rollspelare & wolfy prs

”Har aldrig smakat,” suckade han sarkastiskt. Skotsk öl kunde väl inte skilja sig för mycket från den som tillverkades i Frankrike. Inte hans favorit när det kom till dryck precis men skulle hon dricka kunde han inte direkt vara sämre heller.

"Så dryg." sade hon och rufsade till hans hår innan hon gick in till puben. Det första som slog henne var stanken av drycken blandat med svett och ohygieniska män. Hon rynkade lite på näsan och vände sig mot Nicolas, kände sig inte alls lika modig längre.

Den ofräscha lukten som slog mot honom fick honom att rynka på pannan och nästan må illa, men alla levde ju inte under samma omständigheter som han gjorde. Tyvärr. Den här gången var det hans tur att höja utmanande på ögonbrynet åt henne, det var bara att gå längre in med tanke på att förslaget kommit från henne.

"Nicolas..." mumlade hon tyst, tyckte nästan att det var läskigt att sätta sig där. Hon hade inte känt sig direkt hotad innan men det var något med männens blickar som gjorde henne otroligt nervös. Hon tog försiktigt hans hand och kramade hårt om den, tänkte dock inte backa ifall inte han föreslog det.

Han kramade om hennes hand, hoppades på att det skulle ge henne ens en viss känsla av trygghet.
”Vi kan gå någonstans annars om du vill,” föreslog han hjälpsamt. Det här var inte det medt lämpliga stället för en prinsessa. Eller för en ung dam överlag.

Estelle kollade på honom med stora ögon och log varmt mot honom, gillade det med honom. Hon nickade lite och smekte hans handrygg med sin tumme.
"Är du säker att du inte vill vara här? Jag vet ju att jag är trygg med dig." log hon svagt och granskade honom.

”Jag är glad att du gör det, fastän du inte känner mig.” Nico tog med henne ut från puben och började gå längs med gatan. Vakterna hade tappat bort dem för ett tag, de hade inte gjort ett så bra jobb, men inget hade hänt. Som tur var.

"Jag behöver inte känna dig för att veta att du är en nobel man." Hon menade varje ord, han kändes verkligen som någon man kunde lita på. En räddare i nöden egentligen. Hon log svagt och såg sig omkring efter vakterna, de hade ju deras hästar. Hon rynkade på pannan och suckade lågt.

Då de kommit fram till vakterna igen tog han sig upp på hästryggen, antog att de haft tillräckligt med äventyr i byn för dagen. Inte minst för att folk väntade på att Estelle skulle anlända till slottet. Hennes mor framför allt.

Estelle tog sig upp på hästen och höll samma takt som vakterna, även fast hon tyckte att det gick alldeles för snabbt. Hon grimaserade lite hela vägen och hoppade ner så fort de var vid slottet. Hon andades lättat ut och rättade till sin klänning, granskade hovet och sneglade sedan mot Nicolas.