[PRS] Dragon Fantasy & Emma07

Loke såg tyst på henne och nickade lite som svar då hon talade.
"Bra. Och det blir långt lättare att hämta dem på egen hand", sade han direkt. Han hade sina sätt att ta sig till de andra världarna utöver Bifrost, och han var inte särskilt sugen på att få nån av dem avslöjade för nån av de andra gudarna. Plus att han antagligen skulle ha lättare att förhandla med sin dotter om han var själv.

Allt hade svartnat för både Eira och Joar för att i nästa stund vakna upp. Vakna upp i något kallt, något mörkt, dragit, ja allt som var olustigt. Var de hade kommit var lätt att räkna ut de hade kommit till Hels rike och här skulle de aldrig få komma ifrån.
De tar varandras händer och börjar vandra, inte bekommen utav de brända kläderna och de svedda kropparna. Nu hade de kommit till slutet, dit Eira hela sitt liv försökt kämpat att inte komma.

Loke hade snart begett sig till Hel för att tala med sin dotter. Han hade faktiskt gjort liknande kompromisser med henne tidigare, och det brukade inte vara några problem och var det inte nu heller. De hade som sagt gjort det tidigare, och medans Loke väntade vid en av de genvägar han hade dit så gav sig Hel ut för att leta upp de båda.

Hur länge de hade varit där visste inte Eira och Joar. Men det kändes som veckor, år om inte mer. Liksom hela platsen sköljde ur all livskraft ur dem så när Hel bad dem följa med protesterade de inte ens. De kunde inte göra annat heller, de var så trötta, så trötta. Det kändes som om de åldras flera decennier när de väl kom fram. Platsen sköljde bort liv, ungdom och glädje, det var inte alls samma tvillingpar som mötte Loke, inte det unga, glada full med liv.
"Loke?" sa Eira förvånat när de väl stod framför honom, hon kunde inte tro att det var honom.

Loke granskade de båda då de kom dit och nickade lite som svar till Eira.
"Kom", svarade han bara och nickade åt dem att följa med honom längs gången bakom honom. Den var ganska gömd, den var svår att hitta om man inte visste att den fanns där. Men han hade använt den ganska flitigt genom åren, dels när han hade ärenden till sin dotter eller när han behövde hämta någon som nu. Det var en av de enklare övergångarna, det var bara att följa gången så kom man till slut fram i Asgård.

Eira och Joar följde med honom utan att fråga. Vad det än var så var det bättre än detta. De kanske inte hade varit här så länge, men vad skulle vara sämre? Vad hade ens Loke tänkt ut? Eira visste inte, hon orkade inte ens tänka. Det tog kraft att bara gå, så hon koncentrerade sig på det.

Loke såg snabbt bak på dem för att se till att dem hängde med ordentligt. Egentligen var det inte här de skulle stöta på några större problem, utan själva problematiken skulle nog bli när de kom fram till Asgård och han skulle behöva övertala de andra till att dem skulle få stanna. Han hade som plan att stjäla ett par äpplen innan med, men han trodde inte att det skulle bli några större problem, faktum var att han gjort det ett par gånger tidigare. Snart kunde man se att det blev ljusare längre fram i grottan, och efter att inte ha gått särskilt länge så kunde de se ut över Asgård.

Eira stannade upp och de såg ut över de gröna slätterna, solen lyste starkt från en klarblå himmel och ett leende spred sig över deras ansikten.
"Är du säker på detta?" frågade slutligen Eira Loke efter de stått en lång stund och bara njutit av allt.
"Vi är inte gudar. Kommer du inte få problem för detta?" hon studerade honom, inte för att hon trodde att han skulle bry sig om diverse problem och hon ville inte ner till Hel igen heller.

Loke såg på henne då hon talade, granskade de båda i ljuset nu. Han ryckte lite på axlarna.
"Antagligen, men det började ändå bli för långtråkigt. Plus att jag får hjälp. Men kom nu, jag behöver fixa en sak till innan vi ger oss in till dem andra", svarade han och började gå igen, det skulle inte ta långa stunden innan de blev upptäckta och hade det då inte redan kommit fram till de andra skulle de säkerligen skicka ut vakter efter honom. Och då ville han helst att de båda redan skulle ha ätit äpplena.

Eira log snett och såg på honom.
"Jag har saknat dig." sa hon och de följde efter Loke, nu mer försiktigt. Tänk om de blev upptäckta och hade Loke fått hjälp, av vem?
Eira trodde inte på detta, att det skulle gå igenom. De var inte ens i blomman av sin ålder, de var gamla, brända kläder och svedd hy. Hon tänkte precis påpeka den lilla detaljen för Loke då de kom in i vad som såg ut att vara en trädgård, en med äpplen.
"Iduns?" frågade Joar och genast automatiskt sträckte de sig efter ett varsitt men såg frågande på Loke, men visst menade han så?