VD Rollspel

"Hur mår du egentligen?" Undrade Matt allvarligt och ställde ifrån sig glaset han just höll på att torka. Rebekah visste inte vad det var som fick henne att erkänna, men hon svarade genast: "Klaus"
Matt vände på huvudet och fann hennes bror sitta en bit ifrån, med händerna fulla.
"Jag slutar om en kvart, om du vill se en film eller något." Sade Matt likgiltligt och ryckte på axlarna. "Om du skulle känna för det eller så." Rebekah gav ifrån sig ett skratt.
"Är du seriö-" Matt rörde inte en muskel i sitt ansikte. "Du är seriös..." Sade Rebekah långsamt som om hon försökte pussla ihop ett klurigt pussel.
"Som sagt, jag slutar om femton om du ångrar dig."

Katherine hörde att någon klampade in genom dörren, och hon trodde knappt sina öron när hon förstod vem det var. Hur ohyfsad får man vara? Den Stefan hon kände skulle aldrig klampa in i någons hotellrum utan att be om lov. Elena hade tydligen dålig effekt på honom. Hon satte sig upp i sängen och mycket riktigt stod Stefan där. "Vad gör du här, din idiot?" Hon fortsatte. "Är du förresten medveten om att du har ringt mig 2 gånger i natt? Är något fel? Brinner det?"

"Förlåt! Men jag måste tala med dig" säger Stefan och bugar.

"Vad är så viktigt att du måste tala om det för mig klockan 2 på natten?" Katherine suckade men lämnade ändå lite plats bredvid sig på sängen. Hon såg menande på platsen bredvid sig för att visa att Stefan kunde sätta sig där.

Stefan sätter sin ner.
"Hör någon oss?"

"Varför skulle de göra det?" Katherine skrattade, men blev sedan allvarlig igen. "Nej, inga vampyrer finns på hotellet"

Stefan nickar.
"Varför gjorde du det?"

"Gjorde vadå?" Katherine såg frågande på Stefan, vad ville han prata om egentligen?

Matt satte på sig skinnjackan, som Elena hade hjälpt honom att välja förra hösten,, och checkade ut från "the grill" (som han alltid gjorde vid den här tiden). Han såg sig som omkring i rummet i hopp om att se Rebekah, men hon syntes inte till någonstans.
Ensam, lämnade han the grill och började gå mot sin bil. Det var svårt att urskilja den i beckmörkret, men snart kände han igen sin egna gamla skrothög.
Han hade just satt sig tillrätta bakom ratten då han hörde sitt namn.
"Matt!"
Han tittade ut genom fönsterrutan och såg till sin stora förvåning den ursprungliga vampyren. Rebekah verkade lika förvånad själv över att vara där.
"Eh... Gäller din inbjudan...Eh... än?" Frågade hon osäkert. Matt stirrade på henne, som om han hade hört fel. Men sedan sprack hans ansikte upp i ett stort leende som ingen kunde missta.
"Hoppa in."

"Spela inte dum"

[Nu borde man ropa "Jag spelar inte"...]