Not what I wanted [PRS]

Natten passerade långsamt förbi och vinden mojnade så sakteliga. De två ungdomarna lämnades ostörda under dessa timmar, förutom när Cissi skuttade upp i sängen då och då. Hon verkade ha en hel drös med små inre konflikter när det kom till det där med vargen. Var det ofarligt eller inte liksom? Det var inte så lätt för en liten katt att lista ut, även om katten i fråga verkade vara ganska så smart.
Regnet smattrade löst mot de gamla, buckliga fönsterrutorna och det regnade förmodligen in en hel del på andra ställen i huset. Många av rutorna var trasiga, sönderslagna och lämnade utan något vidare. Kanske de kunde laga dem någon annan gång? Det skulle inte vara helt fel att göra den spökande stugan mer bekväm och hemtrevlig trots allt. Med Umbridge inom skolans område var det redan fastslaget att Zihao skulle få spendera ganska mycket tid där, och om han hade tur skulle Joshua också göra det.
Sjuttonåringen vaknade upp med ett litet ryck. Åskan hade dragit igång igen och blixten verkade ha slagit ner i närheten. Hela huset hade skakat till. De sömniga ögonen vände sig mot fönstret som täcktes av persiennerna och ett par tjocka gardiner. Morgonen var på ingång, trots att det fortfarande var extremt mörkt och disigt utanför kåken. Inget ljus sipprade in, men med tanke på att benen värkte och snart brakade till betydde det att dagen inte var långt borta. Helt klart inom synhåll. Ett halvt irriterat stön rymde honom varefter han klumpigt gled in under täcket. Låt Joshua sova, låt Joshua sova. Urk. Klorna fann fäste i madrassen och ryggen sköt upp. Bra där, smart att gömma sig under täcket som femtonåringen också befinner sig under. Riktigt klokt. En minut passerade, två minuter passerade och sedan hördes ett utmattat flämtande följt av ett stön. Knakandet från benen hade avtagit och pälsen var som bortblåst. Kallt, det var så jävla kallt. Zihao förmådde för övrigt inte flytta på sig utan virade istället armarna runt benen och gömde ansiktet i lakanet med tunga andetag. Sjukt utmattad. Så otroligt trött. Att Joshua låg där intill hade han redan glömt bort, smart som han var.

Vädret gick verkligen i vågor. Först hade det ösregnat, lugnat ner sig och sedan blivit väldigt mycket värre. Åskan hade kommit tillbaka, och med tanke på att huset skakat måste blixten ha slagit ner någonstans i närheten. Det var åtminstone tillräckligt för att väcka Joshua ur sin lugna sömn. Ögonen dunkar av trötthet medan hela kroppen känns alldeles seg och trög, och även om han väldigt gärna vill fortsätta sova så kan han inte tillåta det. Zihao är uppe, och med tanke på hur sängen knakar och vrider på sig.. eller kanske det inte är sängen, utan sjuttonåringen själv. Aningen osäkert slår Joshua upp ögonlocken och möts av en rätt bedrövande syn. Benen sträcker ut sig, knakar. Han ser snabbt bort, låter den andre få lite privattid. Att någon sitter och stirrar på en under en så skör stund tar nog en hel del på nerverna. När ljudet däremot försvinner och sängen slutar röra på sig glider ögonen tillbaka mot killen bredvid sig. Han ser så sårbar ut, flämtandes med gåshud. Många skulle nog ha låtit det vara i rädsla av att inte veta hur man ska hantera det, men femtonåringen bestämmer sig för att chansa sig fram. Om det inte fungerar så har han fått ny information, och kan agera bättre i kommande, liknande situationer.. förhoppningsvis. Förvandlingen ska nog inte kommenteras, bättre att komma på andra tankar än att tänka på den smärta han måste genomgå vid det här laget. Ögonen glider över de välformade armarna, alldeles knottriga med gåshud. Snabbt glider prefekten ner från sängen och öppnar Zihaos koffert. Bäst att få passande kläder den här gången, eller hur? Ja, definitivt. Det tar inte lång tid för honom att hitta en bra, mysig tjocktröja och värmande tjockbyxor.
”Är du hungrig? Vill du ha te?" Rösten är mjuk. Att låta panikartad kommer bara göra hela situationen värre, och just nu vill han bara att Zihao ska känna sig varm och välkomnande. Och ja, han har en vattenkokare i sin utvidgande väska. Maten som Madam Pomfrey fixat åt den andre borde även gå att värma om.

Efter att ha legat och tvekat där under täcket ett tag stack sjuttonåringen tillslut ut huvudet. De mörka, sömniga ögonen fäste sig på Joshua och ett blekt leende sökte sig över de darrande läpparna. Hela Zihao darrade för den sakens skull och kläderna som den yngre räckt till honom gled ner på madrassen. Det var knappt så att han fick ut några ord när han väl försökte tala, men efter några upprepade försök började rösten fungera igen.
”Hungrig? A-alltid”, stammade sjuttonåringen, vara tänder börjat hacka något alldeles förfärligt. Så småningom lyckades han hasa sig upp i sittande ställning, för att därefter dra på sig kläderna. Huden var knottrig och blek, nästan lite gråaktig för tillfället. Det där skulle ge sig inom några dagar, men för tillfället störde det honom väldigt mycket. Jo, när han insett att Joshua befann sig i rummet hade det blivit en jävla fart på tankarna som susade omkring därinne i skallen på honom. Hur såg han ut? Hade den yngre tittat förut?
Händerna som nyss fumlat med tjocktröjan låg plötsligt platta över den slanka, men samtidigt väl definierade, bröstkorgen. Zihao var inte direkt en såndär muskelknutte, däremot såg han inte heller klen ut. Fast det var ju egentligen inte kroppen som störde honom, utan alla ärr som sträckte sig kors och tvärs. Inte nog med att femtonåringen sett typ allt flera gånger innan, nu fick han även tillfället att ta sig en närmare titt på vad som mycket väl skulle kunnat ske om elixiret inte funnits. Då hade livet inte varit så värst roligt faktiskt. Tänk att behöva kedja fast sig själv en gång i månaden bara av rädslan för att man skulle råka döda någon. Usch. Den känslan hade han känt på några gånger, men han slapp det gärna. Det var betydligt mysigare att krypa upp intill Joshua och i alla fall bringa någon glädje.
”Förlåt..jag väckte dig”, mumlade Zihao och harklade sig. Rösten var rispig och rå, som om han dragit en massa taggiga kvistar genom halsen över stämbanden. Ha, ha, ha, typ det mest osexiga någonsin. Bra början på dagen också! Kunde det ens bli värre? Han himlade lite med ögonen åt sig själv och trädde snabbt tröjan över huvudet, lät den falla ner längsmed kroppen och över armarna. Pälsen var helt klart bättre. Utan tvekan.

Det är svårt att ge sjuttonåringen det privatliv han behöver när ögonen konstant dras till den bara överkroppen. Jodå, Joshua har lite mindre oskyldiga tankar fast i skallen, vilket han hatar sig själv för.. hur kan man ens ha det i en situation som denna? En riktigt bra fråga. Det är däremot främst ärren som drar till sig uppmärksamhet. Han har sett de förut, och de är långt ifrån skrämmande. Men.. Han har inte sett någon med så många ärr över både bröstkorg och händer. Det är konstigt, men han känner sig lite varm inombords. Han själv har ett flertal ärr löpandes över bröstkorgen efter faderns eviga slag. Kanske det skulle vara lättare att prata om det med Zihao än med någon annan, av det simpla faktumet att ärr brukar kunna avskräcka folk. Kanske de kan finna någon konstig gemenskap i det. Vem vet. Efter en stunds tystnad ruskar gryffindoreleven upp sig själv och höjer blicken mot Zihaos mörka ögon.
”Nej nej, du väckte mig inte. Åskan gjorde det.” Berättar han med uppmärksamheten dragen till maten på golvet. Det håller på att värmas, samtidigt som vattnet i vattenkokaren puttrar för fullt. Magi kan verkligen lösa alla problem på ett eller ett annat sätt. ”Jag är glad att den gjorde det också.” Ja, om den andre suttit uppe resten av morgonen och frusit utan att han märkt det, ja då skulle Joshua aldrig kunna förlåta sig själv. Nu kanske den ett år äldre vill vara ifred, men förhoppningsvis kommer han att berätta det om sådan är fallet.
”Här, ta och ät lite. Kan nog få upp kroppsvärmen lite.” Femtonåringen virar in den nu klädda killen i det tjocka täcket, för att sedan ställa den varma maten framför honom. Kopparna fick stå på nattduksbordet. Efter att ha fixat dessa värmekällor tittar han dumt mot fönstret som står öppet. Kanske han borde ha börjat med att stänga det.. herregud. Ja ja, bättre sent än aldrig.

Huvudet föll lätt på sned när täcket virades runt den darrande kroppen och leendet på Zihaos torra läppar växte sig större. Han strök förstrött den tjocka luggen åt sidan, för att därefter dra en hand genom håret och föra den bakåt istället. Nu var det ju inte så att den stannade där uppe på hjässan, utan den gled naturligtvis direkt tillbaka över pannan och ögonbrynen. Kanske det var dags att klippa den? I alla fall en gnutta, så att den inte nästan var nere och pillade i ögonen. Att få tjocka hårstrån framför synfältet var inte super uppskattat precis.
”Hur i helskotta kan man uppskatta något sådant? Själv blev jag mest irriterad, om jag ska vara helt ärlig”, erkände sjuttonåringen och sneglade mot tekopparna. Magi var verkligen användbart på många olika sätt och vis, inte minst när man skulle tillreda mat. Inte för att Zihao själv var en speciellt duktig magiker, men inom vissa områden var han hyfsat skicklig. ”Och nej, jag är inte irriterad över att du vaknade”, skyndade han sig att förtydliga efter några sekunders tystnad. ”Det var åskan jag hänvisade till.” Nej, han var faktiskt ganska tacksam över att den yngre vaknat. Visst kände han sig en smula skyldig och generad, däremot var det trevligt att ha någon som tog lite extra hand om en. Plus att han var utsvulten. Under gårdagens kväll hade han varit på tok för utmattad för att äta och därmed var magen så gott som tom.
”Vet du vad som kan få upp kroppsvärmen?” Frågade den äldre trevande och betraktade femtonåringen när han drog igen det öppna fönstret. Kinderna hade blivit sådär lagom röda igen, men ändå fortsatte han på det där lilla förslaget han redan tänkt ut. Ryggen rätades ut och täcket gled åt sidan samtidigt som han sträckte fram en hand och viftade med pekfingret. Bokstavligen som om han manade på att den andre skulle komma.
”Jag är kall, slår vad om att du är kall..och mänsklig kontakt har aldrig dödat någon.” Fast jo. Det där var väldigt korkat sagt, suck.

I vanliga fall skulle Joshua såklart inte uppskatta åskans knorrande som väckarklocka, men saker och ting är annorlunda. Han skulle avsky att lämna den ett år äldre alldeles ensam i det svala rummet med inget på kroppen och en hungrig mage, medan han själv sussade sött bredvid.
”Jag sa inte att jag uppskattade det. Menar bara att jag är glad att det väckte mig så att jag kunde hålla dig sällskap.” Förklarar han med ett lätt, roat skratt. Tillskillnad från mörkret har åskan aldrig varit något som riktigt skrämmer den nätta prefekten. Han har alltid funnit det mysigt, med regnet droppande mot fönsterna och åskan som visar molnens surhet. Däremot är han väldigt lättväckt, så att ögonlocken slagits upp precis då är inte direkt någonting konstigt. Med ryggen mot slytherineleven börjar rodnaden stiga upp över ansiktet. Herregud, det är en oskyldig liten fråga. Ingenting annat. Plus låter det rätt frestande. Han skulle ljuga om han sa att han inte fryser. Den knottriga huden motstrider liksom det. Utan tvekan. De mörka ögonen granskar Zihao som viftar lite med sitt finger. Täcket, den varma koppen.. allt ser så varmt och gosigt ut. Men framförallt killen med hoodien, jodå.. han överväger det faktiskt. Hjärnan tvingar tillbaka funderingar som dykt upp ett flertal gånger tidigare. De är styvbröder, han vill inte att den andre ska tro att de kan bli någonting annat än vänner.. Men just där och då är det hjärtat som styr. Och hjärtat vill krypa in till ZIhao under täcket och ta hand om honom, se till så att tankarna inte glider mot benen som måste ömma något förskräckligt. Så blir det, och Joshua ångrar sig inte.
”Du har rätt, jag är iskall.” Som att det ska rättfärdiga det hela. Han ruskar bort de där knasiga tankarna från sina axlar och tassar fram till den ett år äldre för att gosa in sig hos honom.

Hjärtat tog ett skutt, och sedan ett till och ytterligare ett till. Helt ärligt hade Zihao inte förväntat sig att Joshua skulle krypa upp hos honom, än mindre faktiskt gosa ner sig hos den starka bröstkorgen. Det kom lite som en stor chock, hur dumt det nu än lät. För rent tekniskt sett hade det hela varit hans egen idé. Hjärnan verkade fortfarande vara halvt mosig, lite sådär lagom överhettad och skrynklig värre.
”Fast hade jag blivit så pass sällskapssjuk hade jag log väckt dig”, påpekade sjuttonåringen och virade täcket omkring dem, innan han vilade hakan mot den yngres smala axel. ”Enligt typ resten av världen är jag jobbig och klängig, så det är inte direkt någon omöjlighet”, fortsatte han mumlande och pillade nervöst med femtonåringens tröja. Pilla, pilla, pilla. De satt så otroligt nära varandra, kroppskontakt, även om de båda bar ganska så tjocka kläder. Men ändå, det var ändå väldigt närgånget. Det läskigaste med det hela var däremot hur otroligt mycket Zihao uppskattade den där närheten. Händerna var extremt bångstyriga och var gång på gång påväg upp under Joshuas lösa tröja. Fan, det var ju som om han bad om att få den äldres olydiga fingrar över den magra bröstkorgen, upp över magen och revbenen.
”Du har rätt”, konstaterade slytherinaren och slät ögonlocken, tog ett djupt andetag medan axlarna sjönk ihop. ”Hela du är typ iskall.” Och i samband med de där små orden hade händerna klättrat upp under tröjan på den andre. Snacka om att ha typ minus femtio i självbehärskning. Sluta kunde han dock inte förmå sig att göra. Gryffindorelevens hud var mjuk och slät, men samtidigt väldigt sval. Han behövde liksom värmas upp - värmas upp med hjälp av sjuttonåringens olydiga, varma händer. Visst, intala dig själv det där.

Jo, Zihao verkar inte riktigt som en skygg person när det kommer till saken. Han skulle nog inte ha något problem med att ruska till en sovandes Joshua. Men ändå, i grund och botten är han tacksam över att ha blivit väckt, så att han kunde ta lite extra hand om den frusna slytherineleven. Att han själv skulle värma maten, fixa te, stängt fönstret och hittat bra, varma kläder i den konditionen han nu är i.. nej, det låter praktiskt taget omöjligt. Även om det är simpla, vardagliga sysslor så kan det inte vara bra för de värkande benen. Det spelar ingen roll att sitta och fundera på det egentligen, det räcker helt enkelt med att vara tacksam för den högljudda åskan. Ingenting mer om saken.
”Det är en rätt stor generalisering.. men du verkar inte så klängig.” Okej, Joshua har nog ingen koll alls. Efter alla år som de gått på samma skola och vetat av varandras existens så har de bara lärt känna varandra det senaste dygnet. Det finns mycket om varandra som de inte vet, så prefektens ord kanske inte är så precis som han hoppats. All de där funderingarna på hur vida de känner varandra eller inte försvinner däremot. Snabbt som blixten. Det enda som behövts är Zihaos hand som stryker sig upp över hans bröstkorg. Först hade det bara varit lite pillande med tröjan.. sen blev det allt mer strykande. Gränsen verkar inte vara där däremot.. för helt plötsligt höjs tyget av tjocktröjan en aning, och ett par varma fingrar nuddar den ömma huden. Den första tanken var helt ärligt rädslan att den ett år äldre skulle kunna känna ärren. Men sen? Ja, då kom de generande tankarna och styrde. Rodnaden bubblar upp över halsen och upp till hårfästet. Rösten fastnar i halsen på honom. Kanske han inte borde ha sätt sig så nära den andre, kanske han borde ha hållit honom varm med extra kläder och filtar. Att Joshua själv fryser som satan spelar ingen roll, inte om det ska leda till något så.. intimt. Det är oklart vad det är Zihao vill. Om det är en oskyldig gest för att hålla den yngre varm. Han påminner sig däremot att det inte brukar vara så oskyldigt att stoppa in handen innanför tröjan på en. Eller om det är en gest som ska tas som en intim inbjudan. Joshua behöver samla sig en liten stund, osäker på vilket som är rätt. Han hade ju inte velat att Zihao skulle missuppfatta honom. Jösses. Hjärtat dunkar så hårt och snabbt att det gör ont i bröstkorgen. Värker. Han vet att han borde dra sig undan, förklara att det är fel, att han inte kan röra honom på det viset.. men han kan inte. Han sitter som fastfrusen, och helt ärligt gillar han den lätta beröringen. Mer än han vill medge.
”Jag sa ju det..” Rösten är som en viskning, bryts upp en kort stund och tvingar Joshua att harkla sig. ”Men du.. du är förvånansvärt varm.” Med tanke på omständigheterna hade han förväntat sig att fingrarna skulle vara lika kalla som istappar. Men icke. Efter en stunds stirrande på det stängda fönstret, låter han tillslut blicken glida upp mot Zihaos ansikte. Välformat. Vackert. Några fingrar stryker sig över en av de starka kinderna, bara för att låta huvudet falla ner mot hans axel. Hur vågar han ens?

Förbjudet område, förbjudet område, förbjudet område. Varningen började sakta men säkert rota fast sig i den överhettade hjärnan, men ändå kunde han inte förmå sig att släppa den yngre - inte bringa sig själv till att dra undan de där olydiga fingrarna. Ärren som löpte fram över fingertopparna när de drog över den sköra huden påminde honom inte direkt om de som sträckte sig över hans egna kropp. Nej, de var annorlunda, skapade av någonting annat än klor och allmänt vassa naglar. Zihao ville fråga, däremot kändes det fel. Även om Joshua redan visste vart sjuttonåringens ärr kom ifrån verkade det aldrig ha fallit i honom att fråga. Inte ens innan han listat ut vad det var den andre led av. Därmed kunde han inte ställa frågan, än mindre tänka tanken. Förr eller senare skulle han få ett svar, på ett eller ett annat sätt. Och nej, han tänkte inte hota det ur gryffindoraren. Det fick helt enkelt komma fram i ljuset när den andre ville det, punkt slut. För övrigt var det inte direkt det han ville sitta och fundera över i den stunden. Eller jo, det hade kanske varit bättre trots allt, någonting som kunnat tygla de förbjudna tankegångarna.
”Jo, jag fryser men det beror nog inte på att jag egentligen är kall”, mumlade Zihao och följde ett av ärren med pekfingret. ”Förvandlingen kräver mycket energi och min kropp blir alltid galet varm under själva skiftningen”, fortsatte han och rynkade på ögonbrynen. ”Men inte tillräckligt varm för att ersätta pälsen..på riktigt, det är typ det enda jag gillar med mig själv under fullmånarna, och detsamma verkar gälla för dig.” Slytherinaren skrattade till och skakade lätt på huvudet, så att det rufsiga håret studsade lätt uppe på hjässan. Jodå, femtonåringen verkade ha uppskattat den där pälsen. Pussarna, inte lika mycket. Sorgligt nog.
Zihao lät fingrarna glida mot den andres nyckelben, för att därefter låta dem galla tillbaka ner mot madrassen. Joshuas huvud hade fallit ner mot en av de stadiga axlarna och ett litet leende strök sig över de torra läpparna. Gulligt, väldigt gulligt. För gulligt. Dumma instinkter. Dumma begär. Händerna slöt sig om de smala låren på den yngre och på något sätt lyckades han få in ansiktet rakt framför näsan på femtonåringen. Bokstavligen, deras näsor snuddade vid varandra.
”Du vet att jag vill ha dig, eller hur?” Undrade Zihao och stirrade envist på Joshua. ”Så varför skjuter du inte bort mig när jag själv vet att du inte känner på samma sätt?” Frågade han fortsättningsvis och spärrade upp ögonen. ”Jag har inte så jävla mycket självkontroll förstår du.”

Där kom det. Fingrarna mot ärren skulle inte direkt undankomma Joshua, det visste han ju…men han hade ändå tänkt att kanske, kanske ingen av dem skulle lägga märke till någon kontakt där huden bucklar upp sig. Kontakten mellan fingertopparna och den släta huden är varm, däremot blir det bara en sval känsla när de snuddar vid ärren. Zihao lägger uppenbarligen märke till dem, med tanke på hur fingret försiktigt följer ett ut av dem. Men han säger ingenting, och det är en stor lättnad. Inga frågor, inga kommentarer. Axlarna som nervöst spänt sig sjunker ner, avslappnande. Nu behöver han inte oroa sig över ett samtalsämne om såren, det uppskattas verkligen. Samtalsämnet som sedan verkar glida mot den varma, välkomnande pälsen kommer lite som en chock. Det enda han gillar med förvandlingen? Hade femtonåringen gett det intrycket? Åh.. Nu är det så att Joshua älskar att gosa med lurviga små kamrater som kan hålla honom varm. Det är mysigt, punkt. Men värmen han fått av att ligga nära slytherineleven är helt annorlunda från den han kan få av Cissis päls. Hennes päls värmer upp kroppen, medan den andres varma sällskap värmer upp hjärtat något förskräckligt. Töntigt? Kanske lite grann.
”Det är inte sant,” protesterar han med svagt rynkande ögonbryn efter en kort tystnad. Han hade behövt lite tankestund innan han svarar. Förståeligt. Han måste vara riktigt noga med vilka ord han ska välja, för att missförstå känslor och ord kan vara så hemskt lätt. Speciellt mellan två tonåringar som verkar missuppfatta precis allting. ”Jag gillar inte bara din päls vid fullmånen, det är ju fortfarande du. Sen det där med tungan och allt slickande.. Jag ogillar när Cissi och Haru gör likadant, så..” Jaha, vad är det han försöker få fram? Ingenting han säger verkar ha något riktigt sammanhang längre, och helt ärligt skyller han på Zihao. Zihao som har hans hand vid nyckelbenet. Det gör ju honom generad så att orden fastnar i halsgropen på honom. Usch. I huvudet lät det bättre. Pälsen var gosig, men den äldre skulle vara precis lika mysig att ligga hos utan den. Som värmekälla alltså. Bara som värmekälla.
Och där kom det lilla samtalet som Joshua nervöst väntat på. Varför puttar han inte bort honom? Det är så sjukt elakt att låta ZIhao tro att han har lika starka känslor för honom. Det är elakt mot Joshua själv. Anledningen är så pinsam att han inte vill ta upp det. Plus fångar händerna på låren upp en del uppmärksamhet, det känns ju så bra.
”Du är varm,” försöker Joshua att resonera. Jodå, skyll på det. Du låter honom ha handen innanför din tröja bara för att det värmer dig. Det är en så sjukt dålig ursäkt att det är skrattretande. Han är ju så ångestladdad när det kommer till sin kropp. Han är så orolig över hur Zihao uppfattar hans kropp. Främst ärren nu, och revbenen. Så varför skulle han låta någon överhuvudtaget röra honom så intimt bara för värme när han har en sådan bisarr kroppsfixering? Joshua vill banka huvudet i väggen, han borde ha kommit på något bättre. Hur som helst hettar kinderna upp ytterligare och han viker undan med blicken. Det är lika bra att bara ge upp sanningen nu på direkten. Bra. ”Jag antar att jag är attraherad av dig? Jag vet att jag borde skjuta bort dig, det skulle vara mer rättvist så mot oss bägge två.. men jag kan bara inte få mig själv att göra det.” Herregud.