PRS Lupple & Medi

Dorian skrattade lågt och såg nyfiket på henne. "Uppenbarligen gillar du att bli fastbunden." Viskade han lekfullt.

Armelle nickade. " Underbar idé." Log hon och bar upp Emma i famnen och bar henne nedåt mot tv-runmet.

"Ja men då måste det finnas ord som menar stop." Viskade hon och smekte hans kind,
"För har varit bunden förut."

Emma såg på henne och slöt ögonen.
"Vad tyckte du om min mormor när hon jobbade?" Viskade hon.

Han nickade sakta, det var därför han fann det hela underligt. Vad hon hade bett om idag. "Ja det är ett måste om man gör sånt. " Viskade han ärligt. "Ett stoppord. " Log han och smekte hennes kind.

Armelle bäddade ömt ned henne i soffan med gosiga filtar. " Älskade henne. Hon var cool. Hon lärde mig faktiskt några speciella stygn. " Log hon ärligt.

"Eller ett stoppnamn." Viskade hon och skrattade sedan ömt.
"Förlåt.." Viskade hon och nyste till.

"Hon vill träffa dig igen." Viskade hon och såg sedan mot Luci som kom tillbaka.
"Vill du träffa henne?"

Han flinade. " Eller det. " Log han och kysste henne mjukt på pannan. "Prosit. " Log han.

Armelle såg på henne. " Älskade Emma. Jag kan inte träffa henne. Jag ser precis likadan ut. " Viskade hon sorgset.

"Det kanske var du som kylde mig så." Sa hon och lade huvudet på sned.
"Ska vi inte fortsätta med skeppet? Jag trodde vi hade en hel smekmånad."


"Men Armelle..." Hon suckade.
"Hon har jobbat för byrån. Du är kanske senil?" Sa hon nu och sprack upp i ett leende.

Dorian såg på henne. Leendes. " Det väntar på oss. När helst du är redo. " Log han ärligt.

Armelle flinade lite. " Mm. Just det." Skojade hon och funderade. " Vi skulle kunna träffa henne. " Log hon ärligt.

"Jag är redo." Viskade hon och satte sig upp och log.
"Men ska bara göra mig redo.."

"Varför så glömsk? Tror du min familj hade råd med den där skolan själv? nej"

Dorian log stort och nickade. " Okej. Jag ska packa ihop lite. " Log han.

Hon såg på henne med road blick. " Kanske är lite distraherad av dig?' flinade hon.

"Vem ska komma medd? Du kan inte vara ensam med mig."

Hon log nu mjukt och tog emot skålen.
"Kanske... Vem vet?" Hon lutade sig mot henne.
"Hon saknar dig ska du veta."