Född av blod

Hej på er!! Hoppas att alla har det bra i höstmörkret Själv har jag redan börjat planera till jul (jag vet att jag är tidig som en sann dåre) Men det behöver man när man bestämt sig för att skriva en julkalender När jag var yngre gjorde jag varje år en julkalender med luckor och ritade, men jag har inte varit sugen på det de senaste åren. Så fick jag för mig att jag skulle göra något i år, men kom fram till att min konstnärliga förmåga inte sträckte sig till luck-kalender längre Däremot gillar ju jag att skriva och bestämde mig därför att skriva en julakalender Har ni några egna skrivprojekt eller nöjer ni er med att läsa??
***
Kapitel 2(del 3)
Sandra var på väg att slå av mitt huvud när jag oväntat slog huvudet bakåt. Mitt bakhuvud träffade henne rakt i ansiktet. Hon tumlade förvånat åt sidan. Jag var fri, jag var arg och jag hade något att bevisa för alla som befann sig inne i Colosseum. Framför allt hade jag något att bevisa för både mig själv och min skapare.

Innan Sandra hann resa sig upp var jag på fötter och gick till attack. Jag gav henne en hård spark i sidan som fick henne att kasa iväg flera meter. Hon tog sig upp på ena knäet i farten. Men hon hann inte mycket mer än att pressa sin hand mot sin ömma sida förrän jag var på henne på nytt. Min nästa attack var ett hårt knytnävesslag mot hennes bröst. Träffen fick henne att slå ner på rygg med en duns.

Jag hoppade flera meter upp i luften. På min flygtur vände jag mig ner med handen knuten och redo att krossa vart enda revben som min motståndare hade i sitt bröst. Jag såg hennes uppspärrade ögon och visste instinktivt att jag skulle missa. Och mycket riktigt rullade Sandra iväg. Dock kom hon inte undan min attack. Genom att sträcka ut benet träffade jag henne rakt över bröstet. Ett ljudligt knakande fyllde luften när jag bröst några av henne revben. Hon stönade ofrivilligt av smärta.

Mitt ben var fortfarande utsträckt när jag snurrande på min ena fot tog mig upp från min hukande position. Så fort jag stod upp satte jag hårt ner min höjda fot på Sandras hals.

”Är du redo att dö?” undrade jag.

I ett sista försök att få tillbaka kontrollen på situationen gick Sandra till ursinnigt anfall, där all hennes dödsrädsla låg. Hon lyckades trycka iväg min fot och slänga sig upp mot mig. Felet var att hennes anfall var alldeles för klumpigt. Jag vek åt sidan, snurrade runt henne och tog tag i hennes huvud bakifrån. Fortfarande med ena handen på vardera sida om hennes huvud snurrade jag runt, så vi hamnade rygg mot rygg. Ljudet som skar sig fram när jag vred om hennes nacke ekade obehagligt ljudligt.

Åter igen var jag vänd mot podiet där Ares, Primus och några okända vampyrer stod. Jag höll ännu om Sandras huvud när jag mötte min skapares blick. Han såg helt lugn ut.

”Farväl, Sandra”, mumlade jag när jag drog Sandras huvud över ena axeln.

Huvudet släppte från halsen i en kaskad av blod. Det smutsade ner hela min rygg och det rann nerför mina händer från avslitna ådror som hängde från huvudet. Ett plaskande ljud hördes när Sandras kropp slog ner i pölen av blod som snabbt samlats vid henne. Huvudet gjorde kroppen sällskap när jag släppte ner det vid halsen. Ett bedövat lugn lade sig över arenan.

”Vi har vår vinnare!” den lille vampyren var tillbaka uppe på podiet och lät sin röst fylla amfiteatern. ”Välkomna vår nya vän Eleonora, skapad av Primus”, varenda en av vampyrerna började applådera för mig.

Min blick var låst vid Primus. Vi stod båda helt stilla när hela Roms vampyrer välkomnade mig med jubel och applåder.

”Kom med”, pojken som tidigare hämtat mig stod vid min sida. ”Raska på.”

Utan att protestera följde jag efter honom när han gick ut samma väg som ha tagit med mig in genom. Han såg annorlunda ut. Eller det var nog mest känslan runt honom. Jag kände hur han nu accepterade mig och kanske till och med var lite imponerad av mig.

I samma stund pojken slog igen dörren ut mot arenan försvann allt ljud där ifrån.

”Jag ska vara ärlig och säga att det du gjorde ute på banan var något alldeles extra”, kommenterade pojken med sin ljusa röst. ”Det syntes tydligt att du är Primus skapelse.”

”Tack”, sa jag något tveksamt.

”Det var ganska länge sedan någon överlevde invigningsceremonin”, berättade pojken och visade vägen genom de mörka gångarna. ”Ares ger nykomlingar alltid två alternativ inför duellen. En jätte till vampyr som skulle kunna mätas med Ares själv, och Ares egen skapelse. Han har inte haft Sandra särskilt länge, men tränat henne med piska. Hon var den yngsta någonsin till att bli så skicklig på så kort tid. I alla fall tills du dök upp och ryckte av hennes huvud.”

”Så nu lär inte Ares vara allt för glad i mig?” frågade jag sarkastiskt.

”Han lär definitivt vara reserverad mot dig och ta första bästa chansen han får till att hämnas på dig”, log pojken.

”Det låter ju bra!”

Pojken skrattade ett klingande skratt. Det var så rent som bara ett barns skratt kunde vara och jag kunde inte låta bli att själv le vid ljudet. Han skrattade fortfarande när han vant öppnade dörren till min cell.

”Det finns ett badkar och många hinkar med rent vatten”, berättade han. ”Det finns ett avlopp i ena hörnet där du kan hälla ut smutsvattnet. Ta den tid du vill och gör dig iordning. Det ligger förresten lite av dina egna kläder där inne.

Jag klev ensam in i cellen medan pojken stängde dörren efter mig utan att säga något mer, men jag hörde hur han visslande gick där ifrån.

Cellen hade genomgått en ganska omfattande förändring. Som pojken sagt stod där ett badkar och hinkar med rykande vatten där inne. Även ett toalettbord, med onödigt många burkar och flaskor, och en bekväm stol hade ställts in. Över ryggstödet hängde flera av mina egna klädesplagg. Men den största skillnaden låg i att rummet blivit upplyst av oräkneliga stearinljus. De kastade skuggor runt sig som ett annat ljus klara sken skrämde på flykt. Det resulterade i att hela rummet var varmt upplyst.

Jag tror att det aldrig tidigare varit så skönt att ta ett bad! Att vara nedstänkt av blod var inget som kom på min topplista. Inte för att jag hade något emot blod. Självklart inte! Men det var ofräscht att ha det klibbande lite över allt på kroppen.

Efter att ha bytt vattnet två gånger var jag ren. Då kunde jag bara ligga där och njuta. Dessutom hällde jag i lite av något medel som fanns i en flaska på toalettbordet. Det luktade svagt av lavendel.

”Jag ska medge att jag var orolig där ett ögonblick”, jag slog upp mina slutna ögon och visste precis vem det var som pratade.

”Jag såg det”, kommenterade jag. ”Ångrar du inte att du tvivlade på mig?”

”Ärligt? Väldig mycket”, log Primus och slängde dörren efter sig när han gick in. ”Men jag inser när jag haft fel.”

Huden som var hårt spänd över Primus svällande muskler glänste lätt i gyllene där han kom fram till mig klädd i en vit skjorta med uppkavlade ärmar och uppknäppt vid bröstet. Svarta byxor som smet om mer om hans lår än vad som var modernt, och svarta polerade skor täckte hans nederkropp. Han var så tilldragande att det sög till i mitt bröst.

”Kan jag få en kompensation för att du tvivlade på mig?” jag lutade mig framåt mot badkarets kant. ”Jag tycker nämligen att jag förtjänar det.”

”Jag antar att du har något i åtanke?” skrattade min skapare.

”Åh, jag har väl alltid något i åtanke”, svarade jag med ett spjuveraktigt leende.

Kvickt högg jag tag i Primus skjorta och drog ner honom i badkaret. Vattnet som skvätte upp när han plaskade i släckte flera av de ljus som stod runt badkaret.

”Du skulle se din min”, skrattade jag när Primus kom upp över vattenytan med vatten droppande ner från håret.

Istället för att svara pressade han sina läppar mot mina i en intensiv kyss. Hans ena hand gled nerför min sida och ner över mitt nakna lår, medan hans andra lade sig mot mitt ryggslut.

”Jag har också något i åtanke”, mumlade Primus mot mina läppar.

Samtidigt som jag drog av honom den dyngsura skjortan formade mina läppar ett leende.
***

Ah så braaaa!!!! Längtar redan efter en uppdatering!

Du skulle ha sett hur glad jag blev när jag såg att det var du som gjort mitt öga rött, och hur sur jag blev när min dator stängde av sig själv precis när jag skulle börja läsa.
Underbart kapitel! Jag tycker om den här lilla pojken riktigt mycket x)

Jag har egentligen inte så mycket att säga om det här kapitlet förutom att det var helt fenomenalt! Striden avslutades på ett väldigt effektivt och passande sätt, och jag älskade hur nonchalant Elli utförde en sådan våldshandling som att slita av Sandras huvud! Och så måste jag även tillägga att jag börjar bli rätt förtjust i den där lille pojken, hoppas att vi får se mer av honom i framtiden.

AWESOME!!!
Varit rätt inaktiv på mugglis ett tag och inte hunnit läsa dom två sista kapitlena, men nu har jag läst dom, så... AWESOME!!!
Och jag kommer vänta vad som än händer.

Nu ä november över och det innebär att Nano är det också. Det var en rolig och intressant månad där jag skrev en massa Och nu är det december och ni ska få det jag lovade den 16 november
***
Kapitel 3(del 1)

”Höj era glas och välkomna Eleonora”, Ares stod på scenen med sitt glas höjt och en inte allt för uppskattande min.

Vampyrerna som samlats i den stora festsalen precis under arenan höjde alla sina glas. Det var bara mindre än hälften av alla de som tittat på duellen mellan mig och Sandra som nu fanns på festen. Jag hade frågat Primus om varför det var så många åskodare men inte så många närvarande. Då hade jag fått veta att Rom var en av de mest tätbefolkade städer när det kom till vampyrinvånare. Bara några få av dem bodde på Colosseum.

”Men varför hade vi inte kunnat stanna i Rom om jag inte duellerat, medan andra kan göra det?” hade jag frågat.

”På grund av den jag är, den min skapare var och vem du är”, hade han svarat. ”Vårt blod har en lång historia samman med Colosseum. Det förväntas av oss att vi ska vara här.”

”Usch! Den där meningen avskyr jag”, jag hade gjorde en grimas. ”Det var allt jag fick höra som människa; det förväntas av dig, och självklart att du ska gå dit, det förväntas av dig.”

”Jag antar att det är ett fenomen som finns överallt”, hade Primus sagt och lagt sina armar om mig. ”Men som vampyr har man i alla fall lite fler valmöjligheter.”

Nu stod vi samman inne i den runda festsalen. Det fanns inga långbord eftersom det inte serverades någon mat. Däremot fanns det små soffor med matchande bord lite här och var längs väggarna. På alla bord fanns fyllda vinkaraffer med blod som ständigt fylldes på av vampyrer i svarta kostymer och med röd scarfar runt halsarna.

Jag var klädd i en mörkgrön klänning med silverfärgade band i snörningen. Mina kinder var lätt rosiga av det långa varma badet. Primus i sin tur var som en skugga som stod vid min sida med armen om min midja. Modet sa att män inte skulle använda några färger, men jag tror inte att Primus hade använt sig av det även om det vore modernt. Han skulle alltid vara den resliga skuggan oavsett Europas mode.

”Eleonora!” skall hela salen innan alla tog sig en klunk ur sitt glas.

Efter det satte sig två kvinnor vid flygeln som stod på scenen. De var inte enbart klädda i exakt likadana svarta klänningar, utan såg exakt likadana ut. Tvillingar. De satte sig ner på pallen och började spela samman i en harmoni som var enastående. Salen fylldes av behaglig pianomusik.

Det var som om musiken var ett tyst startskott för alla vampyrer att vakna till liv. Direkt var det några som började dansa, andra satte sig ner i sofforna, och resten började prata med varandra.

Ett flertal vampyrer kom fram till mig för att skaka eller kyssa min hand. De flesta ville gratulera mig för min plats på Colosseum, men det fanns även de som bara ville komma fram för att ta sig en titta på Primus. Det var någonstans där jag förstod vilken respekt min skapare ingöt i andra vampyrer. De som kom fram pratade med honom om gamla tider, om äventyr de haft samman. Jag fick höra något om en brottningsmatch med någon varelse från en gravhög, en klättring över något ofantligs rygg, och varje gång så började de med att kommentera någon om en tron. Det kom aldrig någon tid för mig att fråga vad de pratade om. Och när det väl blev andrum för mig att fråga hade jag glömt bort det hela i ett virrvarr av annat prat.

Primus drog med mig mot mitten av salen där de dansande paren höll till. Klungan runt oss var lika stor som om vi just anlänt.

”Ni får ursäkta oss, jag vill gärna dansa med min skapelse under vår första natt tillsammans här i Rom”, ursäktade han oss medan han banade vår väg fram.

Vi äntrade dansgolvet hand i hand. Primus snurrade runt mig innan han lade handen mot min rygg. Virvlande svängde vi runt på dansgolvet som en enda varelse. Primus förde med säker hand och jag svarade lika säkert. Vi hade aldrig tidigare dansat tillsammans och jag var orolig att något skulle gå fel nu när så många vampyrögon var på oss. Men jag hade inget att oroa mig för. Jag fann dansen lika enkel och naturlig som allt annat jag gjorde med Primus.

”Så vad säger du om det hela?” frågade han i mitten av dansen.

”Jag ska inte gnälla”, svarade jag med ett leende. ”Nej, men ärligt gillar jag det.”

”Jag är glad för det”, han böjde sig fram och placerade en kyss på mina läppar.

”Ursäkta”, harklade sig en sträv röst bakom mig. ”Kan jag få äran att ta över”, Ares stod där med barsk min.

”Självfallet, Ares”, Primus försökte inte ens pressa fram ett leende. ”Om Elli vill förstås.”

”Självklart”, sa jag och släppte min skapares axel.

Ares lade handen mot min midja och tog min hand. Vi svävade iväg från Primus. Men innan vi försvann bland de andra dansparen fångade jag hans blick. Den var mörkare än vanligt. Han var tydligt oroad och jag visste att han skulle hålla ett vakande öga på oss. Pojkens, han som fört mig mellan arenan och cellens, ord ekade i mitt huvud: "Han lär definitivt vara reserverad mot dig och ta första bästa chansen han får till att hämnas på dig". Nu kunde jag inte backa ur. Jag fick helt enkelt dansa med ledaren för Colosseum och vara på min vakt.

”Ni är väldigt vacker i natt”, sa Ares och bröt tystnade mellan oss.

”Tack”, jag log ett stort tillgjort leende trots min förvåning över hans ord.

”Men ni var ännu mer vacker ute på arenan”, för första gången log Ares, ett tunt leende som aldrig nådde ögonen. ”En sann vampyr.”

Jag svarade inte, men oron växte inom mig och mina nu välkända varningsklockor började ringa.

”Det är sådana som du som blir de äldsta vampyrerna och det är sådana som du som vår värld behöver”, Ares snurrade mig ett varv innan han fortsatte. ”Det är sådana som du som Colosseum behöver för att upprätthållas, sådana som jag behöver.”

”Vad exakt är det som du antyder?” jag spände mig mot hans beröring.

”Jag ger dig ett alternativ till det liv du lever nu”, alla spår av leende som tidigare fanns var borta från hans ansikte. ”Du dödade Sandra, en ypperlig vampyr med en stor framtid. Det kommer att ta år för att finna och träna upp en som henne igen, men du har alla redan börjat och har dessutom något som Sandra inte har; intelligens”, jag hade stannat upp mitt på dansgolvet. ”Stanna här på Colosseum och bli en del av min inre cirkel. Det här är ett erbjudande som jag bara ger en gång, så tänk efter noga.”

”Det du säger är att du vill att jag ska lämna Primus och sluta mig till dig här i Rom?” summerade jag långsamt.

”I klarspråk, ja”, i Ares ögon såg jag girighet och hat mot nästan allt.

Det fanns inget att tänka igenom. Det fanns inget att spekulera över. Det fanns bara ett svar.

”Jag kommer aldrig att lämna Primus och allra minst för att stanna här med dig”, jag gled ur hans dansgrepp om mig och backade ett steg.

”Du är en dåre”, väste han argt, men jag hade redan vänt honom ryggen och var på väg bort från honom.

”Kanske det, men en lojal dåre i alla fall”, mumlade jag.

Efter bara några steg blev jag stannad med ett ryck. Ares högg tag i min axel och vände mig, så vi stod ansikte mot ansikte.

”Jag är mycket medveten om vem din skapare är, men det kommer inte hindra mig från att säga det här”, han stod lutad över mig för att kunna viska i mitt öra. ”Tro inte att det livet du väljer kommer att bli lätt för dig, speciellt inte när du verkar ha enkelt för att skaffa fiender.”

”Men du vet”, min röst var kall som is när jag på nytt drog mig bort från honom. ”Allt jag egentligen gjorde var att få en plats här på Colosseum. Jag visste inte att det skulle ge mig fiender.”

”Näsvisa hora”, fräste Ares åt mig.

”Ha!” mitt skratt var kort och fullt av ironi. ”Horor säljer sig. Och om jag inte minns fel så var det precis vad jag INTE gjorde.”

”Några problem?” som en vålnad gled Primus upp vid min sida.

”Nej då”, log jag falskt och gav honom ett ögonkast som tydligt förklarade att jag skulle berätta allt senare.

”Då kanske jag kan få tillbaka min danspartner?” frågade var riktad mot Ares även att han visste att jag gjorde precis som jag själv ville i slutändan ändå.

”Visst, låt inte mig uppehålla er”, svarade Ares och försvann iväg efter att ha gett Primus en nickning.

Min skapare sa inget förrän vi svepte runt på dansgolvet, tätt samman. ”Problem, eller hur?”

”Ares är en vidrig vampyr”, sa jag helt utan omsvep. ”Han har mage att ge mig ett förfärligt erbjudande, sedan hota mig och avsluta med att kalla mig hora”, ilskan sken tydligt genom min röst. ”Jag tror att han överglänser mig i att skaffa sig fiender om han beter sig så mot alla nya han möter.”

Jag återberättade vad Ares sagt till mig för att Primus skulle förstå vad jag pratade om. Hans ögon mörknade för varje ord jag sa.

”Jag borde utmana honom på grund av det här”, morrade han dovt. ”Men jag tror att det skulle vara oklokt.”

”Ska vi bara låta det passera?” undrade jag med irritationen pyrande inom mig.

”Inte passera, bara avvaktas.”

Under hela vår konversation hade vi aldrig slutat dansa. Vi hade heller aldrig pratat tillräckligt högt för att någon annan skulle höra våra ord.

”Så vad ska vi göra?” blev min följdfråga.

”Just nu ska vi inte göra annat än att vara försiktiga och inte ta några onödiga riskar. Colosseum är inte var det var”, musiken tog slut och alla danspar applåderade åt tvillingarna vid pianot innan de fortsatte med en ny melodi. ”Ares har också förändrats. Det är någt med honom som jag inte kan definiera. Men det är troligen bara ledarskapet som stigit honom åt huvudet. Sådant händer allt för ofta oavsett om man är människa, vampyr eller någon annan varelse. Det är det farliga med makt.”

”Så vad exakt ska vi göra?”

”Fortsätta som om inget hänt och inte vistas ensamma allt för länge här på Colosseum.”
***
Hoppas att det var värt väntan

Det var verkligen värt väntan ;3 Spännande twist med Ares där, vad kommer hända? Antar jag får vänta och se xD