Not what I wanted [PRS]

Snart framme? Tunneln var relativt lång med tanke på hur låg och trång den var. Efter att Joshua kommit upp på benen igen och börjat röra på sig, var de tvungna att gå i åtminstone några minuter innan de nådde fram. Luckan i golvet stod redan öppen och de små trappstegen som ledde upp till hallen ovanför var rangliga. Det såg ut som om de skulle kunna braka ihop vilken sekund som helst, speciellt när Zihao skuttade upp för dem. Jösses vad det knakade om dem, gnisslade och knäppte som om de gamla brädorna skulle gå av rakt på mitten. Nu skulle fallet till marken inte bli särskilt stort, men tillräckligt för att det skulle smärta till i rumpan. På tal om det där, hade det gjort förskräckligt ont för femtonåringen när den äldre flugit på honom? Han hade ju inte menat något illa med det hela, även om han samtidigt kunde ha tänka sig för innan. Joshua var ju faktiskt förskräckligt smal - så pass att den skrangliga kroppen kunde ta stor skada av ett myggbett. Nej, han var inte helt seriös, men nära därtill.
De bärnstensfärgade ögonen gled runt i hallen några gånger, noterade att det såg lite renare ut än vad det brukade göra. Golvet var fritt från damm och det verkade som om allting trasigt var lagat. Madam Pomfrey var, som sagt, en riktigt fantastisk kvinna. Stegen förde sjuttonåringen framåt, vidare mot den branta trappan. Någonting lös på övervåningen och öronen snappade upp ljudet av en sprakande brasa. Och inte nog med det så doftade någonting förfärligt gott, utöver Joshua då. Host, host, host. Pupillerna blev några gånger större än de nyss varit och innan han visste ordet av hade han susat iväg uppför trappan. Jodå, mycket riktigt hade skolsköterskan tänt en brasa i den gamla öppna spisen i ett av sovrummen, som för övrigt var rent med nya lakan i sängen och tillsynes fräscha möbler överlag.

Joshua blev positivt överraskad. De två väskorna hade flugit igenom portarna tillhörande det spökande huset och slagit sig ner precis i vid utgången av den äckliga och gången. Hur visste han det? Jo, för att han snubblade över sin egna. Osynlighetsmanteln kan vara lite knasig på det viset. Femtonåringen drar av manteln och stoppar ner den i sin lilla väska med utvidgningsbesvärjelsen, som hänger över axeln. Där ligger den säker. Han skulle aldrig kunna förlåta sig själv om han slarvade bort ett sådant viktigt objekt. Både för att det är Harrys och att det bara finns en av dem i hela världen, men även för att han hatar att slarva bort saker. Vilket kan vara förståeligt med tanke på det stora kontrollbehovet. Hur som helst, lättnaden stannar inte vid väskorna. Nej, det är som att en tung vikt släpps från femtonåringens små axlar. Han trodde att han skulle behöva använda en besvärjelse för att städa tills ingen fläck fanns kvar. Men, turligt nog för honom, var Madam Pomfrey en lika stor perfektionist som Joshua själv. Det fanns inte något som helst dammkorn kvar, lakanen var precis perfekta och lena. Jodå, skulle inte förvåna honom om han fick en liten orgasm pågrund över hur förskräckligt välstädat allt var. Hemtrevligheten var ett stort plus. Med ett glatt litet leende strykandes över läpparna drar han ner persiennerna över fönstret. Det gör det hela lite mindre läskigt, och plus behöver de inte väckas av soluppgången. Brasans prasslande är välkomnande, och sjuksystern verkade vara väldigt angelägen vid att ta med mat till Zihao. Tallrikarna är fyllda med olika rätter på golvet, och för Joshua verkar det nästan omöjligt att en och samma människa skulle proppa i sig allt det där. Men.. han påminner sig om att en varg har en dubbelt så stor mage som en människa, om inte mer.
”Du..” Påbörjar han och släpper ner Cissi på golvet. Hon måste också få sin middag, så han är snabb med att fånga upp kattmaten från sin väska. ”Du är väldigt imponerande, vet du det? Förskräckligt imponerande.”

Ha. Ha. Ha. Gud vilket underbart skämt! Zihao, imponerande? Knappast. Han kunde i vilket fall inte se det så i sina egna ögon. Enligt honom själv var han allt annat än just imponerande. Hade Joshua på något underligt sätt lyckats glömma alla de där åren med mobbning? Alla hårda slag och förolämpningar. Han fick inte kalla någon som sjuttonåringen imponerande, det var liksom olagligt än så länge.
Nosen gled långsamt upp från en av tallrikarna som stod utplacerade på en liten duk på golvet och ögonen fäste sig vid femtonåringen. Till en början var de komplett uttryckslösa, men så sakteliga blev de glansigare och glansigare. Oj, nu blev han tydligen känslosam också, härligt. Hur hade ens den yngre menat? Vad exakt var det med den mörkrädda lurvbollen som var imponerande? Zihao sneglade återigen ner på tallrikarna innan han ruskade på huvudet och hoppade upp i sängen. Duns. Fjädrarna gnisslade till när han landade ovanpå madrassen, även om de verkade hålla hyfsat med tanke på hur gamla de var. Han tvivlade starkt på att skolsystern lyckats släpa med sig en ny madrass in i det lilla skrymslet. Nåja, lakanen var i alla fall rena och än så länge luktade allting mest av mat. Mat och Joshua. Förbjudet område, Zihao, väldigt förbjudet. Fy skäms!
Sjuttonåringen krånglande in sig själv under täcket där han sedan lade sig till rätta, alldeles platt med en drös knorrande läten. Det var nämligen så att han inte höll med Joshua på samma gång som hjärtat skuttade iväg något alldeles hemskt av komplimangen. Om det var någon som var imponerande så var det ju Joshua själv. Vem orkade hålla i sådana rutiner, se så bra ut och vara så otroligt godhjärtad? Allt på samma gång också! Det, det var någonting som definitivt kunde klassificeras som imponerande och då var det nästan en underdrift.
Ögonlocken slöts i ett försök att göra ögonen mindre vattniga. Bra försök men det gjorde inget underverk. Andas in, andas ut. Du vet att du gillar Joshua lite för mycket, så det är ingen idé att få extra mycket panik över just det.

Om det varit omvända roller hade nog Joshua tvivlat rätt rejält på orden som sagts. Imponerande, det är en rätt stor komplimang. Men han hade menat det, vartenda ord. Alla år som Zihao tvingats gå igenom den där smärtan, tvingats dricka elixiret, och blivit helt okej med att sova i det spökande huset. Det är imponerande. Det är uppenbart att sjuttonåringen också tvivlar på orden, vilket han verkligen inte borde. Den yngre var hundra procent ärlig. Viktigt att veta.
”Jag tycker du är imponerande Zihao, uppriktigt.” Viskar prefekten och börjar rota i kofferten efter något lite mer bekvämt. Att sova bara i underkläder är långt ifrån okej i hans stora ögon. Sjukt kallt, sjukt obehagligt.. och plus är slytherineleven närvarande. Kroppskomplexen skulle bara bli ännu värre i såna fall. Och han vill verkligen inte tänka på just det där och då. Joshua ruskar på huvudet och drar åt sig en gosig stor tröja han snott från Samuel. Plus ett par mjukisbyxor, frysa ihjäl vill han verkligen inte göra. Borsta tänderna, tvätta ansiktet. Allt går om man bara har rätt saker med sig, och är en trollkarl. Så efter Joshua gjort sig i ordning sätter han sig ner på golvet i skräddare, blicken fastfrusen på den äldre. Det ser bekvämt ut, en så stor lurvig varg ihoprullad i en säng. Dock tänker han lägga sig ner på en madrass han har i den lilla väskan. Jodå, det har han i utvidgningsväskan. Det känns som en bra ide, och inte tränga sig på hos Zihao och trycka ihop sig tillsammans. Inte under en tid som denna.
”Jag skulle aldrig ha klarat av det du gör, det är imponerande.”

Jaså, men Zihao hade omöjligt kunnat klara av det Joshua tvingade sig själv gå igenom varje dag heller. Han stirrade blankt mot den yngre och rynkade på nosen när den där andra madrassen gled fram. Så först hade han på något sätt lyckas göra sig i ordning inför natten utan att ha ett ordentligt badrum och nu skulle han helt plötsligt sova på en madrass på golvet? Det kunde sjuttonåringen inte acceptera. Både Joshua och katten skulle sova i sängen, punkt slut, och det skulle han själv också göra. För det var ju sådär extremt mysigt att rulla ihop sig intill någon annan och ha ett par armar omkring sig. Hur mycket han än försökte gick det inte riktigt att komma ifrån.
Med ett grymtande läte skuttade sjuttonåringen tillslut ner på golvet. Tassarna slog förvånansvärt mjukt möt träbrädorna och kroppen följde lydigt bättre. Jodå, det gick alltid lite bättre med tiden, i alla fall betydligt bättre än det brukade gå de första minuterna efter förvandlingen. Till råga på allt var ju Zihao även naturligt klumpig , vilket inte gjorde saker och ting enklare på någon som helst nivå. Han stannade till mitt framför nosen på femtonåringen och blängde på honom, tydligt missnöjd. Sedan bet han löst tag i en av ärmarna på den andres tjocktröja, en tröja som för övrigt förmodligen tillhörde en viss Samuel, och började dra. Släpa, släpa, släpa. Synd att han inte hade några armar, för då hade han enkelt kunnat kasta upp den yngre på den nybäddade sängen. Han var däremot förfärligt trött, så det var oklart om han skulle varit särskilt pricksäker. Kanske det hela slutat med att Joshua susat in i någon av väggarna istället. Med tassar var det liksom svårare att göra sådana misstag och det var en ganska så positiv sak.
Jag vill inte sova däruppe ensam. Sluta dumma dig nu, kom. Kom, kom, kom.

Oj. Zihao hade av någon anledning fått för sig att skutta ner från det som ser ut som en rätt bekväm säng.. Det förvånar lilla Joshua, han ser ju så trött och torftig ut, som att lite sömn skulle vara en stor prioritet. Men han klagar inte, långt ifrån faktiskt. Han själv hade inte någon lust att sova ensam i det spökande huset med vinden svischande hårt utanför och regnet dundrande mot taket. Nej, i sådana fall brukar han dra till sig Cissi som ett litet skydd, men hon är ju på upptäcktsresa i rummet. Så jo.. det gläder honom att slytherineleven tänker likadant, att han inte gillar att sova ensam. Gos är faktiskt det bästa medlet. Något han aldrig tänkt sig skulle kunna hända med Zihao vid sin sida. De mörka ögonen glider från benen som sitter i skräddarställning, till den stora, mörka lurvbollen. Tänderna har försiktigt gripit tag om tjocktröjans ärm, och bestämt börjar flyffmolnet att dra i honom. Rätt gulligt, även om de där vassa tänderna bara är några centimeter från den ömma huden. Denna söta, charmiga beteende får Joshua att dra in filuren i en stor kram. Han behöver en kram. En bamsekram. Hur skulle han kunna hålla sig borta från något så gulligt? Antagligen lite förnedrande på Zihaos vägnar, men han skulle definitivt sluta om de andre ville det. Ansiktet gömmer sig i den tjocka pälsen, djupa andetag. In och ut, in och ut. Len, bekväm, varm. För någon som är så frusen som femtonåringen är allt lurv rena guldgruvan.
”Okej, förlåt.” Kommer tillslut ut ur munnen efter en lång tystnad, och på det dyker en stor gäspning upp. Jo, Joshua är själv trött, även om de i princip bara suttit på tåget i flera timmar. Underligt. Så utan någon mer eftertanke ställer han sig upp och hoppar ner i sängen. Brasans prasslande gör hela atmosfärgen mysigare, och han kommer nog vara evigt tacksam till Madam Pomfrey.

Kramar var någonting Zihao alltid hade uppskattat, i alla fall när de kom från någon han personligen tyckte om. Hjärtat skuttade till när Joshua slängde armarna om honom och drog sjuttonåringen till sig. Kramen kändes på något sätt annorlunda, men det kunde förmodligen ha någonting att göra med det faktum att han inte var direkt mänsklig rent fysiskt. Fast nej, det kändes ändå underligt, på ett bra sätt då. Han var nästan omedelbart tvungen att intala sig själv att den yngre troligen bara ville åt pälsen - den mjuka, gosiga pälsen och ingenting annat. Det var den enda anledningen till att han därefter klättrade upp i sängen, precis som slytherinaren varit så angelägen om. Japp, ingen annan anledning. Joshua ville mysa med den stora pälsbollen, ingenting annat. Punkt slut.
Zihao skuttade slutligen också upp i sängen och grävde ner sig intill den yngre. Regnet verkade ha minskat en gnutta men vinden levde fortfarande rövare. Det knakade i väggarna och gnisslade när luften strömmade förbi utanför. Men inne var det hyfsat varmt och väldigt mysigt. Utan brasan hade det däremot inte varit det, eller åtminstone inte i närheten av lika trevligt. Återigen - han behövde verkligen tacka madam Pomfrey. Ögonen fäste sig på Joshua och hjärtat slog några volter därinne i bröstkorgen. Femtonåringen var så otroligt vacker att det knappt gick att förstå sig på. Förut hade han aldrig sett den i det ljuset, men nu gjorde han definitivt det. En liten gäspning trängde sig på och tröttheten tog över, däremot fortsatte han envist med att glo. Det enda sätet att slita bort blicken skulle nog vara om han somnade, vilket inte var helt omöjligt att han skulle göra inom kort.

Det verkar lite som att Zihao är tveksam i att dela säng med honom, även om han praktiskt taget dragit dit honom. Kanske Joshua varit lite för uppenbar, visat för mycket tycke för pälsen och endast pälsen. Ajdå. Han förstår hur det kan ha uppfattats på det viset, att han bara vill bli varm och bekväm, gosa och mysa. Men det är ju mycket mer än så, något som femtonåringen inte vill erkänna. Tillslut verkar det däremot som att Zihao bestämmer sig för att skutta upp i sängen, och lägga sig ner på den välkomnande madrassen. Ett litet leende stryker sig över de fylliga läpparna, en rodnad stryker sig över kinderna innan han drar täcket över sin kropp. Fingrarna glider därefter upp mot de lurviga kinderna, gömmer ansiktet i pälsen. Han blir ju generad av den där blicken, särskilt med tanke på att det i grund och botten är sjuttonåringens ögon. Intensiva, men ändå intima. En perfekt match, en match som får hjärtat att brinna ytterligare i bröstkorgen.
”Tack för att du ändrade synsätt,” rösten kommer än en gång ut som ett litet viskande. Gryffindoreleven kan liksom inte rå för det, nu när tröttheten tagit över dem och ljudet av den prasslande brasan är i centrum, det är omöjligt. Rösten lider av det lilla faktumet. Dock menar han det. Han behöver sällskap, och även om ZIhao är långt ifrån den person han trott att han skulle få det ifrån.. så är han positivt överraskad. ”Det har varit roligt att lära känna dig lite mer, helt ärligt. Vill du fortsätta med det?” Åh jösses vilken dum mening. Så korkad Joshua är. Vem säger ens någonting liknande? Usch, hoppas att den äldre inte dömer honom för det där. Inte för att det skulle förvåna Joshua. Men ändå…

Fortsätta lära känna varandra? Jo, Zihao hade i alla fall inga andra planer än så. Han hade faktiskt planerat att klänga sig fast vid Joshua varesig denne ville eller ej. Därför var det väl egentligen bara bra att den yngre ställt frågan, då det betydde att han förmodligen inte skulle ha någonting emot att ha en klängig Zihao efter sig. I längden kanske det skulle bli en gnutta jobbigt, men äsch då. Femtonåringen fick inse senare vad det var han gett sig in på. Stackarn.
Blicken var fortfarande fast borrad i gryffindoraren trots att han gömt ansiktet i pälsen. Det var gosigt att ha de små fingrarna nergrävda i de pälsiga kinderna. Tänk om det där ändrades under morgondagen? Den yngre kanske inte fann sällskapet lika trevligt när pälsen försvann och munnen började gå på löpande band igen. Dock var det bara att vänta och se, sjuttonåringen kunde ändå inte göra något åt den saken. För tillfället var han ju åtminstone väldigt nöjd med situationen, tillräckligt för att han skulle kunna slappna av. Hjärtat skuttade förvisso fortfarande omkring som aldrig förr, men det verkade inte hindra honom från att glida in i drömmarnas värld. Han var trött, väldigt trött. Allting tog på krafterna - att hålla sig själv i skinnet, förvandlingen, tankarna. Sömnen var ingenting han kunde hålla sig borta från längre. För övrigt verkade det som om Joshua också var väldigt trött, då orden som kommit ut varit mer av viskningar.
Ögonlocken slöts slutligen och andetagen blev lugnare. Andas in, andas ut. Doften var underbar och brasans sprakade i kontrast med den ylande vinden fick allting att kännas sådär lagom mysigt. Godnatt, han ville verkligen säga godnatt, men det var inte ens värt att försöka. Istället knorrade Zihao till, kurade ihop sig ytterligare en gnutta och tillät sig själv att glida bort från verkligheten.

Okej, faktumet att Zihao inte skuttar ner och undviker honom känns som ett bra tecken. Han flyttar sig till och med närmre. Rodnaden över kinderna blir allt mer intensiv, det känns bra. Bra att någon vill lära känna honom, umgås med honom. Det brukar Hayley och Aeron försöka göra klart för honom, de är väldigt angelägna att se till så han vet att han är uppskattad.. och det är väldigt rart, men det känns på något vis lite annorlunda när det kommer till den äldre slytherineleven. Bra annorlunda. Det varma lilla leendet gömmer sig tätt intill den välkomnande pälsen i nacken på den andre. Funderingarna på naivitet finns fortfarande där och skaver, men Joshua försöker innerligt trycka bort dem. De ska inte få förstöra stämningen, hans sömn eller möjligheten att han kanske kommer få en ny vän. Om naiviteten sedan blir orsaken till att han blir sårad.. ja, då får det vara så. Det har hänt så många gånger innan att en gång till inte borde göra någon skillnad, eller hur? Det kommer det nog att göra däremot. Öronen vickar till, noterar hur andetagen blir allt lugnare, hjärtat dunkar lite långsammare och ögonlocken slås igen hos killen bredvid sig. Det lilla knorrandet är bara det helt bedårande, dock vill han inte störa genom att kommentera det. Kanske det är dags för även prefekten att sova ut sig, vila upp benen och hjärnan för dagen därpå. Med alla lektioner och alla elever. Jo, det låter vettigt.
Med en nöjd suck sluter även Joshua ögonlocken och sjunker ner i sömns.