PRS Aphrodite & wolfy

Hennes blick gled över till bunken med deg och ställde sig bredvid honom.
”Det blir ju inte dina egengjorda pannkakor om jag hjälper till,” upplyste hon honom med ett litet skratt. På degen att döma såg det ju ut som om han klarat sig riktigt bra också: för att vara någon som tydligen inte fixat till en pannkakssmet på ett par hundra år. ”Jag tänkte ta en tur till stan efter frukosten..” fortsatte hon efter en stund, höll bestämt blicken fäst på degen som hon arbetade med, ”har några ärenden att ta itu med.” Det kändes inte som en bra idé att avslöja att hon tänkte försöka leta upp Kyle med tanke på att hennes första och senaste möte med honom inte gått så bra. Frågan var också hur man letade upp en demon.

Killian hällde smeten i stekpannan.
"Gör så, säg till om du vill ha sällskap" sa han med ett leende. Han började steka pannkakorna och hörde hur Taras steg närmade sig köket. Hon kom in, klädd i ett linne och byxor. Hon hade tre synliga röda märken; ett på pannan och ett på vardera axlar. Killian visste att hon även hade ett på bröstet, men det syntes inte för kläderna. Tara envisades alltid med att korsteckna sig. Eftersom det var en religiös symbol, så brände varje rörelse hennes hud, även om det helades fort. Tara hade alltid varit troende kristen, och det hade inte slutat när hon blev vampyr heller, även om hennes utövning av tron minskade. Däremot ökade den igen när hennes själ kom tillbaka. Hon kastade en skamsen blick på Meila.
"Jag hoppas jag inte väckte dig i natt" sa hon och tittade lite neråt, undvek ögonkontakt.

Meila vände sig om då Tara kom in i köket. Hon kunde inte undgå att se två röda brännmärken men kommenterade det inte. Istället la hon armarna om henne i en kram.
”Det gör ingenting,” försäkrade hon Tara och log uppmuntrande, det fanns ingen orsak för henne att känna sig skamsen. Hon kunde inte rå för sina episoder och att hennes själ inte var på plats. Efter en stund släppte Meila taget om henne igen och backade några steg för att sätta sig ner vid bordet. Hon la benen i kors och lutade armbågen mot den hårda ytan.

Tara besvarade kramen lätt, men sa ingenting. Hon vände sig om mot Killian och stoppade ner fingret i smeten och smakade på den.
"Det var ju ändå gott" sa hon och satte sig ner vid bordet. Hennes märken på pannan och axlarna försvann långsamt.
"Jag hörde att du skulle ut till stan idag?" sa hon och tittade på Meila med ett litet leende.

"Bara en kort sväng," nickade hon bekräftande, hoppades på att ingen av dem skulle erbjuda sig att följa med då hon inte skulle ha en anledning att tacka nej. Men hon kunde ju inte rakt ut säga vad hon planerade att göra. "Vi kan kanske hitta på något efteråt?" föreslog hon, i hopp om att de skulle komma på andra tankar och inte fundera allt för mycket på varför hon ville komma i väg ensam.

Tara nickade och log.
"Absolut" sa hon och Killian satte ner en tallrik med pannkakor och nickade han också.
"Jag har själv lite ärenden att utföra" sa han och satte sig ner och tog en pannkaka. Tara tittade ut genom fönstret, hon kunde ju inte göra några ärenden hur mycket hon än ville.

Meila sträckte sig efter en pannkaka som hon rullade ihop innan hon tog en tugga av den.
"Jag tror minsann vi har en annan mästerkock i huset." Hon gav Killian en menande blick: han hade ju lyckats bra trots sitt prat om att inte ha stekt pannkakor på tvåhundra år. Glupsk som hon var tillät hon sig att äta en till innan hon ursäktade sig från bordet. Egentligen hade hon inte bråttom någonstans men eftersom hon tyckte om att få saker gjorda så snabbt som möjligt, ville hon också komma iväg på momangen. Ju snabbare hon lyckades få tag i Kyle - desto snabbare skulle det förhoppningsvis gå att övertyga honom om att hjälpa Tara. Oavsett vad kostnaden var för henne.

Killian flinade och åt även han, och när de var klara begav han sig ut och Tara gick upp till biblioteket. Killian gick bort till vampyrbaren där han brukade hänga, mest för att få höra nyheter och annat som hade hänt de senaste dagarna. Han hade ju inte varit speciellt aktiv i vampyrvärlden de senaste dagarna, och det hade börjat märkas.

Efter frukosten begav hon sig iväg. Istället för att bekymra sig allt för mycket över hur svårt det skulle vara att spåra upp en demon, koncentrerade hon sig på att leta efter den obehagliga känslan inom sig som signalerat om att ett onaturligt väsen var i närheten. Men det var först närmare eftermiddagen hon kände känslan bubbla upp inombords. Till en början var den svag och knappt märkbar, men den växte sig allt större då hon närmade sig en bar. Var det där Kyle hade hållit hus hela tiden? Meila suckade och klev in, såg sig om efter den mörkhåriga killen men utan resultat. Det betydde antingen att det var en annan demon på plats eller så hade Kyle bytt utseende. Det visade sig vara det sistnämnda då en blond kille vände sig mot henne med samma retsamma flin som Kyle hade haft då hon träffat honom föregående dag.

"Ser man på, ser man på. Sötnosen är tillbaka. Har du saknat mig? Eller har du insett att Killian och Tara är svin?" frågade Kyle och lutade sig mot en vägg, och tittade på Meila med sina ljusa ögon. Han sträckte sig fram och lindade en lock av hennes hår runt hans pekfinger.