[PRS] LadyGhoost & yehet

Jae låter sina ögon vila i den andres, som han gjort så många gånger innan den senaste veckan. De mörka ögonen börjar bli allt mer bekanta, allt varmare för varje ögonkast.
"Jag föredrar att inte bli sårad, eller såra någon annan för den delen, över att uppleva nya saker. " viskar han tillbaka. Det är inte helt sant kanske, han lägger en del tillit till Brian och de andra vakterna. Om någon ut av dem skulle lämna honom, svika honom, då skulle det antagligen förstöra honom på ett viss mått. Men om han haft ett starkare band med dem så skulle det slita på honom ännu mer. Även om han litar på dem, kan han inte tänka sig att låta dem komma in i hans privatliv. Jae är strikt med det där, han vill inte bli sårad, sviken. Och han vill inte vara orsaken till att de for illa ut.

När den äldre berättar att han har den perfekta platsen, tittar Jae en aning förvånat på honom. Känner hur värmen sakta försvinner när den äldre drar sig bort från honom. "Verkligen?" undrar han, och slår sig ner utan att tveka på passagerarsätet och låter sina ögon landa på den döda kroppen. Han öppnar munnen, innan han stänger den tvärt. Bilden minst sagt förvånade honom, att se Uta dra ut mannen på gatan. Jae höjer på ögonbrynen, och finner sig själv le en aning. "Brukar du döda dina chaufförer?" frågar han. Efter den andra berättar att han vill ta med honom till en speciell plats, kan han inte undgå att le. "Det behöver du inte göra.."

Försiktigt lägger han sin hand vid den andres arm, osäker på om det ger honom lite värme eller inte. Att komma tillbaka till en plats som man har en känslomässig koppling till kan alltid vara väldigt svårt.
"Det är förståeligt," svarar Jae lågt tillbaka. "Det är väldigt fint."

"Självklart finns det en chans att bli sårad, och normen är att inte vilja såra någon annan. Men om du skall leva ditt liv på det sättet, finns det mycket du kommer gå miste om" sa Uta lågt till den andre, mötte hans blick. Uta såg in i de mörka ögonen, som om de var det enda som höll honom vid liv. "Och det finns saker man bör uppleva, oavsett konsekvenserna"
Uta själv hade saker han hade upplevt, oavsett konsekvenserna. Förvisso var de saker han valt, inte vad som gick under normen, men han ansåg att alla bör ha rätt att skapa sina egna listor med upplevelser. Förvisso hade människor rätt att inte välja att uppleva något heller, men han ansåg att det var synd, om någon valde att inte uppleva något, särskilt utav rädsla.

När den yngre frågar om hans chaufför, tittar Uta på mannen som nu låg på vägen, med snön fallandes ner över honom. Uta kände honom inte vid namn, och att döda honom hade varit en impulshandling. Uta hade förvånat sig själv över att han utförde den, inte för att det var ett mord, utanför att han ville skydda den andre. Men när Uta vänder sig emot den yngre, sittandes på sättet intill honom, kan han inte undgå att le.
"Nej, normalt brukar jag inte mörda mina chaufförer" började Uta, samtidigt som han satt på värmen i bilen. "Men han fick en idé om att köra över dig, något jag inte uppskattade"
Uta såg ärligt på den yngre, innan han vände blicken emot vägen. Kanske skulle den andre finna det underligt, men Uta såg ingen mening om att ljuga om det.
"Jag är medveten om att jag inte behöver det, men jag vill" sa han till honom.

Uta ser på Jae's hand på hans arm, där de går emot huset. Uta lägger sin hand ovanpå hans, och kramar den lätt, för att visa tacksamhet.
"Det har sin charm" sa Uta medan han öppnade dörren till det lilla huset. Utåt sett, såg det ut som vilket bostads hus som helst, och var man omedveten om att det var en restaurang, kunde man aldrig tro det. Uta klev in i det välbekanta huset och log. Stenväggarna som gav en värme, tack vare de många levande ljusen. Träbjälkarna som låg blottade i taket, de mörka trägolven, och den öppna elden som fanns längre in i huset, knastrade välkomnande.
"Uta" sa plötsligt en man, som kom ut ur ett rum, klädd i vitt och med en mössa på huvudet.
"Steve" sa Uta till honom och den äldre mannen kom fram och pussade honom på båda kinderna, och Uta återgäldade gesten.
"Det var längesedan du var här" sa Steve och såg sedan på Jae. "Och du har med dig en vän. Det var på tiden"
Uta himlade med ögonen åt den äldre mannen, som vände sig emot Jae.
"Jag har länge sagt att han behöver fler vänner. Hans mor hade velat det" sa Steve och Uta harklade sig, vilket fick Steve att vända sig emot honom. "Det vanliga rummet?"
Uta bara nickade och följde efter Steve medan han visade vägen, till ett rum. Alla bord stod i olika rum i huset.

"Ropa när ni vill beställa" sa Steve och lämnade dem framför dörren och Uta öppnade. Innanför var ett rum med öppen spis, ett stort fönster som gjorde det möjligt att se ut över den betydligt större trädgården som fanns på baksidan. Längs väggarna stod bokhyllor, fyllda med olika böcker, och längs fönstret stod ett bastant träbord, med bekväma stolar till. Uta tog av sig sin jacka och Jae's halsduk, sträckte en aning på sig, ovan att ha kavaj under, även om det var en aning slapp.
"Ber om ursäkt för Steve" sa Uta och tog av sig kavajen också. "Han var en vän till min mor, så han har en tendens att, ja bete sig som han gjorde" sa Uta, leende emot Jae, samtidigt som han satte sig ner.

Jae undrar vad det är han går miste om. Han förstår inte vad de andra kan ge honom, någonting som han inte upplevt förut. Självklart vet han att han inte är som andra ungdomar, det har de redan konstaterat. Inte mycket av det typiska ungdomslivet finns i Jaes liv, men det är inte något han saknar. Visst undrar han hur det skulle vara om han tagit en annan väg för tio år sedan, men han skulle inte byta ut sitt jobb nu. Han är nöjd med det, han är okej med hur det är just nu. Jae har aldrig trott att människors sällskap kan göra någonting annorlunda, förutom nu. Uta har visat att han har haft fel när det kommer till den tanken. "Vad är det för saker du tycker att man bör uppleva, om jag får fråga?"

Blicken glider från kroppen, till den andra ledaren med ett förvånat ansiktsuttryck. När han sedan berättar att chauffören hotat honom, och att Uta inte uppskattat det, känner han sig på något sätt en aning varm. Det kanske är sjukt, konstigt. Men faktumet att den äldre inte vill se honom död, värmer honom på något sätt. Underligt, ja. Men det är det mycket som är.
"Vad bussigt ut av dig.. tack," säger han med låg röst och ler försiktigt. "Men tänker du verkligen bara lämna honom där?"

Synen av vad som finns innanför det lilla huset, förvånar Jae ännu mer. Och han tänker inte på att gömma sin förvåning. De levande ljusen gnistrar, får hans nedkylda kinder att stickas för den överraskande värmen. Den öppna eldens prasslande når hans öron. När han var fjorton kunde han inte stå ut med eld, att se sin egna far brinna förstörde den vackra färgen för honom. Dock har han funnit det otroligt vackert och lugnande på den senaste tiden. Varför vet han inte. Hela restaurangen har den mysiga stämningen som Jae alltid gillat. Han kollar ner på sina skor som nuddar de mörka trägolven, medan han låter värmen från restaurangen fylla honom. Han kan förstå varför den är så speciell för Uta. Blicken bryts när han får syn på en man som kommer gåendes mot dem, hälsar på den äldre ledaren. När han börjar prata om vänner, ler Jae. Han vet inte om Uta ser honom som en vän, det kanske är något känsligt. Jae däremot har ingenting emot ordet. Visst vet han inte vad för slags relation de har, det är annorlunda från det Jae har med livvakterna, som han kallar sina vänner. Jae hälsar vänligt på mannen, Steve som han heter. När de sedan börjar göra sin väg till rummet, som verkar vara det Uta och hans mor brukat vara i, låter han sin blick följa restaurangens alla små vrår.

Jae slår sig ner på en ut av de sköna stolarna. Han tar försiktigt av sig jackan, gör den simpla instoppade skjortan synlig. Blicken glider över den stora trädgården, till den öppna spisen, för att sedan landa på den äldre ledaren igen. En aning förvånad över att se honom klädd i en kostym, men Jae tycker det är något han verkligen passar i. Han lutar sig tillbaka i stolen, sluter ögonen och skakar på huvudet. Spisens prasslande får honom lugn.
"Det är inget att be om ursäkt för, han är trevlig," påpekar han och ler mot Uta. "Jag måste säga, det här är inte vad jag tänkt mig. Synd att jag inte hört om den innan."

"Hm, jag må ha en annan syn än andra har när det kommer till vad man bör uppleva" började Uta en aning trevande. Han hade inget emot att delge sina tankar till den yngre, men vissa saker känns ändå något privata att tala om. Men samtidigt var det något som gjorde att Uta ville delge den andre, tanken på att det skulle föra dem närmare på något sätt. "Jag anser att du bör införskaffa en tatuering med någon. Du bör definitivt uppleva sex som får dig att nästan se stjärnor. Du bör ta en spontan resa med någon, helst till en tråkig plats, som man förvandlar till en rolig plats. Du bör även begå ett brott med någon, något som gör er närmare, så helst ett större brott"
Uta log emot den yngre, han hade gjort dem allihop, utom möjligen sexet. Han hade kommit nära, men ingen av hans kunder kunde uppfylla det kravet, vilket förvisso inte var deras jobb. Och de personer som han tillbringat natten med, utan betalning, hade varit bra, men inte tillräckligt bra.
"Det finns så mycket mer du kan göra än dessa saker. Allt handlar om vad för upplevelse man är utan efter"

"Well, köra över någon känns som ett patetiskt sätt att bli av med någon." sa Uta, och såg på mannen på vägen. Han hade antagligen inte tänkt längre än till att han tar vad han har. "Dessutom hade jag inte kunnat återlämna din halsduk om han dödade dig"
Uta log vänligt emot mannen bredvid honom, och insåg att han verkligen inte ville se honom dödad, särskilt inte av någon av sina egna män. En tanke som skulle få Uta dödad om han yttrade, men det var sanningen.
"Jag har då inga planer på att åka runt med ett lik i bilen. Jag skickade ett sms till några av mina mannar, de tar hand om resten" sa Uta enkelt, och inte oroad över det. Han hade varit noggrann när han tagit den andres liv. Han bar handskar, rörde aldrig vid kroppen utan dem. Mannen hade inget på sig om kunde spåras till honom, och han gjorde det aldrig känt vem som jobbade för honom, allt för att polisen skulle få det svårare. Dessutom kunde både polismästaren och borgmästaren låta saker försvinna, om något trotts allt skulle utredas.

Uta vänder blicken ifrån den vit beklädda trädgården, och de frusna dammarna, till Jae.
"Han är trevlig, nästan en aning för trevlig. Han har en tendens att återvända med kakor, till exempel, då det var något jag åt som liten" sa Uta med ett svagt leende. Uta hade inget emot Steve, då den äldre var genuint trevlig emot honom, och inte endast för att han känt hans mor. Uta hade varit här allt mer sällan de senaste åren, men han kände sig alltid välkommen hit, och någon form av trygghetskänsla, och enskildhet. Han hade alltid varit här ensam, och uppskattat det, så det kändes en aning underligt att dela det med någon annan. Men han insåg att han inte hade något emot att visa Jae stället, särskilt inte efter att den andra visat honom museet.
"Vad hade du förväntat dig?" frågade Uta en aning nyfiket. "Och Steve är väldigt privat. Han släpper in de han uppskattar, och ingen annan. Så det är inte säker att kännedom om det här stället hade hjälpt dig. Och trots att de är få som känner till det, är det ofta fullbokat. Jag har valt att betala honom för att alltid ha det här rummet orört, så jag kan komma hit när jag än känner för det."

Jae lyssnar på de olika idéerna och upplevelserna den äldre radar upp. Brott har han begått gått om, tillsammans med flera av sina män. Under femtonårs ålder till nitton hände det en del gånger att han och några andra gjorde stora, men mer oplanerade brott under kvällstimmarna. Det var de åren som han kommit närmre och närmre vännerna, han kan finna deras sällskap tillfredsställande vid vissa tillfällen. Dock var han mån över att inte dela med sig av saker, inte bli allt för fäst vid dem. Spontan resa har han också gjort för ett par år sedan. Brian som tvingat honom ut ur huset, tvingat honom ta det lugnt ett par veckor. Han blev rastlös, men fann tiden förvånansvärt rolig nu när han tänker tillbaka på den. Tatueringar däremot, det är någonting Jae inte kan tänka sig att sätta på sin kropp. Han är alldeles för kräsen för det. När det kommer till sex, minns han inte att han någon gång sett stjärnor. Det kanske är uppenbart, han blir äcklad, även om han njuter. Därför vet han inte riktigt vad det är han ska svara efter den andra delgett tankarna, utan nickar som svar.

Tjugofemåringen ler roat, skakar lite på huvudet över påståendet.
"Om det är halsduken du var orolig över, kan du behålla den," svarar han med en aning ironi i rösten. Jae låter huvudet falla på sned mot stolens kant medan blicken granskar den vitklädda växtligheten utanför det stora fönstret. När den andra sedan tar upp kakor, låter han blicken än en gång förflytta sig till den andra ledaren med ett litet leende. "Det visste jag inte, är kakor något du fortfarande tycker om?" kanske en löjlig fråga, men Jae vill veta så mycket som den äldre är villig att dela med sig. Inklusive de lite mindre sakerna, de mindre sakerna brukar alltid bli större i längden. Jae lägger inte stort intresse i människor i vanliga fall, absolut inte om de gillar kakor eller inte. Men av någon anledning, är det något han vill veta. Kanske för att lära känna Uta en aning bättre. "Tja.. jag hade inte förväntat mig en sådant hemtrevlig restaurang, personlig. Det kanske var dumt att inte förvänta sig det." han ler lugnt mot den äldre, nickar försiktigt. "Det gör mig glad att du ville visa mig det, och att du låter mig sitta här." Jae finner någonting nytt i Utas ögon. Det är fint hur han vill ha rummet för sig själv, Jae antar att det är var det här rummet han och hans mor suttit i. Med samma öppna spis, samma bekväma stolar, samma stora fönster.

"Det hade inte känts rätt att behålla den, det är inte så att jag inte har egna. Även om jag uppskattar lånet" sa Uta leende till den yngre, uppriktigt, även om den andre skämtat med honom. Att lämna tillbaka saker som han lånat, var något han var noga med. Kanske var det något hans mor lärt honom, eller så kanske det var något som han själv bara ansåg var rätt. Kanske var det för att han själv ville ha de saker han lånat ut, tillbaka. När den andra påpekar kakorna skrattar han.
"Det är inte underligt att du inte vet. Jag är tämligen säker på att det inte är något de flesta annonserar ut." sa Uta leende. "Men det händer att jag uppskattar kakor, för det mesta chokladkakor. Kanske är det något som finns kvar sedan barndomen"
Uta kunde minnas att han befunnit sig i detta rum, ätandes chokladkakor. Han kan ha tänkas ätit andra kakor också, men det var inget han mindes.
"Gillar du kakor?" frågade Uta sedan, vilket lät som en fruktansvärt löjlig fråga när han yttrat den. Uta visste inte vad det var, men det kändes ofta som om han sa löjliga saker i den andres närhet. Förhoppningsvis var det inget som Jae skulle basera sin bedömning av honom på.

"Jag hade förvisso kunnat föreslå en annan resturang, någon modern, femstjärnig, spexig, men det hade känts skrytsamt, och för att vara ärlig, inte like trevligt. Det hade känts som vi inte kunde slappna av och prata som vi ville" erkände Uta. Dessutom var han övertygad om att någon förr eller senare skulle ha sett dem, och undrat över det. Här behövde de inte riskera det, något som gjorde Uta lättad. Men det kändes också underligt att behöva vara så hemlighetsfull. Han var van att vara hemlighetsfull när det kom till jobbet, men i det här fallet valde han att umgås med den andra frivilligt, ändå var det tvunget att vara en hemlighet. Det var inte konstigt, men det kändes en aning fel. Men samtidigt var det något som gladde honom, det var något eget mellan de två, vad de nu än var de hade.
"Det känns underligt att sitta här med någon annan" medgav Uta "Men det känns också bra, på något sätt. Glad att jag har någon att visa den här platsen för"
Uta log emot Jae, innan han plockade upp menyn, och funderade på vad han ville äta en kväll som denna.

Jae värmer försiktigt sina händer mot den öppna spisen medan han lyssnar på det den äldre säger.
"Det kan jag nog förstå," påpekar han och masserar sakta sina nyligen varma händer. Eldens prasslande får honom lugn. Naturliga ljus, som solen, stjärnorna, snön och elden ger är någonting han trivs med mer än ljusen från lamporna de flesta restauranger dekorerar med. Även om de inte är lika starka hela tiden, så tilltalar de honom mer. Jae ler när den äldre säger att de flesta inte berättar om de gillar kakor eller ej. Det är klart, han lägger inte större intresse i det vanligtvis. Dock finns det någon som sagt får honom att vilja veta mer om den äldre. Vad den andra gillar att äta inkluderat. "Är choklad, generellt, något du uppskattar?" undrar han och låter sin blick glida från spisen till ansiktet framför honom med ett leende. Det kanske är en löjlig diskussion, de skulle han absolut ha tyckt om det varit med någon annan. Huvudet faller på sned när Uta frågar om han gillar kakor, och rycker enkelt på axlarna. "Jag har inte riktigt något minne av att gilla det något speciellt. Har absolut inget emot dem dock."

Han nickar instämmande med vad den äldre säger. Det hade inte alls varit lika trevligt. Konversationen skulle antagligen inte vara den samma, och risken att några av deras män skulle få syn på dem, skulle vara en hel del större.
"Helt ärligt, är det här en hel del mer imponerande än någon spexig restaurang om jag får säga det själv," påpekar han. Jae lägger försiktigt armbågen mot bordet, och lutar sin högra kind mot handflatan. Granskar den äldres ansiktskonturer som lyses upp av elden i spisen. Flammorna slår mot hans ansiktsdrag perfekt, tycker Jae. "Om det blir allt för underligt, får du säga till." han ser hur den andra tar upp menyn. Jae blåser försiktigt upp en brun hårslinga som fallit över hans ögon och kollar på menyn framför sig. "Finns det någon speciell maträtt du brukade äta här, eller varierade du?"

Uta ser hur den andre börjar massera sina egna händer, och försiktigt tar han den andres händer, och börjar massera dem.
"Det är min tur att återgälda tjänsten" sa Uta vänligt. Det var sällan han masserade någon annan än sina kunder. Han kunde knappt minnas när det skett senast, särskilt inte utan att innehålla något sexuellt. Men när det kom till den yngre var det en vänlig handling, något han gjorde för att han ville, och för att han ville återgälda handlingen. Jae hade tagit hand om hans händer, och Uta ville göra det samma för honom. Försiktigt arbetade han med Jae's händer, samtidigt som hand undvek såren som bildats ifrån Jae's naglar. Uta granskade dem, de var inte fasligt djupa, och skulle snart läka.
"Gör det ont?" frågade Uta och drog försiktigt över såren, för att känna ifall de behövde bandageras.

När den yngre frågade honom om choklad skakade han på huvudet.
"Vanligtvis är det inget jag äter, åtminstone inte som godis. Jag föredrar det i dryckesform, eller kakform. En aning barnsligt kanske, men en del saker har högt nostalgi värde" sa Uta med ett svagt leende. Han blev sällan nostalgisk, kanske för att han knappt mindes något ifrån sin barndom. Men smaker var något han kunde minnas lättare, även om han inte mindes dem i något sammanhang.
"Jag trodde alla barn uppskattade kakor" sa Uta med ett snett leende.

"Ja kanske det. allt beror på betraktarens smak. Jag kan hålla med dig, men de flesta hade nog föredragit en spexig resturang" sa Uta enkelt, väl medveten om att hans kunde föredrog det, därav att han aldrig skulle ha fört dem hit. "Jag är tacksam att du inte är en av dem"
Uta granskade den andra mannen, sittandes mitt emot honom. Brasan sprakade, snön föll tyst ner utanför.
"Jag lovar att säga till, men jag tvivlar på att det kommer bli allt för underligt" sa han och ler emot den andra när han blåser bort en hårslinga, innan han sneglar på menyn snabbt. "Jag varierar beroende på humör, men vad du än väljer lovar jag att Steve lagar det perfekt. Själv tänker jag köra på svärdsfisk idag, då jag föredrar fisk över kött"

När den andre ledaren tar Jaes händer i sina, måste han erkänna att han blir förvånad. Sakta börjar han slappna av, säger inte emot när Uta börjar massera händerna. Det känns bra, hur den andra rör honom med försiktighet. Det är en ut av de många känslorna, att någon tar hand om honom. Ja, hans män gör det ibland.. men detta är annorlunda i Jaes ögon.
"Tack.." viskar han och sluter ögonen. Vanligtvis skulle han protestera, han förtjänar inte det Uta gör, men just nu har han ingen rätt att göra det. När den andra rör vid såren över Jaes händer, öppnar han återigen ögonen och möter den andres blick. Såren må vara nya och färska, men han har haft- han har värre sår. "Nej, det är ingen större fara."

"Barnsligt skulle jag inte säga att det är," påpekar Jae och skakar på huvudet. Han finner det nästan lite sött, konversationen om kakor. Sött är ett ord som han väldigt sällan använder sig ut av. Kanske det är för att Steve fortfarande ger den äldre kakorna han brukade äta när han var ung, det finns någonting fint i det. Eller kanske det var faktumet att den äldre tagit med honom till ett ställe som kan fylla honom med nostalgi. Jae skrattar lågt när den äldre berättar att han trott alla barn uppskattar kakor, och nickar lätt. "Jag proppade i mig en hel del andra sötsaker när jag var yngre. Cupcakes däremot, det var jag väldigt förtjust i."

"En spexig restaurang är inte lika personlig. Och även om jag inte är mycket för att hålla personliga konversationer med någon, och håller mig oftast borta vid de situationerna, så är det en del annorlunda nu." berättar han, fortfarande glad över att Uta tagit med honom hit. Han önskar han hade sett den här platsen innan, det tilltalar honom på något sätt inte några restauranger gjort innan. Jae lyfter sakta upp kinden från handflatan, och tar upp menyn. Han ångrar sig att han inte tagit med glasögonen, det gör det svårare för honom att läsa de inskrivna rätterna. "Då kanske jag också ska satsa på fisk.." mumlar han tyst för sig själv medan fingret trummar mot menyn, läser igenom de olika fiskrätterna.

Uta ser hur den andre slappnar av framför honom, och han känner en lättnad. Att han kan röra den andra utan att Jae känner obehag. Att han kan finna någon ro, vid någon beröring gör Uta lättad. Uta ser hur Jae's ögonlock faller ner och stängs, och han ler, även om den andra inte ser det, samtidigt som han varsamt jobbar på Jae's händer. Känner den mjuka huden under sina fingrar, och känner själv hur det ger honom någon inre ro. När den andre öppnar ögonen, möter Uta Jae's blick.
"Hur är det med de andra skadorna jag misstänker att du har?" frågade han lugnt. Han hade sett hur Jae rört sig annorlunda när han först sätt honom under kvällen, vilket var en av anledningarna till att han stannat.

Uta skrattar sedan.
"Det är fint att du säger det, då jag är tämligen säker på att de flesta hade benämnt det som barnsligt" svarade Uta. Men han uppskattade att den andre inte såg det som barnsligt. Förvisso var det få som kallade honom barnslig, och deras åsikt hade inte berört honom. Men mannen framför honoms åsikt hade någon betydelse för honom.
"Brukade du göra dem själv?" frågade Uta. Han kunde inte minnas att han själv gjort cupcakes, någonsin. Men han hade hört att det var något människor uppskattade att göra.

"För att vara ärlig känner jag det samma. Det är allt för sällan jag håller personliga och särskilt ärliga konversationer" sa Uta till den andre. Han delade sällan med sig av något personligt, och särskilt inte som var sann. Till sina kunde ljög han ofta, sa vad de ville höra, men med Jae behövde han inte göra det, och det var en lättnad för honom. Även om det var med någon form av rädsla han delade med sig av så personliga saker. "Men med dig känns det naturligt att göra det"
Uta såg på menyn innan han la ner den för att vända blicken emot Jae.
"Om du uppskattar fisk, kan jag varmt rekommendera det. Men Steve är lika duktig på kött och fågel" sa Uta, lyssnar sedan på den andres lätta trummande, samtidigt som han sluter ögonen en stund, och bara njuter av tystnaden.