PRS Aphrodite & wolfy

”Varken eller.” Meila satte sig ner på en pall bredvid Kyle och rynkade lätt på pannan, begrep nästan inte ens själv vad det var hon egentligen höll på med. ”Vad vill du ha i utbyte för att du ger Tara hennes själ tillbaka?” Kyle stirrade förvånat på henne ett kort ögonblick innan han började gapskratta. Tydligen uppfattade han det hela som ett skämt. Då han insåg att det var allvar det var frågan om la han nyfiket huvudet på sned. Han funderade efter en lång stund innan han med ett brett leende höll upp ett finger i luften.
”Vi demoner saknar förmågan att känna fysisk beröring. Du kan slå, smeka eller kyssa mig, vad som helst när det kommer till fysisk kontakt, det är som ett glas mellan mig och alla andra. Jag ser och hör, andra ser och hör mig.” Kyle pratade med henne som om hon vore ett litet barn som hade svårt att förstå. ”Jag vill ha din kropp. En gång varje månad vill jag ta kontroll över den.” Meila stirrade på honom en lång stund. Det var inte ett litet pris de behövde betala.
”Om jag gör det, lovar du att hjälpa Tara då?” frågade hon lågmält och slog ned blicken till sina händer.

Kyle skrattade.
"Du förstår inte vad som händer om Tara blir av med sin själ va? Killian är självaste Angel, och Tara är hans kompanjon. Tillsammans, och utan känslor, är de nog det största hotet mot människor som någonsin har funnits. Inte för att jag bryr mig om vad du gör, men om jag får ta kontroll över din kropp en gång i månaden så tar jag bort Taras själ åt dig. Du kan till och med få lite betänketid för detta; det är bara att droppa en droppe av ditt blod på detta så kommer jag" sa han och lade fram ett visitkort på bordet framför dem.
"Det är mitt krav, är du villig att acceptera det så blir ingen gladare än jag" sa han med ett flin.

”Jag vet inte vem Angel är!” utbrast hon. Det här var redan andra gången hon hörde Killian kopplas ihop med den här Angel, men det var verkligen inte Kyles uppgift att få med henne på kartan om vad det var som hände. ”Finns det inget annat du kan göra då än ta bort hennes själ? Hon mår dåligt över sina episoder, hon måste få kontroll över sig själv på något sätt utan att bli ett.. farligt monster.” Det kändes väldigt fel att uttrycka sig på det sättet, men om Kyle talade sanning, och det vore konstigt av en demon att ljuga då hon förstått att de alltid la fram sanningen utan några som helst filter, så var syskonen stora hot mot mänskligheten.

Kyle lutade sig bakåt och skakade på huvudet.
"Själen måste bort för att en vampyr ska kunna vara i sin natur, de är inte naturliga med sin själ i kroppen. Speciellt inte fellagd som den är i Taras fall. Det är deras förmåga att stänga av och sätta på känslor som är problemet. Det enda som kan stoppa dem från att stänga av sina känslor, och därmed bli en fara för människor, är kärlek. Det är det enda jag vet som har stoppat i alla fall Killian att göra det en gång förut. Hennes död gjorde honom däremot känslolös igen. Någon form av anlednings behöver dem i alla fall, en anledning att inte återvända till monstret inuti. Du har ett litet dilemma framför dig där, göra vad som är schysst mot den gulliga, söta lilla Tara och riskera att hon blir det monster som hon blev förvandlad till för så längesedan, eller att du låter henne plågas av sin själ i en evighet" sa han och skrattade.

Meila tittade upp i taket, precis som hon skulle få råd från högre makter om vad hon skulle ta sig till. Oavsett hur hon gjorde kändes det som om chansen att det skulle bli fel var stor, men både Killian och Tara hade ju varit mer än tydliga med att själen måste bort.
”Okej. Jag gör det.” Hon vände bestämt blicken till Kyle som såg förvånad ut igen, han verkade inte ha trott att det var något hon skulle gå med på men det dröjde bara ett par sekunder innan han brast ut i ett hånfullt skratt. Han klappade långsamt i händerna innan han lutade sig över bordet, för att utan förvarning rispa in ett märke i hennes hud strax under nyckelbenet med sin nagel.
”Bara för säkerhetsskull. Jag måste ärligt talat erkänna att jag inte vet hur Killian kommer reagera över denna nyhet, men om han blir lite arg så kan han inte göra något åt saken.” Kyle såg skadeglad ut. ”Skadar han mig så blir du också skadad. Dödar han mig dör du också. Som du lever ska jag också leva.”

Kyle mötte Meilas blick.
"Taras själ kommer försvinna sekunden då går innanför tröskeln till deras hus" sa han med ett flin. Han nickade mot visitkortet.
"Om du vill göra överenskommelser igen" sa han och blinkade med ena ögat innan han försvann i ett rökmoln.


Killian fick inte reda på mycket vid baren, han hade gjort ett försök att hitta Kyle, mest för att bli av med honom för gott. När det inte fungerade drack han upp det sista av whiskyn och begav sig hem igen. Väl där mötte han Tara, som var på bättre humör nu. De satte sig i soffan och satte på TV:n, och pratade om vad de skulle hitta på när Meila kom tillbaka.

Med en klump i halsen reste hon sig upp, vek ihop visitkortet och höll det i handen. Hon tvivlade starkt på att hon skulle vilja göra fler överenskommelser i framtiden, men behövde hon få kontakt med honom så skulle visitkortet vara nödvändigt. Hon kände sig illa till mods då hon öppnade dörren till huset och klev in. Efter att ha sparkat av sig skorna ställde hon sig vid spegeln i hallen, betraktade det lysande röda märket vid nyckelbenet. Det hade gjort förbaskat ont och det gjorde det fortfarande. Hon visste att jeansjackan inte skulle dölja det mer än temporärt så hon gjorde inget besvär, syskonen skulle ändå få reda på vad som hänt förr eller senare.

Killian vände sig mot ljudet när dörren öppnades.
"Hej!" ropade han och vände sedan blicken mot TV:n igen. Tara reste sig och tog tre stapplande steg framåt.
"Killian" kraxade hon fram och föll framåt. Hon landade på marken och andades tungt.
"Tara!" utropade Killian och flög upp från soffan och satte sig på knä bredvid sin syster.
"Den.... rör på sig" flämtade hon och grep tag i hans handled och klämde åt riktigt hårt. Hon utstötte något slags gurglande ljud och plötsligt lös hennes ögon upp i en guldgul färg. Hon andades fortfarande tungt, och ur munnen sipprade rök i samma guldgula färg som ögonen. Plötsligt blev ögonen hennes vanliga bruna färg igen och hon drog hårt efter andan och röken försvann. Tara stödde sig på ena armen och tittade på honom med stora ögon.
"Den är borta" viskade hon och tittade sig lätt förvirrat runt om kring - hon kunde knappt tro det. Killian hjälpte henne upp och tittade sin syster i ögonen. Själen var verkligen borta. Killian rynkade pannan.
"Verkar som Kyle ändrade sig. Men det är inte likt honom" sa han och Tara skakade på huvudet.
"Jag struntar i det just nu, jag är äntligen fri!" utbrast hon och slängde sig runt halsen på sin bror.

Meila gick in till vardagsrummet där det hördes röster. Hon stannade upp i dörrkarmen, såg förfärat på då Tara föll omkul och gav ifrån sig ett gurglande läte. Vad var det som hände? Hon hoppades verkligen att det var så processen gick till och inte Kyle som hittade på någonting dumt. Men inom bara en kort stund hade hon återgått till det normala, Tara verkade dessutom överlycklig över att vara fri från sin själ.
"Jag gjorde en överenskommelse med honom, det var därför han ändrade sig." Meila ansträngde sig för att få det att låta som om det inte var någon stor grej alls, att det inte tagit mycket övertalning alls för att få Kyle att ändra sig. Tårarna brände ändå bakom ögonlocken och hon hade ingen aning om hur länge hon skulle kunna hålla masken. "Jag är lite trött faktiskt, jag går upp och vilar en stund." Hon log lite innan hon vände sig om mot trappan, tog två trappsteg i taket och försvann vidare mot gästrummet.

Både Killian och Tara stannade upp och stelnade till när Meila hade yttrat sina ord. Båda syskonen vände sig om men hann inte säga något innan Meila var borta. Killian tittade på Tara och tog två steg mot trappan.
"Vi behöver veta hur stor skada han har gjort på henne" sa han och Tara såg oroligt på sin bror. Killian gick upp för den och knackade på gästrumsdörren.
"Meila?" frågade han försiktigt. Han ville inte öppna dörren, men han behövde verkligen prata med henne.