Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Den yngre ser på honom medan den äldre ser ut att tänka, samtidigt som han börjar klappa den lilla hundens päls.
"Seriöst?" Den blonda killen ser på den mörkhåriga killen, den här gången in i hans ögon. Det är svårt att inte göra det, då den äldre redan kollar in i Jimins. Den yngre biter i sin läpp, vill inte släppa den äldre med blicken men vågar inte riktigt se in i hans ögon längre.

Han tar ett djupt andetag, ser ner på sitt knä. "Men då är det väl bra att vi kanske blir bröder, i så fall. Jag kommer ju nästan alltid vara nära dig då." Den blonda ångrar att han sagt det nästan exakt samma sekund som det kom ut ur hans mun men egentligen är det nästan lika bra att få det sagt. De kanske blir styvbröder. Jimin får inte gilla honom, det går inte. Så sanningen blev sagd, mest för den yngre själv. För att få sig själv att förstå att han inte kan tycka om killen framför honom på ett annat sätt än som vänner. Bara vänner, Jimin. Han får bara vara din vän.

Yoongi ler upp mot den blonda killen medan han enkelt nickar.
"Jepp, seriöst." svarar han med en tyst stämma innan han låter blicken glida från den yngre till taket ovanför."Nej, det är inte bra."
Visst kanske han bara borde ha sagt att det är bra, men han har ingen lust att ljuga för Jimin. Om de är bröder så måste Yoongi putta undan sina känslor för den yngre, vilket han verkligen inte vill. Universum måste ogilla honom något hysteriskt om de väljer den enda personen som Yoongi känner sig riktigt bekväm med att bli hans bror.

Jimin ser på den äldre killen igen, när han säger att det inte är bra att de är bröder.
"V-vad menar du?" Den blonda stammar nervöst fram meningen. Varför är det inte bra? Han kan väl inte hata Jimin, då borde han väl inte känna sig lugn med honom? Men varför vill han då inte bli bror med den yngre, det är väl bra då. De kan vara nära varandra hela tiden, nästan bo tillsammans kanske. Jimins blick rör sig nervöst över den äldres ansikte medan han väntar på svar. Tusen olika saker som den äldre kan säga hör han i sitt huvud, både bra och dåliga och han blir mer och mer nervös ju längre tiden går även om det antagligen knappt har gått en minut. I sextonåringens huvud var den minuten en livstid, det tar alldeles för lång tid för den mörkhåriga att svara.

Yoongi ser upp på Jimin och skrattar lite åt den rosa färgen som sträcker över hans kinder. Han vet inte direkt vad han ska svara på det där.. han kan ju inte säga att han ogillar honom, men samtidigt kan han ju definitivt inte säga att han är kär i honom. Det skulle förstöra allting.
"Vill du verkligen veta det?" frågar han och ser upp i den blondas ögon. Tystnaden tar över då han inte låter sina ögon ge igen. "Det är bra att jag får vara nära dig, ja.. men jag vill fortfarande inte att du ska vara min bror."

Den yngre nickar till svar när den äldre frågar om han vill veta det, och låter sina ögon fästa sig i den äldres. Det är egentligen inte en så bra idé, sextonåringen kan inte riktigt fokusera när han ser in i den äldres mörka ögon men idag försöker han att faktiskt lyssna på orden som kommer ut ur den äldres mun. Den yngre suckar ljudlöst och flyttar undan sin blick från den äldre.
"Jag fattar fortfarande inte." Jimin säger det så lågt att han inte vet ifall Yoongi hörde det eller inte, samtidigt vet han inte om han vill att den mörkhåriga faktiskt ska höra det, eller om han bara sa det för att förklara för sig själv. Antagligen lite av båda, även om han inte riktigt vet om han ens skulle kunna få en bättre förklaring från den äldre eleven. Yoongi kanske tycker att det är bra förklarat så, den blonda kan ju inte kräva att den äldre berättar på ett annat sätt då.

Men en enkel suck vänder Yoongi blicken upp mot väggen igen. Han har ingen aning om vad det är han borde göra nu.
"Det kanske är bra om du inte vet vad jag menade." säger han, mest för sig själv, men tillräckligt högt för att den blonda ska höra honom. Ärligt talat så är det sant, han vet inte om han vill att Jimin ska veta hur han känner.. han själv vet ju inte ens vad det är han känner? Det enda han vet är att det är mer än bara vänner, mer än bara bröder, definitivt. "Någon gång kommer du få veta det, Jiminie."

Jimin suckar lätt som svar och nickar. "Okej." Och sen sitter de två killarna tysta i ett tag, det enda man kan höra är de två killarnas andetag. Tillslut, med ett djupt men ljudlöst andetag flyttar Jimin försiktigt undan den lilla hunden som fortfarande ligger mellan hans och den äldre killens ben. Sextonåringen biter i sin läpp medan han lägger sig bredvid den äldre eleven och ser upp på honom.
"Varför tar du mediciner, Yoongi?" Även om den mörkhåriga killen inte ser på Jimin ser den blonda in i hans ögon. Han vet att han egentligen inte borde fråga om detta men han vill bara kunna hjälpa om det skulle behövas. Och det verkar ju vara viktigt, med tanke på konversationen Yoongi hade med sin pappa tidigare. Den yngre lägger sin hand under sitt huvud, suger lätt in sin underläpp i munnen och väntar på ett svar. Förhoppningsvis blir inte den äldre arg för att han frågar, heller.

Frågan stör Yoongi, det måste han erkänna. Han vill inte att någon ska fråga om medicinerna, eftersom att de antagligen bara kommer döma honom för det. Visst brydde han sig inte om vad folk tycker om det för något år sedan, men nu gör han det. Och han är rädd för att Jimin ska döma honom, även om det inte verkar som att den blonda har en enda ond cell i sin kropp.
"Varför frågar du det?" frågar den äldre för att kunna dröja på sitt svar. "Hörde du konversationen tidigare?"

"Din pappa frågade om du hade tagit dem ..." förklarar Jimin lågt och fortsätter att se på den äldre men undviker att röra honom, även om han egentligen skulle vela. "Du behöver inte berätta", den yngre tar ett djupt andetag, "jag vill bara kunna hjälpa." Han biter i sin läpp, egentligen är det helt fel ordval att använda. Den mörkhåriga kan säkert ta hand om det själv, Jimin vill mer kunna vara där för honom. Om han skulle tycka att det var jobbigt att ta dem eller liknande. Den blonda suckar lågt och ser bort från den äldre, han borde inte ha frågat om medicinerna. Han kan inte ens förklara varför han vill veta om dem, varför tycker han då att han har rätt till att veta varför den äldre tar dem?
"Förlåt", mumlar han lågt, och flyttar en av sina händer från under hans huvud till framför hans ansikte, gömmer det i den och skäms över att han ens tog upp ämnet från första början. Han skulle ju bara kunna låtit det vara.

Yoongi vänder blicken från taket till den yngres ögon för att fästa dem där ännu en gång. Visst hade frågan stört honom.. och Jimin kan väl få veta, Yoongi kan väl lita på honom?
Den äldre vet inte riktigt svaret på den frågan dock. Ja, Jimin hade lugnat ner honom hur enkelt som helst, men kan han vara säker på att den blonda inte berättar för någon? Kanske, kanske inte. Han behöver ju inte berätta hela historien, eller? Faktumet att han tar sin medicin vet Jimin redan om, och det är det faktumet som han försökt gömma hela tiden.
"Jag antar att migrän inte är det svaret du söker efter?" frågar den äldre med ett enkelt bittert skratt innan han vänder sig till sin sida, för att ännu en gång lägga sin högra arm runt den yngres midja. "Jag vill berätta hela historien för dig, Jiminie.. jag är bara rädd för att du ska döma mig." mumlar han utan att avbryta ögonkontakten. "Pillerna gör mig lugn, men ibland gör de mig ännu mer irriterad eftersom att jag praktiskt taget lever på dem. Jag kan inte gå en dag utan att ta dem."