På andra sidan

vill bara säga att jag bevkar denna igen♥ (gamal Ginny Weasley99) ♥

Nämen tack lilla såpbubbla (ja, jag är allmänt förälskad i bubblor) ^^

varse♥ gillar och bubblor, så varse lilla finis bubbla♥

Nej, du är såpbubbla :c Jag är bumbibjörn c:

okej då♥ Du är min lilla söta bumbibjörn, som är underbar♥

Yaaay ♥ Du är min lilla underbara såpbubbla! ^^

NAW♥ och du min lilla fina underbara bumbibjörn♥

I AM SORRY D:


Kapitel 24



Mina ögon letade efter Gareth i folkmassan, men han var inte där. Jag försökte koncentrera mig, men hela tiden började mitt inre föreställa sig Hector när det skulle vara Gareth. Jag skakade på huvudet och letade efter Gareth igen. Men trots det såg jag inte en skymt av honom.
Jag kom ut ur folkmassan efter en liten stund. Hector var inte heller där längre. Han hade gått, eller så såg jag bara honom inte.
Det var bara och konstatera att han inte var där. Gareth var någon annanstans, men jag hade ingen aning om var. Han kunde vara vart som helst. Runt huset, ute på åkern, i skogen, där jag var nu, bara att jag inte såg honom.
Jag lämnade marknaden och gick mot åkern i hopp om att hitta honom där. Jag ville hem, men samtidigt inte, det var riktigt konstigt. Samtidigt som jag ville hem till tryggheten så ville jag ut i friheten. Den friheten som jag inte hade känt på flera år, som jag inte hade känt sen Hector och jag inte fick träffa varandra längre. Jag saknade att springa i skogen med honom och jag visste mycket väl att det var omöjligt att få göra det igen så länge jag bodde hemma hos mor och far.
Jag kisade med blicken utöver åkern, men ingen människa var där förutom en tjänare, som definitivt inte var Gareth. Solljuset blev för jobbigt för mina ögon så jag tittade ner i marken och vände mig med ryggen mot solen. Min rygg värmdes av solljuset.
Jag visste inte åt vilket håll jag skulle gå. Jag ville inte gå till skogen, ifall Hector skulle vara där, eller var han nu bodde. Det var så mycket han inte berättade numera. Om hur och var han levde och om han bodde ensam. Jag visste ingenting.
Jag började gå i riktning mot skogen, vetandes att jag var tvungen att hitta Gareth. Trots solen som lyste upp världen kändes skogen mörk och hotfull. Jag hade inte varit i skogen ensam på väldigt länge, inte på flera år hade jag varit ute i skogen och gått bland trädstammarna och hört ett avlägset porlande från en bäck. På senaste tiden när jag reste genom skogen var det med mina föräldrar i en droska.
Då kändes skogen fridfull, nu kändes den skrämmande och farlig. Det gjorde ont i hjärtat när jag gick på stigen mot skogen och minnena strömmade igenom mitt sinne. Alla lekar som Hector och jag lekte, hyddor i skogen vi byggde, just den stigen som jag gick på hade vi sprungit på så många gånger. Jag saknade den tiden, hur ogärna jag än ville erkänna det. Jag borde inte sakna de åren för så länge sedan. Efter så många år hade jag nästan glömt bort honom och det vi gjorde, men sen kom han tillbaka. Minnena flöt upp till ytan och jag blev plötsligt både gladare och mer sorgsen. Nu när han fanns där kunde jag inte låta mitt liv gå till spillo med någon som Tristan. Om det var som Hector sade, att Tristan hade skadat honom, hur skulle jag kunna spendera ett liv med någon som honom? Jag behövde Hector. Jag insåg det nu. Det var solklart och jag var rent ut sagt en idiot som inte hade insett det tidigare. Det var Hector som fick mig att känna mig levande, inte som en slav som lät andra bestämma över mitt liv. Mitt liv gick på rutin, det hade det gjort i flera år, tills för några veckor sen. När han kom. Jag blev glad när jag tänkte på honom, samtidigt som jag blev ledsen för att jag inte kunde tillåta mig själv att göra det.
Skogen slukade mig i ett svep där jag gick i tankar. Träden omslöt mig och strimmor av solljus nådde marken genom trädkronorna. Det var riktigt vackert, om jag inte hade haft så mycket att tänka på. Jag glömde omedvetet bort Gareth och allt som hade med honom att göra.
Det var så frustrerande. Allt ihop. Med Hector, Tristan och med min familj. Allt som jag ville gick emot det verkliga livet, och när jag tillät mig att drömma så hann verkligheten ikapp mig, men inte innan jag hann känna lyckan som sen krossades. Jag visste inte vad jag skulle göra, känna, tänka. Skulle jag stanna och låta andra styra mitt liv, eller skulle jag rymma med Hector och kanske faktiskt bli lycklig? Jag kunde inte avgöra vad som var rätt och fel i den här frågan. Det skulle inte bli lätt att välja när det väl gällde. Om jag skulle följa mina drömmar eller om jag skulle hålla mig till verkligheten.
En gren knäcktes nära mig. Jag drog efter andan och snurrade runt.
”Vem där?” frågade jag med en darrande röst.
Jag försökte hålla min andning stadig och inte hyperventilera. Jag insåg nu hur mörkt det hade blivit och att jag helt klart inte var ensam.
Det gick så fort. Ett par fotsteg och någon som tog tag i mig bakifrån. Jag försökte skrika, men en stor hand lade sig över min mun. Jag försökte panikslaget slå bort den men personen var stark. Det var en man, det förstod jag. Han stank av alkohol och något unket, som gjorde mig ännu räddare.
Något blänkte till vid sidan om mig, en kniv. En stor en som han förde mot min hals.
"Håll tyst och var still, annars dödar jag dig", väste mannen.
Jag slutade streta emot och blev lättad när han tog bort handen från min mun.
"Vad vill du?" frågade jag med en liten röst.
"Jag vill se dig död. Och sen vill jag se dina föräldrars tårar när jag skickar din lemlästade kropp till dem."
Jag pep till, helt ofrivilligt.
"Lyssna", sa jag med en darrande röst. "Mina föräldrar ger dig pengar om du låter mig gå. Du kan få vad du vill."
Det var delvis lögn, men det behövde ju inte mannen få veta.
"Pengar, pengar, pengar. Allt handlar om pengar. Kan pengar ge mig min son tillbaka!?" spottade han fram.
Jag kunde inte förstå det där sista han sade.
"Din-din son?" hasplade jag ur mig.
"Du kände inte till det? Hur min son dog på grund av din ynkrygg till far?" sa han ursinnigt och höjde rösten för varje ord. "Ett ord! Ett ord, och han skulle levt! Men din far var alldeles för självisk för att rädda en simpel tjänare. Han tittade på mig med en förlåtande blick, men han förstod inte hur det kändes. Så varför inte ge honom ett smakprov?"
Han skulle precis skära upp min strupe när jag hörde en hög duns. Mannens kropp blev slapp och jag sköt bort armen som fortfarande höll i kniven. Mannen föll ihop bakom mig, men jag hyperventilerade fortfarande. En hand lades på min arm som fick mig att hoppa till.
"Lugna dig, det är bara jag", sa en välbekant röst, men som jag inte kunde urskilja i det tillståndet jag var. Jag kände tårar rinna nerför mina kinder, och jag var alldeles för svag för att stoppa dem.
Mannen var medvetslös, jag såg fortfarande hur hans bröst höjdes och sänktes. Inte vidare regelbundet, men han var vid liv.
Jag vände mig om långsamt och tittade in i ett par isblå ögon som jag kände igen alltför mycket.
"Isabella, är du okej?" frågade Tristan och granskade mig för att se om jag var skadad. Hans blick var obehaglig, hela han var det. Men jag orkade inte kämpa emot. Han var där. Han hade räddat mig.
Jag skakade på huvudet och innan jag visste ordet av lade han sina armar om mig och höll mig tätt intill sig. Hans famn var trygg, otroligt nog. Hans famn skyddade mig från allt ont runt omkring oss.
"Det är okej nu", sa Tristan lugnande.
"Han tänkte döda mig", snyftade jag. "Han skulle göra det, han tänkte--"
"Men han gjorde det inte", svarade Tristan. "Kom, så tar vi dig hem."
"Nej", protesterade jag direkt. "Gareth, jag skulle hitta Gareth."
Tristan mötte min blick.
"Isabella, Gareth kom hem för flera timmar sen", sa han. "Dina föräldrar skickade mig för att hitta dig."
Jag förstod inte vad han sa, men jag nickade.
Tristan stöttade mig när jag försökte gå. Det gick, med vissa svårigheter. Mina ben var som trådar. Jag kunde knappt kontrollera dem.
"Vänta här lite", sa Tristan plötsligt när vi var en bit ifrån platsen där mannen fortfarande låg. Jag stöttade mig mot ett träd medan han gick iväg.
Efter en kort stund kom han tillbaka med svärdet i hand. Det var blodigt.

Jag hatar honom, men älskar honom.

Hatelove on Tristan. xD

Haha, måste vara frustrerande xD