PRS Lupple & Medi

Han flinade lite och kysste henne ömt. " Jag älskar dig min ängel." Log han varmt.

Hon somnade snart i hans famn.

Maria satt och såg på Lathan.
"Vad tänker du på?" Frågade hon och lade huvudet på sned.

Lathan smekte Maria över håret. " Allt just nu. Att Dorian verkar stabil." Log han lyckligt. Men blev sedan mer allvarlig. " Jag tänker på alla våra skyddslingar. Det oroar mig. Och jag tror vi måste stänga ned huset. Våra tio år har snart gått. " Viskade han tyst.

Maria såg på honom och nickade.
"Jag ska boka ett möte med Gustaf. Jag tror han och hans stam kan ta hand om våra ägor i några år." Sa hon och log ömt.

Han nickade sakta och smekte hennes kind försiktigt. " Jag vet att de kan det. Jag är mest orolig för vår familj. Kommer Halo klara av det? Allie? Armelle? Emma?" Suckade han sorgset. " Och jag menar vi har varit precis överallt. Jag vet inte ens vart vi ska åka." Suckade han.

Maria skrattade svagt.
"Men då kan vi väl bo i Sverige? De kan bli unga igen och ta in på skola." Maria log ömt.

Han såg på henne med road blick. " Sverige? Ja kanske. Var ju längesen. " Log han varmt. "Unga igen. Det vore nog bra för Halo. Få lite vänner?" Log han.

Maria nickade men sträckte sig mot honom.
"Men efter vintern älskade. Låt oss fira julen här. Halo älskar detta. Låt henne vara en Vinther lite till."

Han nickade sakta och log. "Jo det är ju en hel del att gå igenom. " Viskade han. " För att stänga ned detta." Sa han ärligt. Smekte hennes kinder sakta. " Jag ska låta henne vara det lite till." Log han.

"Vi kommer ju att se till att huset inte försvinner." Viskade hon och skrattade sedan till.