PRS Lupple & Medi

Han såg på henne. Så vacker. Så himla underbart vacker. Han placerade sina kyssar på väl valda ställen och även sina händer.


Armelle såg på henne med orolig blick och drog henne ömt tillbaka till sitt knä. " Vad är det Emma?" Viskade hon oroligt.

Hon försökte ta sig loss. Hon ville lägga benen om honom men hon visste att hon inte fick och log mot honom.

"Om jag blir sjuk... obotligt sjuk... vad kommer hända med.... mig?"

Dorian skrattade lågt och höll hennes ben stilla. " Inga såna där påhitt. " Varnade han och band även fast dem i sängramen med några mjuka band.

Armelle såg på henne med en sorgsen blick. " Vad vill du ska hända då?" Frågade hon ömt.

Hon flämtade till.
"Vad? Jag gjorde inget?" Sa hon och lade huvudet på sned.
"Läse du mina tankar?"


Hon suckade.
"Vill du inte ha mig då? Jag vill inte dö.."

Han skrattade lågt och skakade på huvudet. " Nej men jag läser din kropp rätt bra." Flinade han och kysste hennes andra ljumske och bet ned. Som förut. Sådär hon älskade.


Armelle såg på henne och drog upp henne i sitt knä. Höll henne nära. " Älskade, vackra Emma. Jag kommer inte överge dig. Om du så skulle bli 80 år eller dödssjuk. " Viskade hon ärligt.

Hon skrek av njutning och bet sedan i läppen.
Darade nu av åtrå.
"Ta mig"

Hon såg på henne och skrattade.
"80 år? Hur skulle jag se ut då? Vem skulle jag vara? Din mormor?" Fnittrade hon.

Dorian såg på henne. Hennes skrik var underbart att höra och en del av honom ville pressa henne längre men han själv hade svårt att hålla sig så han gled smidigt ur sina byxor och pressade sig in i henne. Hon var så redo.

Hon fnittrade lågt och kysste henne. " Ja absolut. " Flinade hon och smekte hennes kind sakta. " Du skulle vara vacker då också. " Log hon ärligt.

Hon skrek nu av njutning och hon hade ögonen slutna.
"ÅH" Hon kände honom mot sig och hon ville ha armarna om honom.

Hon såg sedan bort.
"Jag vill inte dö. Jag vill vara med dig.." Viskade hon. Sedan drog hon handen genom hennes hår.

Dorian rörde sig djupt, långsamt och ibland snabbare. Den takten hon brukade tycka om.

Armelle log ömt och smekte hennes kind sakta. " Jag förstår vad du säger Emma." Viskade hon ärligt.

Hon stönade och lade armarna om honom. Trots att hennes händer var bundna så kunde hon ha dem runt hans hals.


Hon såg på henne och nickade.
"Jag vill bara inte dö ifrån allt."