prs rollspelare & wolfy

Trots att han räknat med frågor blev han ändå besvärad över att han inte varit mer förberedd.
"Jag har gått olika första hjälp-kurser. Skolan hade ett brett utbud och det kändes som en bra idé att få kunskap. Nu kom det till nytta också." Han ryckte på axlarna och strök fingrarna över hakan. "Hur skulle det ha gått för honom om ingen kunnat hjälpa?"

Evelyn rynkade lite på pannan och nickade lite, var nära på att svara på hans fråga men lät bli att säga att hon hade kunnat hjälpa. Hon tittade ner på sina lår och bet sig på läppen.
"Mm, det har du rätt i." sade hon tyst och kliade sig på armen.

”Jag antar att du sett något liknande förut?” Han syftade på hennes vän, Lukas verkade ju syssla med droger. Om det bara var för nöjes skull då och då eller om det var vardagsstil kunde diskuteras. Han skulle ändå gissa på det förstnämnda med tanke på att Lukas inte hade särskilt bra kontroll över sig själv.

"Ehm en gång bara." sade hon och ryckte lite på axlarna. Det var inte ett samtalsämne som hon gärna talade om så hon tittade bort från Jax och fäste blicken på en fågel som flög iväg, höll blicken på himlen även när den försvunnit ur synhåll.

Jax nickade långsamt men frågade inget mer, förstod på hennes korta ton att det inte var något hon gärna ville dela med sig av så det fick han lägga på hyllan för stunden.
”Vad är du rädd för?” Rädsla och fobi var helt olika saker trots att inte ens han hade särskilt lätt att skilja på dem ibland.

"Jag är mörkrädd." log hon och drog upp benen mot sin bröstkorg. Hon höjde sedan ögonbrynet och kollade på honom, förväntade sig att han skulle svara på samma fråga också. Hon åt upp äpplet och slängde det sedan i soptunnan som stod ute.

”Jag känner starkt obehag för trånga utrymmen.” Han skulle inte direkt vilja klassa det som klaustrofobi men han trivdes inte alls i små rum.

"Usch, vad jobbigt att åka hiss." sade hon och rynkade lite på pannan. Hon log svagt och funderade ut en fråga. "Din största dröm?" frågade hon och kollade på honom.

”Väldigt kliché svar men att vara lycklig fullt ut.” Under sina tjugotvå levnadsår hade han sett mycket ont och haft många tragiska perioder. Sakta men säkert hade han börjat glömma bort känslan av att vara lycklig, hur det kändes att ha det bra. ”Din då?”

"Det är inte superkliché, snarare gulligt och något man borde ha som mål." log hon svagt och bet sig löst på läppen. "Att rädda någons liv." sade hon tyst och tittade bort från honom. Hon log svagt och kliade sig på armen.