Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Michael kliade sig i huvudet.
"Sanningen, jag tror hon manipulerade mig till att berätta det, men hon är ju så ung, hon borde inte kunna göra det" sa han och skakade på huvudet.

"Vad är sanningen? Snälla, pappa." sade Calvin och kollade på honom med stora ögon. Han hade aldrig kallat honom för pappa innan men han blev orolig. Han tänkte inte låta Grace köra över hans egna far sådär, han var den enda som fick köra med Michael.

"De hotade dig. Och din mamma" sa han och suckade. Han lutade sig mot tegelväggen och tittade på sin son.
"De sa att om jag inte hjälpte dem skulle de förgöra både dig och henne" sa han.

Calvin rynkade på pannan och såg på Michael en stund. Han rynkade lite på pannan och nickade lite. Han öppnade munnen för att säga något men lät bli, han visste inte ens vart han skulle börja. Han kramade hårt om sin pappa istället.
"Om du fortfarande vill så kan jag bli din beskyddare när jag pluggat klart här."

Michael nickade.
"Vi pratar om det när du har tagit examen" sa han och besvarade kramen. Han drog sig ur och log.
"Jag lovar att höra av mig mer" sa han och började gå bort mot sin bil som stod utanför skolområdet.

Grace skakade på huvudet. Hur kunde han acceptera att hans egen pappa hade allierat sig med Strigoi? Hon kunde verkligen inte förstå det.

Calvin nickade lite och såg efter honom innan han började gå mot sitt rum igen, tänkte inte ens prata med Grace då han inte visste ifall han kunde hålla ilskan inne.

Grace gick efter Calvin, hon tänkte inte hålla inne det längre.
"Du tänker alltså inte reagera alls på att din egen pappa hade något med attacken att göra? Tänk om fler hade förlorat sina liv? Tänk om du själv hade dött?" sa hon och lade armarna i kors.

"Lyssna Grace. Jag hade dödat drottningen själv ifall det betydde att min mamma fick leva. Jag kan inte klandra honom för det. Jag dör alla dagar i veckan för min mamma." sade han och såg på henne. Han ryckte bara på axlarna och såg på henne. "Men det är inget du förstår för du har folk som dör för dig."

"Du tror alltid att jag inte förstår någonting för att jag råkar vara Moroi? Du tror inte att jag hade önskat att dö istället för mina föräldrar?" sa hon iskallt och tittade på honom, "de flesta dagar önskar jag att jag kunde byta plats med dem, men det kan jag inte. Men det går ändå inte att komma ifrån vad din pappa gjorde, han borde ha kontaktat någon, berättat för er vad som höll på att hända" sa hon och skakade på huvudet.

"Hur skulle min mamma klara sig? Tror du vanliga dhampirer hade brytt sig? Jag hade inte hunnit fram. Jag försvarar inte hans val eller konsekvenserna av det men jag förstår det." sade Calvin och såg på henne. "Och precis, hade inte du dött för dina föräldrar ifall du kunnat?"