Född av blod

Fantastiskt!

Jag vill börjar den här uppdateringen med ett stort tack till er läsare. Ni gör det så mycket enklare för mig att skriva. Varje gång jag tvivlar på min egna förmåga kan jag bara gå in här och se alla era fina kommentarer. Så ett stort tack till att ni tar er tid att läsa igenom kapitel efter kapitel och lämna en lite kommentar. Ni är guld värda♥
Det var inte så länge sedan som jag gjorde en uppdatering, men eftersom jag precis skrivit färdigt ett kapitel som är av stor betydelse vill jag fira med er. Dessutom är det här delen inte särskilt lång, men jag hoppas ändå att ni kan tycka att den är bra
***
Kapitel 3(del 4)

”Ursäkta att ni fick vänta”, Julian kom tillbaka med en flaska i sin hand och upplöste den förtrollning som legat över mig. ”Den stod undangömd i källaren.”

”Ingen fara, ingen fara”, lugnade Primus. ”Vi har tid.”

Några minuter senare satt vi med varsitt glas utsökt vin. Primus pratade med Julian om hur odlingarna de senaste åren hade gått. Frun, som jag hörde hette Maria, fyllde i där hennes makes minne svek samtidigt som hon och tvillingflickorna tagit fram sina broderier. Sköra färgade trådar skapade mönstern i det vita tyget. Den yngre dottern lekte med mina handskar medan pojken tagit fram några formade träklossar som han lekte med. Det yngsta barnet sov lugnt i sin vagga vid moderns fötter.

Min blick vandrade över scenen. Sådan värme som fanns mellan familjemedlemmarna och lugnet trots gäster var något som jag aldrig fått uppleva som människa. De var helt nöjda med att bara vara sig själva. Ingen skulle visas upp eller känna sig obekväm. De var alla hemma och skulle trivas. Det var så stor skillnad från det familjelivet jag haft. Jag kände mig gråtfärdig även att funktionen att verkligen gråta inte längre fanns i min kropp.

För att samla mig tittade jag ner i den röda vätskan i mitt glas. Vin från den gård vi befann oss på. Primus gård. Jag var på väg att tappa kontrollen över mina känslor. Allt det mänskliga som jag aldrig skulle få vara med om blev till en tryckande kraft som ville döda mig. Jag ville resa mig upp och springa därifrån. Långt därifrån. Aldrig hade jag varit så svartsjuk på någon eller något.

Primus arm låg plötsligt om mina axlar. Han slöt mig i en enarmad omfamning som drog in mig tätt mot hans kropp. Jag andades djupt in hans doft. Den var helt speciell, en blandning av nattens kyliga friskhet och hans egna sträva doft. På något sätt fick den mig alltid att lugna ner mig, att samla mig. Det var som om han hade läst mina upprörda tankar. Eller i alla fall känt av mina kaotiska känslor. Vilket kunde vara precis vad han gjort.

Jag kom fram till mycket under vårt ganska korta besök hos Primus mänskliga släktingar. Saker och ting togs ifrån oss, men vi stod där aldrig tomhänta. Det gamla lämnade plats åt det nya. Jag hade gett upp mycket för att bli den jag var, men jag hade fått ofantligt mycket tillbaka. Om jag skulle beräkna alla plus och minus skulle jag komma fram till att det liv Primus gett mig var bra mycket bättre än det jag haft som människa. Mitt mänskliga liv hade aldrig blivit så vackert som det som den italienska familjen framför oss hade. Mitt liv hade fortsatt i samma bana som det haft med regler och måsten som ett obrytbart nät omkring mig. Jag skulle aldrig glömma bort i vilken tacksamhetsskuld jag stod i till min skapare.

”Det var trevligt att få träffa er alla”, sa Primus när vi stod i hallen för att ge oss av. ”Vi tackar för er vänlighet att välkomna oss in i ert vackra hem.”

”Ni är alltid välkomna”, hävdade Julian. ”Kom tillbaka när ni vill. Vår dörr står alltid öppen för er.”

Hade vi varit några andra vampyrer hade de där orden kunnat stå honom dyrt. Det hade betytt att vi när som helst hade kunnat komma in och döda hela familjen. Men det var tur för Julian att vi var de vi var. Hans inbjudan var säker hos oss.

”Det tackar vi för”, Primus bugade sig för människorna. ”Adjö med er.”

”Adjö!”

Vi steg ut i natten med familjen bakom oss i hallen. Det var svalt ute och berättade att trots värmen var vintern på väg. Allt rörde sig obevekligt framåt.

”Vänta!” bakom oss ropade den mellersta flickan på oss. ”Dina handskar”, hon stod bara ett steg ifrån mig med de svarta handskarna uppsträckta mot mig. Hon såg helt bedårande ut när nattvinden tog tag i en av hennes mörka hårlockar.

Leende satte jag mig på huk. ”Behåll dem”, jag slöt hennes fingrar om tyget. ”Tänk på det som ett minne och en gåva från mig.”

”Men”, hon såg tveksamt på mig. ”Får jag dem vekligen? Kan jag ta emot dem?”

”Självklart”, skrattade jag. ”Behåll dem.”

”Tusen tack”, kvittrade flickan och slängde sig om halsen på mig. ”Tack, tack, tack!”

Doften från hennes lilla kropp stod runt oss. Hon luktade otroligt gott och jag kände tydligt hur hjärtat pumpade runt blodet i hennes kropp. Men jag hade ingen som helst lust att bita henne. Jag skulle aldrig kunna tvätta bort den skam jag skulle ha känt om jag skadat henne. Barn var barn oavsett om de var mänskliga, djur eller något annat. Det var perverst och äckligt att bara tänka tanken att skada ett barn.

”Ha på dig de när vi möts nästa gång”, bad jag när hon släppt mig och tagit ett steg bakåt för att ta sin fars väntande hand. ”Lev väl”, jag strök henne varsamt över håret innan jag reste mig upp.

Med de orden lämnade vi människorna inne i huset medan vi försvann i natten.
***

Väldigt bra skrivet!

Som vanligt helt underbart att läsa! x)

Hittade bara en liten detalj att anmärka på.
”Ha på dig de när vi möts nästa gång” "De" ska vara "dem."

Nu när Primus och Elli har haft det så lugnt och bekymmerslöst anar jag att det bara är en tidsfråga innan någonting otrevligt kommer hända. Nåväl, det är i varje fall alltid fint att se dem få lite andrum.

Jag har faktiskt ingenting annat att säga förutom att det var löjligt bra skrivet, så allting är precis som det ska vara. Jag har säkert sagt det förut, men jag tycker verkligen att du får till en väldigt bra balans mellan dialog, beskrivningar och vad som pågår i Ellis hjärna. Det är inte helt lätt, så det ska du ha beröm för!

Hej på er, mina kära underbara läsare Jag hoppas att ni mår bra och njuter av den gråa tiden då det är på väg att bli vår, men det fortfarande är långt kvar. Själv har jag upptäckt att även den här tiden är väldigt bra. Nu har jag en anledning att sitta inne och läsa, skriva, se på idrott och titta på film Just nu njuter jag av sportlovet (det sista jag kommer att ha) och håller på att skriva slutet till Född av Blod, del 2.

Jag har kommit fram till ett beslut. Utan att fråga er om vad ni tycker har jag bestämt att sluta uppdatera här. Jag har läst igenom lite av det jag skrivit och tycker att det behövs flera omgångar med slipning innan det är redo att visas upp. Dessutom kommer det till nya saker varje gång jag renskriver och en del av det blir en bärande roll i framtiden. Därför har ni missat en del. Därtill är jag oerhört dålig på att uppdatera med jämna mellanrum. Detta har gjort att jag kommer att sluta att lägga upp något mer.

Ni har varit de bästa läsarna som jag hade kunnat be om. Ni har alltid läst igenom det jag skrivit trots att en del av det har varit riktigt dåligt. Varje gång jag lagt upp ett nytt stycke har jag efteråt kunnat läsa era fina kommentarer och det har verkligen gjort processen att skriva enklare, för varje gång jag tvekat på mig själv har jag bara behövt logga in här och se era kommentarer. Tack för att ni har orkat hänga med under en så lång tid. Ni är underbara♥

Jag kommer självklart inte att försvinna från Mugglis, men jag kommer att sluta att uppdatera Född av Blod. Är det någon som vill veta vad som kommer att hända får ni göra skicka en uggla, annars säger jag hej då från det här forumet. Vad vemodigt det känns att skriva det här, men det är det beslutet jag fattat. I framtiden kanske ni får chansen att läsa färdigt hela berättelsen om Eleonora och Primus. Fast det kanske är mest troligt att ni kommer att dö ovetande...

Första gången jag läste ditt inlägg var mitt i en natt då jag vaknat och kollat mobilen. Trodde jag drömde då, men så kollade jag här igen och det var ingen dröm

Jag kommer sakna din berättelse, den har väldigt oerhört välskriven(enligt mig) och underbart bra från början till slut. Oftast brukar jag inte orka läsa andras berättelser eller så, men varje gång jag såg att ögat lyste rött och det var din berättelse så blev jag genast glad!

Hoppas du ändrar dig någon gång, men om inte så kommer jag sakna den här berättelsen.
Men det är ditt beslut och jag hoppas se nya saker från dig!

Har läst lite små utdrag ur den och det är OTROLIGT VÄLSKRIVET!!!!

Synd att du ska sluta, verkligen!

Jag vet att jag är jättesent ute, men jag ville ändå skriva några rader angående "nedläggningen", om man kan kalla det så, av berättelsen här på Mugglis.

Självfallet var det här tråkigt att läsa, men jag har full förståelse för dig, Emmsaan. Du är författaren, du bestämmer.

Och så vill jag även tacka dig för att vi har fått ta del av Född av blod såhär långt. Det har varit en fantastisk resa som har engagerat mig till fullo med vartenda kapitel. Du är helt galet duktig på att skriva och jag älskar din författarstil, som har fått mig att skratta och bita på naglarna om vartannat (och ibland nästan på en och samma gång.) Så tack, det har varit en makalös resa.

Jätte bra!