[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae skakar lite på huvudet som svar. Han brukar inte vilja visa sina sår, det gör han aldrig. När han var yngre brukade några ut av tjänarna vilja göra det, men nu vet han mer själv. Han kan ta hand om dem, om det är vad han vill göra. Dock brukar inte Jae alltid känna ett behov att ta hand om såren, smärtan är en verklighet han tycker om. Som natten för två dagar sedan, vid gungorna. Smärta har blivit något lugnande för honom.
"De är hanterbara," berättar han i låg röst. Han har haft värre sår, och han är nästan tacksam för dem. Han vill ha dem, för att påminna sig själv om att han förtjänar det. Ögonen framför honom är så lugna, det är som att Jae ska drunkna i dem när blicken vilar där.

"Nostalgi är inget barnsligt, alls." svarar Jae, han finner inget barnsligt i det alls. Nostalgi är en rå känsla, som alla känner då och då. Att se det som barnsligt tycker han är korkat. Det är en känsla fylld med tillbakadragna minnen, gör en mer sårbar, men det är någonting Jae uppskattar ibland. När den andra sedan frågar om han brukar göra cupcakes själv, kan han inte hindra sig själv från att le. "Oftast inte nej. Några gånger brukade jag gå ner till köket sent på natten, bara för att göra en enda röra. Kan inte säga att jag var särskilt duktig på det, har blivit bättre, som tur är."

Jae tittar på den äldre när han berättar att det känns naturligt att prata personligt med honom. Han känner sig lättad, att den andra känner likadant. Att han inte bara hittat på den trygga atmosfären själv.
"Då är jag inte ensam om det.." säger han i låg stämma med blicken i den andres varma ögon, innan han ser ner på menyn igen. Kött och fågel låter inte lika tilltalande som fisk för honom, så han håller blicken på fiskmenyn. "Då kanske jag tar.." han funderar en liten stund innan han nickar. "Någonsin ätit lättrimmad gös?"

Uta nickar långsamt. Den yngre visste bättre än han gjorde, vilket inte var underligt då han kände sin kropp bättre än vad Uta gjorde.
"Så länge du tar hand om dem" sa Uta lugnt. Han önskade verkligen att den andra gjorde det. Uta mindes hans beteende vid gungorna, och såren som han tillfogat sig själv tidigare. Uta strök Jae över handryggen, en öm, mjuk rörelse innan han fortsatte massera händerna. Han ville verkligen att den andre tog hand om sig själv. Det var nästan så han önskade att Jae hade någon vid sin sida, så som han hade Jorah, någon som tvingade honom att ta hand om sig själv. Kanske hade den yngre det, men i så fall ansåg Uta att den personen gjorde ett dåligt jobb.

"Jag är övertygad om att min far inte skulle ha hållit med dig" sa Uta. Han visste att han far inte uppskattat den personen han var innan hans mor dog. Han kunde knappt minnas det, men han hade fått det berättat för sig. Han mindes dock ett samtal han hade med sin far, några år innan han dog, om hur det varit innan, hur en del saker gav honom en känsla av trygghet ifrån förr. Hans far hade talat om för honom att glömma det förflutna, att nostalgi gjorde en svag.
När den andra sa att han brukade ställa till med en röra, skrattade Uta.
"Jag kan föreställa mig dig med bunkar runt dig, deg över allt, fokuserad på att få cupcakes" sa Uta vänligt "Och vanligtvis brukar övning ge färdighet"

"Nej det är du inte ensam om det" sa Uta leende. Glad över att den andre kände lika dant. Han kände någon värme inombords över att den andra gillade att vara med honom.
"Det har jag. Normalt inte en rätt jag väljer, men Steve gör den väldigt bra" sa Uta ärligt. Han föredrog mer exotiska fiskar, och det hände att han glömde av att de vanliga fiskarna existerade.

"Hej" sa Steve och tittade in i rummet med ett stort leende. "Har ni bestämt er?"
"Jag vill ha din utsökta svärdsfisk, och ett glas vitt vin till" sa Uta enkelt.
"Varför är jag inte förvånad, du är precis som din mor, föredrar fisk" sa Steve med ett varmt skratt och Uta himlade med ögonen, vilket fick steve att skratta mer, innan han vände sig emot Jae. "Och vad önskar du äta?"

Jae låter blicken glida från den andra ledaren till de prasslande lågorna bredvid dem. Han vet inte vad han ska svara på det. När han var runt nitton tog han alltid hand om sig väl väl, behandlade varje sår för att inte låta de störa arbetet. Nu däremot brukar det hända att han låter de vara, gör de djupare själv. Precis som han gjort i tidiga tonåren. Som ett beroende, att hålla såren kvar på kroppen, låta sig själv känna smärtan dagligen. Det förtjänar han. Detta vill han dock inte säga till den andra, de har haft konversationen innan. Uta vill att han ska ta hand om sig själv, precis som Brian, Joshua och de andra vill. Men han finner det inte i sig, såren på hans kropp förtjänar han. Precis som han förtjänar att ha kvar dem.
"Självklart.." viskar han tillslut, tacksam för sin kunskap att ljuga.

"Jag skulle gladeligen ha haft en lång diskussion med honom om det," svarar Jae och tittar ner på deras händer. Känner den mjuka rörelsen längs handryggen. Han skulle kunna vänja sig vid det, vilket han vet aldrig är en bra tanke. Tjugofemåringen skrattar lågt, och nickar åt det den äldre säger. "Inte en särskilt fin syn det, men ja. Så var det på ett ungefär, en hel del frosting hade jag runt munnen också." Jae ler åt bilden, hur han och kocken samarbetat ett par gånger. Hur kocken löjlat till sig en aning, medan han roat hjälpt den nioåriga pojken. Efter ett par månader kunde Jae flera olika recept i huvudet, och kunde fixa de både mycket godare och finare.

När ägaren sedan kommer instigandes låter Jae blicken glida upp från menyn. Lyssnar på konversationen mellan de två männen. Han börjar undra hur Utas moder var, men det bestämmer han sig för att inte fråga. Jae ler lite mot kocken.
"Jag tar lättrimmad gås och ett glas rött vin, tack." svarar han. Av någon anledning känner han sig nervös, någonting som sällan händer. Aldrig blir han det när han beställer mat, inte heller när han har möten. Men det är någonting med faktumet att han pratar med någon som Uta iallafall står hyfsat nära till, har en lång bakgrund med. Att ge ett gott intryck blir helt plötsligt någonting han strävar efter, vilket han inte brukar bry sig ett dugg om. Dessa nya saker som tar över hans tankar, gör honom mer nervös för varje gång.

Uta ger den yngre en allvarlig blick men väljer att inte säga något. Han bestämde sig för att inte pressa den andra om det. Förhoppningsvis så skulle tiden få den andra att komma på bättre tankar, förstå att han borde uppskatta och behandla sig själv bättre. Kanske kunde Uta bidra till att mannen förstod, men det var inget han vågade hoppas på. Men han visste att om han försökte pressa den yngre så skulle det aldrig ske. Så han nickade bara åt den andra, kramade hans händer lätt.

"Det kan jag lova dig att du inte skulle vilja ha" sa Uta och gav Jae en allvarlig blick. "Det var sällan man gladeligen hade en diskussion med honom, om något alls"
Uta hade haft något tycke för sin far, men han hade svårt att sätta ord på deras relation. Han hade inte saknat sin far när han försvann, men det var inte så att han var glad att bli av med honom. Kanske var det för att det fanns någon klyfta mellan dem, och han aldrig hade kommit nära honom. Uta hade helt enkelt inte sett någon mening med det.
"Jag tror snarare att det var en väldigt fin syn. En ung du tassandes runt i natten, ätandes cupcakes. Mycket roande. Och att äta sina bakvärk, smeten eller toppingen under tiden, hör till" sa Uta med ett leende emot den andra mannen.

"Se han testar minsann något annat än fisk" sa Steve och Uta gav honom en blick.
"Jag har testat allt på din meny, flera gånger om. Du har till och med plågat mig med recept du valt att inte ha på menyn senare" sa Uta och Steve skrattade.
"Det är så sant, så sant" sa Steve innan han lämnade rummet, skrattandes för att snart återvända med två glas, ett vitt och ett rött. "Ha så trevligt nu ungdomar"
Uta himlade med ögonen åt Steve innan mannen lämnade rummet och Uta vände sig emot Jae, och höjde sitt glas.
"Skål" sa han.

Jae kollar ner på deras händer, känner värmen och den beskyddande känslan som åker genom hans ådror, som en stöt. Det är en bekväm känsla, av någon anledning. Tacksam över att Uta inte tar upp samtalsämnet om såren igen, kramar han försiktigt om den andres händer lätt tillbaka.

Den allvarliga blicken han får ut av Uta, får honom att nicka. Att protestera skulle bara vara dumt att göra, den andra ledaren kände trotts allt sin far mycket bättre än Jae. Han har bara ett svagt minne av tatueringarna längs dennes arm, han vet i princip ingenting med vikt.
"Hade du några diskussioner med honom, gladeligen?" undrar han, låter blicken glida från de sammansatta fingrarna till den äldres ansikte. Det kanske var så att Jae haft en liten närmre relation med sin far, än den andra haft med sin. Ja, som ung hade han en grop inom sig som alltid var rädd för den stränga mannen. Men diskussioner var något hans far alltid tog till hjärtat, pratade med noggrannhet så att den unga Jae skulle förstå allt. Ett leende formas på läpparna när den andra påpekar att det antagligen varit en fin syn. "Kanske, de som såg mig tyckte antagligen att det var roande. Dock är det nog inte den reaktionen jag skulle få nu, om jag gjorde det." svarar han. "Du då, brukade du baka egna kakor?"

Jae låter blicken glida upp till mannen, Steve som han fått förklarat för sig. Tar in de små rynkorna som bildats av ålder, de varma ögonen. Mannen passar in i restaurangen, tycker Jae.
"Se där, han ser dig som en ungdom," påpekar han, minnet från några dagar innan dyker fram, när de diskuterar vad folk deras ålder vanligtvis gör. Ungdomar. Jae tar sitt skål, höjer sitt glas. "Skål." säger han innan han för glaset mot läpparna.

Uta funderade på sin far. Hade han några glada diskussioner med honom. Han kunde knappt minnas några glada minnen med honom alls. De kunde ha det när han var barn, men det var tveksamt, och efter att han gått sin egen väg så, hade han knappt några minnen med honom alls.
"Inte vad jag kan minnas. Det var inte så att vi hade otrevliga diskussioner heller. Det var snarare att vi inte sågs alls under de senare åren" sa Uta enkelt. Det var inget han ångrade, han hade valt att ha det på den nivån. "Hade du några diskussioner med din far, gladeligen?"
Uta undrade vad för förhållande den andre haft med sin far. Av de lilla han fått reda på, verkade de ha en bra relation. När Jae sedan sa att de inte var reaktionen han skulle få idag, log Uta.
"Förmodligen inte. Dina män hade möjligen trott att du förlorat förståndet" sa han leende och försökte sedan tänka efter. "Jag kan inte minnas om jag gjorde det eller ej"

"Steve såg mig som ett barn tills jag var sjutton, sedan tvingades han övergå till ungdom, vilket han förmodligen kommer hålla fast vid tills jag är femtio" sa Uta skämtsamt "Så jag skulle inte ta honom som ett exempel"
Uta hör hur glasen klingar till lätt innan han för det emot sina läppar. Den kalla drycken rinner behagligt över hans läppar och ner i halsen.

Jae nickar enkelt åt det den andre säger. Det verkade finnas en del olikheter mellan födrarna, mer uppenbara än Jae trott. Det verkade inte vara någonting Uta störde sig så fasansfullt på, relationen mellan honom och hans pappa verkade inte vara varken toppen eller hemsk. Någonting mittemellan kanske. När den äldre sedan ställer samma fråga till Jae, funderar han en liten stund.
"Diskussioner förekom en hel del kan jag tänka mig. Mesta dels för att jag hade mycket jag ville veta, och han hade mycket han ville lära ut," berättar han och nickar lite för sig själv. Tänker igenom orden, säker på att de stämmer. "Det fanns dagar jag älskade honom, och andra dagar jag var rädd för honom." Ett litet leende sätter sig på Jaes läppar, hans män skulle definitivt tro att han förlorat förståndet. Dock skulle han lätt kunna förklara sig själv för sina närmaste vänner, de andra skulle han inte bry sig särskilt mycket om vad de tyckte. "Du borde testa det."

Jae skrattar lätt, han själv skulle inte kalla en femtioåring en ungdom. Om han inte ser sig själv som en ungdom, kan han inte tänka sig en tjugo år äldre man det.
"Jag skulle ändå säga att man är ett barn vid sjutton," påpekar han och rycker lite på axlarna. "Femtio och ungdom däremot, där går nog gränsen." han känner hur halsen lugnar sig en aning av den uppfriskande drycken rinner ner i strupen. Det gör ont att svälja, men han har varit törstig. Vin är såklart inte det bästa sättet at släcka törst på, men just nu hjälpte de tillräckligt.

Uta nickade, på något sätt lät det fint i hans öron, att Jae ville lära sig, och fadern var villig att lära ut. Uta kunde inte minnas att han hade velat lära sig något av fadern. Fadern hade självklart lärt honom en del ändå, men då rörande organisationen. Uta hade lyssnat, lärt sig hur fadern gjort och sedan valt att ändra på det han kände för. Kanske var det typiskt barn, att inte vilja bli som sina föräldrar, men han var inte säker. Det var inget han diskuterade med andra, och egentligen inget som intresserade honom.
"Jag tror att det är något vanligt återkommande för alla barn. De flesta älskar sina föräldrar, men att ha någon form av rädsla för dem är inte ovanligt" sa Uta. Han kunde inte relatera till det, då han inte känt rädsla inför fadern, men då de sällan hade kontakt, var det svårt att känna rädsla.
"Jag kanske borde det. Vem vet, jag kanske upptäcker en dold talang, och öppnar ett bageri, istället" sa Uta skämtsamt. Att försöka baka kakor, eller något annat för den delen, var inget som intresserade honom nämnvärt, men han kanske skulle uppskatta det mer än vad han trodde.

"På pappret möjligtvis. Men Jag skulle inte kallat mig själv barn, vid sjutton års ålder. Jag slutade vara barn efter att ha dödat min mors mördare, och om inte där, så slutade jag vara barn när jag började sälja mig" sa Uta enkelt. Han kan inte minnas att han någonsin sett sig som barn. Det var något han förmodligen hade gjort, men de hade försvunnit med de tidiga minnena.
"Nog? Jag skulle säga att det är gränsen definitivt går vid femtio, långt innan för den delen också" sa Uta med ett leende.
"Pratar du om ålder igen?" sa Steve när han kom in med bröd och smör.
"Jag talade om för min vän här att du kommer se mig som ungdom tills jag blir femtio, och såg mig som barn tills jag var sjutton" sa Uta och Steve skrattade.
"Du var ett barn tills du var sjutton, och du kommer förbli ungdom tills jag anser att du är vuxen" sa Steve och lämnade rummet. Uta himlade med ögonen, innan ha tog en brödskiva och smörade den.

Slagen och utskällningarna hade varit två stora bidragande faktorer till rädslan för fadern, dessa ser han dock ingen mening med att ta upp. Det var trots allt oron för att inte göra fadern nöjd som skrämt Jae mest i ung ålder. Fadern var alltid perfektionist, och ville att Jae skulle vara det han också. Perfektionist och hålla sig borta från sociala förhållanden. Fadern berättade ofta att om han ångrat hur han socialiserat flera gånger. Jae hade länge observerat hur han inte pratade med sina arbetspartner eller vänner om många olika saker, de trodde såklart att han delade med sig om allt. Fadern höll sina planer för sig själv, den enda personen han verkligen kan lita på. När Uta sedan börjar prata om bageri, kan Jae inte undgå att le.
"Du får bjuda in mig i såna fall, så att jag kan testa dina bakverk." lägger han till. "Det är inte särskilt svårt för mig att få en bild i huvudet, faktiskt." Bilden av en bakandes Ua är roande, men fin.

Jae nickar, det kanske är dumt att kalla sig barn då. Han vet inte när han själv slutade se sig som ett barn, kanske efter modern dog när han var åtta. Då behövde han skärpa till sig lite mer. Kanske när han var tio, när de första, rotande händerna rört vid honom. Kanske var det när han var fjorton och dödade Siwon. Jae har ingen aning om när det var, men någon gång mellan åtta och fjorton.
"Jag tror de flesta sjuttonåringar inte ser sig som barn," svarar han med låg stämma, ställer försiktigt ner det klirrande glaset på bordet. "Du kanske slutade se dig som ett barn, men det spelar ingen roll hur man handlat i tidig ålder, man är fortfarande ett barn." blicken glider upp mot Steve som stiger in i rummet. När Uta kallar Jae för vän, känner han hur mungiporna sträcker på sig en aning. Det är annorlunda, att höra honom säga det. Han lyssnar på vad de säger, och vänder sedan blicken tillbaka till Uta när mannen lämnat rummet. "Han är klok."

"Du besöker mitt bageri på egen risk. Kan nämligen inte garantera att något av mina bakverk är av någon vidare god smak" sa Uta. Förvisso ansåg han inte att det verkade svårt att baka. Men han trodde ändå att det inte skulle bli något vidare, åtminstone inte till utseendet. De var något han fick ge bagare, deras bakverk var ofta vackert dekorerade, något Uta var tämligen säker på att han skulle misslyckas med.
"Det vore en trevlig omväxling, jämfört med vad andra har för bilder i sina huvuden, när de tänker på mig" sa Uta leende. Han uppskattade verkligen att kunna umgås med den andre utan att det fanns något sexuellt, att Jae inte såg honom som ett objekt. Uta trodde aldrig att det var något han skulle uppleva, eller uppskatta, men det gjorde han verkligen. Han insåg att ha någon runt sig som såg annorlunda på honom, var något han saknat.

"De flesta sjuttonåringar ser sig som vuxna, vilket de långt ifrån är" sa Uta och tänkte snabbt på det som kallades dagens ungdom. Uta ryckte sedan på axlarna. "Åter igen, på pappret. Ålder är bara en siffra. Men jag skulle säga att man slutar vara barn när man får ta en vuxens ansvar. Alla har inte chansen att vara barn, oavsett vad andra anser"
Uta ger Jae en blick.
"Det är inte en beskrivning jag skulle använda, men om du säger det så" sa han roat. Uta hade aldrig sett Steve som klok. Förvisso såg han inte honom som motsatsen heller, men klok kändes främmande att säga, men kanske var den äldre mannen klok.