PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

James hade aldrig funderat på det, och hur mycket han än ogillade Severus fanns det en röst inom honom som sade att han behövde hjälpa till. "En uggla är alltid en början, du kan alltid be om att möta upp de under någon helg i Hogsmeade" sade James. Det var inte världens bästa idé men den skulle kunna fungera.

Charlotte rodnade och drog bort en hårslinga från ansiktet. "Är du säker?" sade hon osäkert.

Severus nickade sakta. Han fick ta tag i det senare. "Tack" sa han till James, för att han hade gett honom råd. James kände uppenbarligen Charlottes föräldrar mycket bättre än Severus gjorde.

Vanessa log mot Charlotte, hon förstod inte hur Charlotte kunde tvivla på det. "Hundra procent säker. Han älskar dig verkligen. Ingen har kunnat undgå hur han tittar på dig. Eller hur du tittar på honom för den delen" sa hon övertygande.

James nickade och klappade till honom på axeln. Så som han brukade göra på Sirius när han hade gjort något bra, eller bara behövde en boost i självförtroendet. Förhoppningsvis förstod även Severus vad det var för något han ville förmedla.

”Han har aldrig sagt att han älskar mig. Det är ett väldigt stort steg” sade Charlotte.
Hon var inte den som gick omkring och sade att hon älskade människor hur som haven.

Severus nickade bara och fortsatte gå mot Stora salen. Den där klappen hade han sett förut, främst i Quidditchsammanhang, så han förstod vad James menade även om någon aldrig hade klappat honom så.

Vanessa log mot Charlotte, som verkade tvivla på att Severus verkligen älskade henne.
"Visst är det ett stort steg och ni har väl inte varit tillsammans så länge? Det är nog därför han inte har sagt det än. Du har väl inte sagt det till honom? Tro mig, han tycker om dig mer än han någonsin tyckt om någon annan. Han älskar dig." sade hon

James stoppade Severus precis utanför portarna till Stora salen.
"Jag vill att du ska veta, att om någon annan, vem som helst, skulle gå på dig får du gärna säga till mig..." sade han tyst.

Charlotte nickade sakta, men log sedan tillbaka. Vanessa hade nog rätt, och hon skulle aldrig ljuga för henne bara för att Charlotte inte skulle bli ledsen. "Jag förstår, jag har nog aldrig tänkt på det bara" sade hon.

Severus höjde på ögonbrynen och nickade. Tänk vad livet kunde ändras snabbt! Nu stod plötsligt samma person som hade mobbat honom i flera års tid och erbjöd sig att ta hand om eventuella fiender till honom.
Sedan öppnade han dörren till Stora salen och gick in.

Vanessa nickade, glad över att Charlotte verkade ha tagit sitt förnuft till fånga.
Sedan lyfte hon blicken och fick syn på Severus och James. "När man talar om trollen" mumlade hon till Charlotte.

Charlotte såg upp åt samma riktning som Vanessa tittade åt. Hon blev förvånad över att se Severus och James tillsammans utan att en av de var täckt av något. Samtidigt fick synen någonting inom henne att lysa, kanske var det ett mirakel? När de två killarna tillslut nådde de båda tog Charlotte snabbt bort sin väska som hon hade satt upp på stolen bredvid henne som en inbjudan att någon kunde sätta sig ner.

Severus slog sig ner bredvid Charlotte och log glatt mot de båda killarna.

Vanessa såg på de båda killarna som såg ovanligt glada ut. "Har det hänt något som jag har missat?" frågade hon lite misstänksamt och tittade ömsom på James och ömsom på Severus. Sedan kastade hon en blick på Charlotte för att se om hon hade någon koll på vad som egentligen pågick.

James såg över på Severus, det var ju trots allt han det handlade om, eller rättare sagt han och Charlotte.

Charlotte kände hur något varmt spred sig i hela kroppen när Severus satte sig bredvid henne. Lite töntigt var det kanske att fortfarande bli generad när ens pojkvän sätter sig bredvid en, och hoppades att det inte skulle märkas. Hon såg över på Vanessa när hon började prata.

Severus log lite mot Vanessa. Han hade nästan glömt hur mycket hon hatade att inte ha koll på läget. "James och jag har bestämt oss för att begrava stridsyxan. Dessutom gav han mig några kloka råd" sade han och kastade en blick på James och log.

Vanessa tittade förvånat tillbaka på Severus när hon förstod att han var seriös. Det gladde henne att de äntligen, tack vare Charlotte, kunde sluta bete sig så illa mot varandra.
"Vad trevligt, det glädjer mig" svarade hon.