Född av blod

Så bra!

Jättesen kommentar, men det kan inte göras så mycket åt nu!

Jag insåg inte förrän nu hur mycket jag har saknat att läsa den här berättelsen. Ett fantastiskt bra kapitel, lika välskrivet som vanligt, det var en ren fröjd att läsa efter en lång arbetsdag.

Jag visste att Ares skulle visa sig ha en baktanke när han bjöd upp Elli. Men konflikter är ju trots allt sådant som gör saker och ting intressanta, så jag är faktiskt lite nyfiken på att se vad han kommer hitta på för att sätta käppar i hjulet för Primus och Elli. Jag anar att jag kommer lära mig att avsky honom så småningom.

”Horor säljer sig. Och om jag inte minns fel så var det precis vad jag INTE gjorde.”
Haha, helt rätt!

Jättebra jobbat! Jag ser verkligen fram emot att få läsa nästa kapitel!

God jul på dig med kära Emmsaan! ;D

Hej på er, mina fina läsare!! Jag hoppas att ni alla haft en fin jul och ser fram emot ett nytt år eller så kanske ni tycker att 2013 är så bra att ni inte vill lämna det?? Själv har jag kommit fram till att om ett år är bra är det inget som säger att nästa inte är lika bra. Varje dag är ett äventyr och det är bara till att försöka hänga med
Jag hade ju lovat ett kapitel den här veckan och precis som när USA sa att de skulle ha en månlandning innan 60-talet var slut och landade därför 1969, så gör jag det i sista minuten. Hoppas att ni gillar det
***
Kapitel 3(del 2)
Och det var så det blev. De kommande nätterna visade Primus mig Rom. Vi enbart sov inne på den gamla amfiteatern. Det hindrade dock inte min skapare från att berätta om gladiatorspelen som höll på arenan under antiken.

”Spelen var uppdelade i tre akter: På förmiddagen var det djurhetsning, där alla möjliga sorters djur mötte varandra i olika kombinationer. Därefter följde jakter då bågskyttar eller spjutkastare nedlade djur som strutsar och hjortar. Till sist äntrade gladiatorerna”, den lilla historielektionen höll Primus medan vi satt på ett café utanför Colosseum med varsitt glas rött vin. ”Pausunderhållningen bestod sedan av avrättningar av dödsdömda fångar.”

”Men hur kommer man på idén över huvud taget?” frågade jag och smuttade på mitt vin.

”Det vet man inte riktigt, men det fortsatte som ett sätt för de styrande att försöka vinna röster i valen. Kalla det valfjäsk om du vill”, log Primus och blinkade med ena ögat mot mig.

Det var så många andra monoment, byggnader, statyer och sevärdheter som vi också besökte. Rom var en helt fantastisk stad där gammalt och nytt möttes i en otrolig blandning. Detta gjorde att atomsfären blev helt unik. Hänfördhet och respekt blandades med vildhet och sprudlande liv. Det var berusande.

Men den mest fantastiska resan gjorde vi när vi besökte en plats en liten bit utanför Rom. Det var inte bara målet som skulle visa sig vara underbar utan också resan. För första gången fick jag rida till häst. Som människa hade det alltid blivit vagnåkning och som vampyr så gick det snabbare till fots. Men Primus ville att vi skulle göra ett mer mänskligt intryck, så vi red. Det gick bra mycket långsammare, men det var en härlig upplevelse. Jag kände varje muskel i riddjurets kropp, varje pulsslag.

Vinden lekte i mitt hår som var uppsatt i en frisyr där överhåret var flätat till en krans medan underhåret hängde löst. Vinden lekte även i min krämfärgade klänning och i min svarta kappa. Den lekte faktiskt med allt den kom åt. Jag skrattade glatt och vinden svepte iväg ljudet och snurrade upp det i luften.

Primus var på ett ovanligt lättsamt humör. Ett leende, som jag i vanliga fall fick locka fram, fanns på hans läppar och han såg ut att njuta av varje liten sekund. Det gjorde mig på ännu bättre humör!

Resan tog oss några timmar, men det var timmar som jag gärna spenderade. En vampyr brydde sig inte nämnvärt om tiden eftersom vi levde för evigt om ingen dödade oss eller vi begick självmord. Därför var några timmar hit eller dit inget vi tänkte på. Den precis första tiden jag varit vampyr hade jag levt kvar i människornas jäktiga liv och tankar om att inte spilla någon tid. Men det hade gått snabbt att anpassa sig till vampyrernas snabba långsamhet.

”Vi närmar oss”, förkunnade Primus när skogen vi red genom glesnade.

Vi kom ut på en bred grusväg. Den ringlade sig ner från höjden vi befann oss på och ner i ett litet samhälle. Från vår upphöjda position kunde vi se varje hus, stuga, ladugård och stall som byn bestod av. Byggnaderna var utspridda med små åkerlappar mellan varandra. Jag kunde inte se vad det var de odlade, men det verkade föra med sig en hög inkomst med tanke på hur nyrenoverat allt såg ut att vara.

”Det här är min hemby”, berättade Primus stolt. ”Den såg annorlunda ut under mina mänskliga år, men jag har varit här med jämna mellanrum för att se hur allt har utvecklats. Och en del är sig faktiskt likt.”

”Det är vackert”, log jag mot honom där han satt på hästryggen, högrest, ruvande och farligt vacker.

Primus svingade sig av hästen och började gå. Jag följde hans alternativ utan att veta varför han inte satt kvar i sadeln.

”Det är lättare att fånga varje ögonblick till fots”, förklarade han. ”Allt du kommer att få se har en historia. Jag hade kunnat berätta allt för dig, men vi kommer inte att hinna med allt. Vi måste vara tillbaka till soluppgången.”

”Vad väntar vi på då?”

Med ett skratt började Primus berätta historierna om det landskap vi gick genom. Han pekade ut platser där han varit som människa, minnen av sin barndom. Där fanns träd som han klättrat i och som hans mor skrikande hade sagt åt honom att klättra ner från. Det fanns stenar som han tagit sina systrar till för att berätta sagor om jättar och troll. Oräkneliga byggnader hade han varit i. I ett stall hade han lånat en häst utan att berätta om det för ägaren. Han hade smugit in och sedan ut med hästen. När han var nöjd hade han sedan lämnat tillbaka den.

”Du verkade ha varit ett vilt barn”, skrattade jag efter att han berättat om hur han smugit upp i kyrkans klocktorn och ringt i klockan.

”Jag föredrar att se det som att jag var äventyrlig”, svarade han glatt.

Jag hade aldrig sett honom så levande förut. Om jag inte varit säker på att han varit helt omänsklig hade jag kunnat tro att hans hjärta fortfarande slog i hans bröst. Det var som om hans hemby hade fått honom att gå tillbaka aningen till att bli människa. Samtidigt var han mindre människa än någonsin. Hans ljusa hud glänste nästan och hans ögon brann som av eld, men det hade inte på något sätt med vrede att göra som annars kunde få hans ögon att bli till två förtärande lågor. Den här elden var hans livslåga.

”Din mor uppskattade säkert den äventyrslusten”, kommenterade jag med ett höjt ögonbryn.

”Inte riktigt, men mina systrar älskade det”, han såg ut att njuta av minnena. ”Men det var också anledningen till att jag blev förvandlad. Min skapare hade hållit mig under uppsikt i många år innan han förvandlade mig. Hans förklaring till varför han valde just mig var att han tyckte att jag hade så mycket glädje till att finnas här på jorden och att jag hade en längtan till att upptäcka nya saker att jag kunde bli en vampyr som kunde leva länge. Dessutom jobbade jag på bondgård med åker och kreatur, så jag hade en god fysik.”

”Han hade ju rätt i att du var en perfekt kandidat”, berömde jag småleende.

”Kanske det.”

Vi tystnade samtidigt som vi kom fram till en av de mest välskötta gårdarna. Det gick kor i en hägna trots mörkret, höns fanns i ett litet hus med stängsel runt och en stor åkerlapp sträckte ut sig en bit där ifrån. Husen bestod av en ladugård, ett boningshus och en länga med tre bodar. Allt hade en naturfärg som fick det att passa så bra med allt annat. I några fönster i boningshuset sken det ut i natten.

”Här är det”, andades Primus. ”Det är till och med vackrare än vad jag minns.”

”Ditt mänskliga hem”, det var ingen fråga för jag visste att det var svaret. ”Vänta, vad gör du?” frågade jag chockat när hon började gå upp mot gården.

”Jag tänkte att vi skulle hälsa på”, sa Primus som om det var det mest självklara i hela världen.

”Va? Kan vi göra det?”

”Det är klart vi kan”, han vände sig mot mig. ”Det här är Italien. Folk har är vidskepliga, men också okej med det som inte går att förklara. Mina mänskliga släktingar känner till mig, men vet inte vad jag är. De nöjer sig med att veta att jag är en gammal släkting som inte vill dem något ont utan hjälper till om det behövs.”

”Okej”, sa jag tveksamt.

”Livet här är annorlunda från det liv människor lever i din hemstad”, log han och gick fram till mig för att ta min hand. ”Dessutom är jag en myt i min egen mänskliga familj. Du får inte glömma att jag förvandlades på 1200-talet.”

”Om du säger det så”, jag fann ingen mening med att tvivla på min spapares ord även att jag inte var helt bekväm med det.

Hand i hand gick vi upp till boningshuset med hästarna i släptåg. Vi lämnade dem dock redan ladugården. De hade inget att göra uppe vid boningshuset, det var till för människor. Med halverad skara fortsatte vi upp mot dörren som öppnades när vi fortfarande hade tiotal meter kvar fram till den. En medelålders man tittade ut på oss.

”Välkommen, du evige”, hälsade han högtidligt. ”Det var länge sedan.”
***

Superbra!
Längtar självklart redan efter mer!♥

Åhå, ett nytt kapitel, vilken trevlig överraskning, lite som en sen julklapp!

Vi börjar med några små slarvfel som jag hittade.
"Det var så många andra monoment [...]" Här är det ett o för mycket, det ska vara "monument."
"Folk har är vidskepliga [...]" Byt ut "har" mot "här."
"[...] att tvivla på min spapares ord [...]" Byt ut det första p:t mot ett k, så att det blir "skapares."

I övrigt var det ett mycket trevligt kapitel, jag uppskattade lugnet i det efter händelserna i Colosseum. Jag älskade hur förtjust Elli blev över allt och att Primus var på så bra humör, tycker de förtjänar det. Och bara för att allting är frid och fröjd just nu antar jag att det inte dröjer länge förrän hela helvetet brakar loss.

Jag gillar den lilla twisten med att Primus familjs ättlingar känner till honom och hur du har blandat in lite kulturella skillnader i och med större acceptans av det övernaturliga.

Det här var ett fantastiskt kapitel och jag väntar otåligt på nästa!

Gott slut på er Trots att det bara är några dagar sedan ni fick den förra uppdateringen vill jag ändå ge er en sista innan året är slut. Vad ni än hittar på idag, så hoppas jag att ni får en bra sista dag på året
***
Kapitel 3(del 3)

”Tack, Julian”, svarade Primus med en lätt bugning. ”Ni har växt en del sedan mitt senaste besök.”

”Jag var bara tretton då”, log Julian svagt.

”Men jag förutspådde redan då att ni skulle bli en ordentlig karl.”

”Det gjorde ni och jag minns ert besök som om det var igår”, han tog ett steg bakåt för att kunna öppna dörren på vid gavel. ”Men kom in, kom in. Inte ska ni stå ute i höstmörkret.”

Husets innandöme var väldekorerat med fina möbler som var i en lantlig stil, bonader, broderade tavlor och kuddar, prydnadssaker och blommor i glasvaser. Allt hade en lätt ton av hemmagjort samtidigt som det var fint nog för att ha köpts.

Det kändes ovanligt varmt, inte temperaturen utan värmen från människorna. De fyllde huset med livsglädje och värme till varandra. Det var så olikt det hem jag hade haft som människa. Mitt hem hade varit strikt och kallt utan rum för hjärtevärme. Varje glimt till värme eller kärlek till varandra hade skett i hemlighet och inte fått talas om senare. Men det var så min värld hade sett ut och fram tills jag blivit förvandlade hade jag trott att det var så det skulle vara och att det inte fanns några andra alternativ.

Familjen, Primus mänskliga släktingar, bestod inte bara av Julian. Han hade en fru med vackert svart hår som hon bar i en lång fläta, och fem barn. De två äldsta var ett par tvillingflickor, det tredje barnet var också en flicka, medan den fjärde var en femårig pojke, och den yngste var ett nyfött flickebarn. Alla fem hade mörkt hår och vackra drag. Tittade man noga kunde man tydligt se att det fanns tydliga släktdrag som de delade med Primus.

”Vilka vackra barn ni har”, kommenterade jag när samtliga hade visat upp.

”Tack, frun”, kvinnan i huset neg djupt inför mig.

”Det här, mina kära släktingar, är min älskade Eleonora”, presenterade Primus.

Jag neg inför familjen. Alla barnen hade presenterats för mig, men inget av namnen hade fastnat i mitt minne. De pratade på en snabb italienska. Hälften av det de sa gick förbi mig som i ett blurr. Tack vare att Primus var italienare hade hans blod gjort att jag förvånat upptäckt att jag kunde förstå, prata och skriva italienska. Men lantlig italienska med en hel hop med egna ord var för mycket för mig. Jag fick klara mig så gott jag kunde och frågande titta upp på Primus om det var något jag inte förstod.

Vi visades in i köket som hade många likheter med en salong. De båda rummen hade parat sig och barnet hade blivit den här kökssalongen. Smart och praktisk!

”Får vi lov att bjuda på något?” frågade Julian när jag och Primus satte oss i varsin bekvämt stoppad stol. ”Om jag inte minns fel så var ni förtjust i vin. Jag har en flaska av gårdens eget vin. Kanske det bästa som gjorts av våra bär.”

”Det skulle vara en ära att smaka”, svarade Primus med en röst som försökte få den ungefär 600 år yngre mannen att slappna av.

Julian skyndade iväg och lämnade en lätt tryckande tystnad bakom sig. Det märktes tydligt att de levande var oroliga i vårt sällskap. Frun i huset ordnade med glas och annat för att inte behöva se på oss. Hon var den enda i familjen som inte var en riktigt släkting till Primus och det syntes tydligt att hon inte var ledsen för det heller. Hade hon fått bestämma hade hon nog reglat dörren och dragit för gardinerna så fort hon fått syn på oss. Men barnen var helt hänförda av oss. Samtliga satt och stirrade gapande på oss fram tills Primus fyrade av ett av sina vänliga leenden mot tvillingflickorna, som fick de att rodnande se ner på sina fötter. De var i tretton års ålder och jag kunde tydligt se beundran i deras ögon när de tittade på Primus. Jag kunde vara ganska säker på att de skulle se honom som sin mystiska prins och sätta in honom i en och annan förbjudna fantasi när de kom till den åldern. Vilket var helt naturligt. Jag mindes själv mina barnsliga drömmar om hopplös romantik och evig kärlek. Mina drömmar hade på ett sätt egentligen gått i uppfyllelse, men inta alls på det sättet som jag väntat mig när jag varit människa.

”Ni är väldigt vacker”, pojkens ljusa röst bröt tystnaden.

”Tack ska du ha, lille vän”, log jag, noga med att inte visa mina spetsiga hörntänder. ”Du är själv väldigt stilig.”

”Då skulle ni se mig i mina söndagskläder”, sa pojken med ett barns ärlighet och öppna hjärta.

”Jag kan tänka mig det!” jag lät blicken vandra till flickan som var familjens tredje barn. ”Och du har en väldigt söt syster.”

”Visst är hon”, sa pojken stolt och klappade sin storasyster på armen. ”Och blyg som en blomma, som mor brukar säga.”

”Jag är inte blyg”, mumlade flickan med nedslagen blick och rodnande kinder.

”Du är väldigt blyg!” retades brodern. ”Vågar knappt aldrig säga något.”

”Hon kanske bara lyssnar mer än andra”, föreslog jag vänligt. ”Då kan man inte prata så mycket.”

Mina ord fick flickan att titta upp. I hennes ögon sken förvåningen som fick mig att förstå att hon sällan blev uppmuntrad till att inte prata. Hon log ett långsamt leende mot mig.

”Se där, vilket leende”, log jag.

”Ni har en väldigt fin klädsel”, flickans röst hade blivit aningen högre. ”Jag beundrar era handskar.”

”Jaså, jag har fått de av Primus”, jag tittade ner på handskarna jag höll i mina händer. De vara bara ett ytterst liten del av den garderob som min skapare gett mig. ”Vill du låna dem?”

”Nej, det kan jag inte”, flämtade hon till. ”Tänk om jag förstör dem!”

”Inget att oroa sig för”, svarade jag lugnt och räckte fram dem till henne. ”Här.”

”Men”, hon rörde sig tveksamt mot mig. ”Tänk om något händer?”

”Då får jag skaffa ett par nya”, förkunnade jag. ”Det är bara ett par handskar, vet du.”
Fickan gick tveksamt fram till mig och sträckte ut sin hand. Den lilla handen var lätt brun av den italienska solens starka strålar. Men handskarna var svarta och tonade där med ner solbrännan, vilket min klänning inte gjorde. Precis när hon skulle ta dem rörde våra händer mot varandra.

De levande hjärtslagen och doften av blod hade alltid varit närvarande i rummet. Men allt blev mer intensivt när jag och flickan fick kroppskontakt. Värmen från hennes solkyssta hud vällde in över min iskalla. Det fick mig att tänka på något som jag aldrig lagt särskilt mycket tid på; egna barn. Flickan framför mig var en stjärna av liv, med pumpande hjärta, varm kropp och en väntande framtid. Hon var en kombination av sina båda föräldrar. Hennes mor hade burit henne inom sig innan hon fött henne och sedan uppfostrat henne tillsammans med en älskad familj. De skulle få se henne växa upp och leva. Det skulle aldrig hände mig. Jag skulle aldrig få hålla mitt egna nyfödda barn i mina armar. Aldrig se hur den tittade på mig för första gången eller greppade om mitt finger med sina små händer. Kanske fanns de tankarna bara inom mig för att jag inte varit vampyr så länge. Kanske det skulle försvinna med åren. Men jag visste att jag alltid skulle sakna just den delen av att vara mänsklig.
***

Spännande med Eleonoras tankar om egna barn! Längtar redan till nästa del!

Vilket fantastiskt sätt att avsluta det här året på!

Jag har egentligen inte så mycket att säga om det här kapitlet, förutom att det håller samma höga kvalitet som alla andra. Och så kan jag bara instämma med att det var intressant att läsa om hur Elli känner inför tanken på barn. Jag visste inte att hon gärna skulle ha velat ha några, men läget att fundera över det har inte direkt dykt upp i berättelsen förrän nu heller. Att vara vampyr har många, många fördelar, men i likhet med mycket annat kommer de till ett pris.

Jag tackar för den underbara läsningen du har försett mig (och även andra, såklart) med under det här året, Emmsaan, och önskar dig ett gott avslut på det.