligt steg två allvarliga sjuksköterskor in i rummet. Den ena, en kille, hade en flint och den andra som var en tjej hade sneda glasögon ytterst på nästippen. Jag låtsades sova och efter ett tag hörde jag två till stiga in i rummet.
"Hur var resultatet av provet?" Frågade min pappa nervöst. Det tog en stund innan den kvinnliga sjuksköterskan svarade med en darrig röst.
"Resultaten har tyvärr försämrats. Bianca har 40% chans att överleva.." och med ens förstod jag att mitt liv skulle bli väldigt kort.
SIGRID
Jag öppnade långsamt dörren som var prydligt skyltad med orden Barnleukemi, Bianca Starner och skyndade in i rummet. Det hade ljusblå tapeter, ett fönster som vette ut mot skogen utanför och den distinkta sjukhuslukten låg tung. Bianca låg i sin säng med vita sjukhuslakan och log när hon fick syn på mig. Hon hade förändrats så mycket under året som gått. Det fina bruna håret var inte längre kvar till följd av alla cellgifter, hennes förut så rosiga kinder var nu bleka och tärda och trots att hon alltid varit kort verkade det nu som om ett endaste andetag skulle kunna knäcka henne. Det var bara ögonen som såg ut som de alltid gjort; mörkbruna, pigga och fulla av liv.
Under året som gått hade Bianca kämpat tappert mot cancern, och det hade gått bra. Värdena hade i stort sett varit jämna och det verkade faktiskt som om hon skulle fixa det här. Alla var hoppfulla och även läkarna sa att hon var ovanligt stark.
”Hur mår du?” frågade jag med ett leende och satte mig ner på sängkanten.
”Hyfsat bra…” svarade hon undvikande men kom sedan till saken. ”Sigrid, det är något jag måste berätta för dig.” En kall hand grep tag om mitt hjärta och kramade det hårt. Jag anade dåliga nyheter. Jag ville inte ha mer dåliga nyheter, inte, inte, inte.
”Jag hörde pappa och sjuksköterskan prata i morse” Bianca tog ett djupt andetag och fortsatte, ”mina värden har försämrats… Jag har 40 procents chans att överleva.”
Nej, nej, nej, nej… ekade gång på gång i min hjärna. Jag ville inte ta in att den människa jag älskade mest i hela världen skulle ha 60 % chans att dö. Jag ville inte att hon skulle kunna dö överhuvudtaget. Hon förtjänade inte det här. Tårar skymde mitt synfält och droppade ner på de vita lakanen men jag registrerade det inte ens. Jag tänkte bara på hur jag vägrade tillåta att detta hände, att den här dagen blev en upprepning av dagen för ett år sedan, att Bianca skulle kunna försvinna. Jag ville ta henne i min famn och skydda henne från alla faror och all cancer och aldrig, aldrig släppa henne igen. Men det kunde jag inte. Jag kunde inte skydda henne från det här.
Dags att säga adjö
BIANCA
När jag låg där med slangar lite här och var på kroppen så var det en ända sak jag tänkte. Nu när jag hade kunnat ignorera de elaka kommentarerna i skolan, örnblickarna som granskade om man dög eller inte, hur alla ignorerade en, eftersom jag hade träffat Sigrid, någon som var som jag., så skulle jag dö. Och det var därför jag låg här och det var därför livet var orättvist. Men jag hade ändå inte accepterat det. På något ohörbart sätt hade jag intalat mig själv att jag inte skulle dö. Att jag skulle klamra mig fast på denna dåliga jord. En dålig jord med en bästig Sigrid. Det var hon som hade lyst upp mitt liv och när jag tänkte tanken att hon skulle börja må jävligt dåligt igen så fick jag dåligt samvete. Även fast det var cancerns fel. Men på något sätt skulle jag förstöra hennes liv. Och mitt eget.
SIGRID
Jag kramade Biancas svaga hand hårt, med ett fruktansvärt jävla hål i mitt hjärta. Smärtan spred sig oerhört snabbt ut i varenda liten nerv i min kropp, från hjärtat och ända ut till fingertopparna. Det rev och slet i hela min själ, sved som om någon brände hål i mig med ett vitglödgat järn, och det kändes nästan som om jag skulle dö. Ändå var det inte jag som var dömd till döden. Det var Bianca. Underbara, tuffa, fantastiska Bianca. Bianca som hade kommit in i mitt liv, just när jag trodde att jag inte orkade mer, som hade fått mig att kämpa. Och nu var hon tvungen att dö. Bara tanken var nära att slita sönder mig inifrån.
”Sigrid?” viskade hon. Jag hade inte märkt att hon var vaken. Hennes bröstkorg rörde sig nätt och jämnt när hon drog sina korta, stötiga andetag med hjälp av maskinen som stod bredvid sängen. Hon var bokstavligt talat kritvit i ansiktet, med matta ögon, och slangar var fästa överallt i hennes kropp. Det räckte med en enda blick på henne för att veta att hon inte hade långt kvar.
”Ja?” svarade jag osäkert och kramade hennes hand ännu hårdare, som om det var jag som var döende och inte hon.
”Jag vill bara att du ska veta att… Jag älskar dig, okej? Och oavsett om jag är här eller inte så kommer jag alltid att älska dig. Alltid”, sa hon ansträngt med sina chokladbruna ögon fastlåsta i mina. Mitt inre skrek av smärta. ”Och lova att… Lova att du fortsätter leva. För min skull. Okej?”
Mina ögon svämmade över av tårar. Jag hörde på hennes ton att hon inte tålde några motsägelser. Fastän jag ville säga att hon inte skulle dö, att jag inte ville säga adjö, att jag aldrig skulle klara mig utan henne, så nickade jag. ”Okej.”
”Bra”, suckade hon sorgset till svar.
”Bra”, ekade jag. Jag kunde knappt se någonting för alla tårar, men jag såg att hon slöt ögonen och somnade. Först då kom jag på att jag borde säga att jag älskade henne också, och trots att jag inte borde så ruskade jag henne hårt i axeln för att hon skulle vakna. ”Bianca. Bianca? Jag älskar dig också.” Min röst steg tills den nästan var ett skrik och jag blinkade häftigt bort tårarna. ”Jag älskar dig ocks-” Plötsligt upptäckte jag att hon inte längre andades, att hennes bröst inte rörde sig en millimeter. Det tog en sekund innan det sjönk in i min hjärna. Hon var död.
”Bianca! Bianca! Vakna”, grät jag. Det kändes som om jag krossades under tyngden av den fruktansvärda insikten. Hon var död. Hon skulle aldrig komma tillbaka. Jag fick aldrig tillfället att säga att jag älskade henne också. ”Jag älskar dig också. Jag älskar dig också! Jag älskar dig också. Jag älskar dig också…” Jag sa orden så många gånger att de förlorade sin mening, grät och skrek och ruskade henne, men jag kunde ändå inte få henne tillbaka. Allt försvann för mig när jag tryckte på den vita knappen som skulle tillkalla läkarna och sjönk ner på golvet, fortfarande hållande i Biancas livlösa hand. Det svartnade för ögonen men det absolut enda som betydde något för mig var Bianca. Bianca. Jag älskar dig också.
The cool witches's novell:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Dawns perspektiv
Jag stoppar ner min läxbok i ryggsäcken. Harmony står en bit bort och pratar med en tjej som går i våran klass. Klockan är halv tre och vi har just slutat skolan för dagen. Harmony och jag har alltid varit bästa vänner, eller åtminstone så länge jag kan minnas. Trots det är vi på vissa sätt väldigt olika. Hon är blond och blåögd medans jag har mörkbrunt hår och chokladbruna ögon. Hon är den där roliga, glada och populära tjejen och jag är hennes mer tystlåtna bästis. Men den som lär känna mig förstår snart att jag egentligen är väldigt pratig, skämtsam och har starka åsikter om allt.
”Ska vi gå?” frågar Harmony och kommer fram till mig.
”Visst.”
Vi går nerför trappan, ut ur skolan och börjar gå längs vägen som leder hem till Harmony. Det är snart sommar och solen skiner över oss. Harmony bor i ett stort vackert tegelhus med en trädgård som såhär års är full med blommor. Harmony låser upp dörren och vi går in i hallen.
”Vi kan väl baka något?” frågar Harmony.
”Kladdkaka!” säger vi på samma gång.
Vi skrattar och går ut till köket.
”Jag är hemma!” hör jag Harmonys mamma Alina ropa från hallen.
Jag och Harmony sitter på deras uteplats och äter kladdkaka.
”Hej Dawn!” säger hon och går ut till oss.
”Hej”, svarar jag.
”Kom!" säger Harmony till mig.
Vi går ut på den stora gräsmattan. Harmony tar upp en vattenslang och börjar spruta på mig med den.
”Sluta!” skrattar jag och rusar bort till en vattenkanna som står en bit bort. ”Vänta du bara!” ropar jag och springer mot henne.
Plötsligt börjar hon flämta efter luft och jag släpper vattenkannan och springer fram till henne.
”Vad är det?”
”Jag får ingen luft”, flämtar hon.
Hon släpper vattenslangen och faller ihop.
”Harmony!” ropar jag. ”Alina!” ropar jag sedan.
Harmonys mamma kommer springande från uteplatsen.
”Hon sa att hon inte fick någon luft och sedan föll hon ihop!”
Alina sätter sig ner bredvid Harmony och kollar hennes puls.
”Ring ambulansen!” ropar hon till mig.
Jag känner rädslan gripa tag i mig och jag rusar in i huset för att ringa ambulansen.
Harmonys perspektiv
Efter skolan promenerar jag glatt hem tillsammans med Dawn.
Min lite svettiga hand håller mjukt i hennes och vi pratar lite om vad vi ska göra hos mig.
"Kanske baka?" föreslår jag.
Den sista biten till mitt hus springer vi snabbt. Farten drar mitt lockiga hår bakåt och solen nästan bländar mina blåa ögon.
När vi är framma vid det stora ljusgula tegelhuset omgiven av massa blomstrande växter, låser jag hastigt upp den mörkgröna trädörren och kliver in i mitt hus.
Jag sparkar snabbt av mig gympadojorna och hänger av mig min ljusblå axelremsväska.
Ett tag senare sitter vi på min uteplats och äter kladdkakan som vi precis har bakat.
Jag vickar lite på den vita metallstolen som jag sitter på och äter upp den sista lilla biten av kladdkakan.
Jag hör mamma ropa från hallen att hon är hemma.
Hon kommer fram till oss och säger hej till Dawn.
"Kom!" säger jag till Dawn när hon har gått.
Jag springer ut på den stora gröna gräsmattan som inte har blivit klippt på ett tag.
Det ännu daggvåta gräset kittlar mina bara fötter när jag springer fram till ena husväggen och drar upp vattenslangen.
Jag börjar spruta vilt på en inte ont anande Dawn som genast skriker sluta, men skrattar ändå mot mig.
Hennes bruna ögon glittrar och hennes långa kastenjebruna hår är rufsigt och lite blött i topparna där vattenstrålen träffat.
Jag ler mot henne med mitt fräkniga ansikte.
Hon springer iväg och hämtar en grön, lite rostig vattenkanna och springer fram för att vattna på mig.
"Vänta du bara!" skrattar hon.
Plötsligt känner jag att det sticker till i foten. Det gör inte jätteont, så jag struntar först i det, men sedan när smärtan ilar upp genom benet och vidare i min kropp, känner jag hur galet ont det faktiskt gör.
Min hals tjocknar ordentligt och jag kippar efter luft.
När Dawn undrar vad det är flämtar jag att jag inte får någon luft.
Sedan faller jag ihop på gräset och allt blir svart.
Dawns perspektiv
Jag håller ett krampaktigt tag i Harmonys hand. Vi befinner oss i ett vitt sjukhusrum som får mig att känna mig instängd. Harmony ligger i en sjukhussäng i mitten av rummet och jag sitter på en obekväm stol bredvid. Efter att ambulansen fört oss till sjukhuset fördes Harmony in i det här rummet och sedan dess har hon varit medvetslös. Men jag släpptes inte in i rummet förrän för några minuter sedan.
"Din vän här är väldigt sjuk och du måste förstå att det är en väldigt liten chans att hon överlever. Men vi gör så gott vi kan", hör jag någon säga bakom mig.
Jag vänder mig om och ser en doktor. Han ser ut att vara runt fyrtio. Jag får plötsligt lust att skrika till honom att Harmony inte får dö, att det inte kan hända, men lyckas hålla mina känslor inom mig. Plötsligt börjar en av alla apparaterna som är placerade runt Harmony att pipa och massor av läkare och doktorer rusar in i rummet. Efter ett tag kommer även Harmonys föräldrar inspringande. Jag tar ett hårdare tag om Harmonys hand. Men plötslig stannar alla upp.
"Vill du ta adjö?" hör jag någon fråga.
Men jag hör det knappt, det känns som att jag och Harmony är på en sida av universum och alla andra på en annan. Tillslut öppnar jag ändå munnen.
"Adjö Harmony. Tack för att du varit en så bra ", mina tårar fläckar de vita lakanen när jag säger det.
"Jag beklagar", hör jag någon säga.
Jag hör Harmonys föräldrars snyftningar och apparaternas pipande. Jag kan inte fatta det, Harmony min enda och bästa vän. Hon får inte vara död! Det kan inte vara sant, hon kommer snart att slå upp sina klara blåa ögon och le mot mig. Jag vet det. För annars är mitt liv inte värt att leva.
Det är då det händer, Harmony slår upp sina klara, blåa ögon och kramar om mig. Hon lever.
Harmonys perspektiv
När jag vaknar upp ligger jag i en obekväm sjukhusbädd med massa apparater och slangar kopplade till mig.
Jag hör doktorerna prata med varandra.
"En enorm allergisk reaktion...ja, huggorm, förmodligen." uppfattar jag och låter allting smälta in.
Då minns jag, sticket i foten, att halsen tjocknade, just det.
Den fräna syrgasluften som jag andas in genom syrgasmasken jag har kopplad till näsan och munnen, känns konstig och plastig i mina ömma lungor. Och den hjälper inte särskilt mycket heller, jag får knappt luft ändå.
Jag känner mig halvdöd redan och sluter mina ögon och glider ner i komans hemska djup.
När jag vaknar igen känns det som om mina lungor håller på och pressas ihop till två små tärningar. Massa doktorer står lutade över mig och petar på massa apparater och känner med sina äckliga plasthandskar på min panna.
Bredvid mig sitter Dawn. Tårarna rinner ner för hennes kinder i takt med hennes ihärdiga snyftningar.
På andra sidan om mig står mamma och pappa.
"Adjö", orkar jag pressa fram till de.
"Vår fina dotter", säger de båda och klappar mig på kinden.
Jag hör hur de frågar doktorn rakt ut om det finns hopp kvar till liv hos mig. Han skakar stilla på huvudet och säger något till Dawn.
Precis innan Dawn ska säga farväl till mig blir allt svart och jag känner hur jag långsamt tynar bort.
Var det detta som hände efter döden? Det var ju inte speciellt kul.
Jag förväntade mig minst ett magiskt land med drakar och enhörningar.
Men jag har iallafall inte ont någonstans längre.
Men sedan kommer jag på att jag aldrig mer kommer få träffa Dawn. Sorgen skär i mig som en kniv.
"Dawn. Dawn" hennes klingande skratt ekar tomt i mitt huvud.
Men så plötsligt slår jag upp ögonen och blinkar mot det starka ljuset.
Ett par väldigt bekanta chokladbruna ögon ser in i mina himmelsblåa. Dawn kramar om mig, och jag kramar tillbaka.
Men, var är jag? På sjukhuset! Jag lever! Hur är detta möjligt?
Ah, spelar roll, huvudsaken är att jag och Dawn är tillsammans.
Mugglarportalen