PRS Lupple & Medi

Allie såg på honom. " Påminn mig inte. " Bad hon. Hatade att vara yngst. " Jag vet. Det gör mig faktiskt glad. " Viskade hon ärligt. " Att vi ska sova menar jag. " Log hon.

Ett litet leende spred sig på hans läppar. Han älskade henne mer och mer ju länge han såg på henne.
"I Vårat hus." Viskade han och smekte henne över håret.

" i vårt hus. " Instämde hon lyckligt och såg på honom. " Det är så fridfullt här. " Förklarade hon leendes.

"Det är det och det är därför jag älskar det." Sa han och log.
"Det är så vackert." Han log och smekte hennes kind.

Hon log och tog hans händer och kramade de hårt. " Älskade. Är du redo för bröllopet?" Undrade hon.

"Mer än redo. Jag har väntat mest så att säga. " Han log och kysste hennes kind.
"Kunde inte direkt sagt första dagen att jag älskade dig"

Hon såg på honom och log mjukt. " Är du helt säker då?" Viskade hon och såg på honom. " Min ex-make är fortfarande i livet. " Mumlade hon.

"Ja fast han är 40 år äldre. Säkert skallig och har ölmage." Viskade han i hennes öra. Smekte hennes kind.
"Inget som stör mig."

Allie fnissade lite och såg på honom. " Säkert helt katastrof. " Log hon och smekte hans kinder sakta. " Det är inget jag tänker på. Känns bara väldigt nära nu på något sätt. " Viskade hon. " Jag är glad att du inte stör dig på det. " Sa hon lyckligt.

Han log och smekte henne tröstande över håret. Nog hade han kollat upp hennes ex då och då. Nog hade han rätt. Mannen såg förfärlig ut.
"Och du har det ju bra." Viskade han och kysste henne.