Not what I wanted [PRS]

Efter att Joshua knackat på dörren dröjde det inte länge förrän en viss Mr Snape stack ut sin stora näsa. Professorn betraktade de två eleverna utan att visa på någon reaktion whatsoever, lät blicken glida mellan dem ett flertal gånger innan han tog ett steg åt sidan. Inte för att släppa in dem eller så, utan mest för att blockera öppningen.
”Mr Watts..Mr Lewis..” började han dröjande, med den där stämman som alltid var lika släpig och dryg. Han fann det troligen extremt udda att Theodor och Joshua befann sig i sällskap med varandra och helt ärligt kunde inte Zihao säga något åt den saken. Det var underligt, väldigt skumt faktiskt då de aldrig umgåtts innan.
”Här”, skyndade den jämnårige eleven sig att säga, innan han slet av manteln från Zihao. ”Professorn har väl inte glömt stormhatselixiret, eller?” Fortsatte han och schasade in sjuttonåringen genom dörröppningen. Kanske det varit dumt att dra bort manteln sådär mitt under öppna, men de hade kunnat stå där i en halv evighet om Snape inte fått klart för sig vad besöket gällde. Han såg inte direkt glad ut, vilket han troligen inte heller var.
”Mr Huaze, alltid lika oberäknelig ser jag”, muttrade trolldryckskonstläraren bittert och tog äntligen det där lilla steget åt sidan, för att släppa in de andra två. ”Nåväl.” Den svarta skepnaden försvann in i den dunkla salen som inte lystes upp med undantaget av några ensamma stearinljus. Hade de inte vetat bättre skulle han ärligt talat kunna varit en vampyr. Det skramlade till borta i ett hörn av rummet i samband med att några glasburkar kom i kontakt med varandra. Sedan dröjde det inte många sekunder innan han var tillbaka, med en rykande bägare.
”Umbridge är väldigt intresserad av varför du spenderat så mycket tid i sjukhusflygeln och rektorn befarar att hon är dig på spåren”, förklarade Snape och placerade bägaren på golvet, mitt framför nosen på slytherinaren. Usch, det luktade verkligen vidrigt om elixiret. Minst sagt alltså. ”Madam Pomfrey har varit snäll nog att göra i ordning ett av rummen i den spökande stugan”, fortsatte han med ett mutter och rätade på sig. ”Det är där du kommer få spendera natten..och ni två.” De svarta ögonen riktades mot Theodor och Joshua, lika ilskna som alltid. ”Ni ska gå upp till den stora salen och delta under middagen medan jag eskorterar Mr..hund..till det piskande pilträdet.”

Professorn är på exakt samma humör som han brukar, dämpad och butter. Han skiljer sig ofantligt mycket från de andra lärarna, och kanske det är en charm som fått Joshua att beundra honom lite på sidan om. Nu är det lite oklart för dem i Fenixorden om Snape är på Dumbledores sida eller om han är en dödsätare, men det ena utesluter inte det andra. Eller hur? Det är aningen patetiskt att vara så fruktansvärd mot sina elever som han ibland är, spelar ingen roll om han haft en tragisk barndom eller inte. Nåväl, Joshua beundrar honom iallafall. Det måste finnas något som gör att Dumbledore litar på honom så mycket. De mörka ögonen betraktar Professorn i trolldryckskonst under tystnad ett tag, innan han följer efter in till kontoret. Femtonåringen var väldigt noga med att ta åt sig osynlighetsmanteln från Theodor. Som sagt, bättre att vara säker än osäker. Den måste tillbaka till Harry, annars kommer han få rejält med skuldkänslor. Nu hade han den i famnen, och kunde fortsätta med att bevaka alla olika örter och drycker som står uppradade på hyllorna. Vad kommer att hända när Zihao går ut sitt sista år? Det är trots allt bara drygt en termin kvar.. hur ska han få tag på elixiret som han uppenbarligen är beroende av? Joshua funderar på om han själv skulle kunna försöka på sig det. Han vet allt som behövs, han bara… han måste bara göra det rätt, och det tar lång tid. Med resurser som är så förskräckligt svåra att hitta utanför skolan och Sprouts växtodling. Tänk om han skulle råka göra fel med stormhatten, och bli förgiftad? Såja Joshua, det är ingen stund att fundera på det här. Fundera över det under natten istället.
Ja, han tänker då hitta något sätt att läsa det på, och med tanke på det ivriga kontrollbehovet kommer Joshua inte kunna sova innan han löst det hela. Återigen funderar han och planerar saker som rör Zihao utan att kolla vad han tycker. Hundraprocent, bra jobbat. Usch.
”Men han mår bättre med sällskap, kan inte jag följa med dit?” Okej, bjud in dig själv du. Sjuttonåringen kanske vill vara ensam och slippa dig. Nåja. Det var uppenbart hur Zihaos humör förändrades beroende på rädsla. Om Joshua är med.. ja, då kanske han inte behöver lida lika mycket, och inte känner sig lika ensam. Dumdristig är nog ett ord många skulle beskriva honom med. Snape skulle väl använda sig av idiotisk fåne. Han har inte direkt fel.

Professorn förblev tyst ett ganska bra tag medan han funderade. Vad skulle han svara på det där egentligen? Umbridge skulle säkert lyckas snappa upp det faktum att både Zihao och Joshua försvunnit från middagen, men samtidigt verkade femtonåringen ha en poäng i det han sagt. De svarta ögonen sneglade mot sjuttonåringen och en liten, ohörbar, suck rymde de bleka läpparna. Med tanke på att den där yviga svansen börjat vifta okontrollerbart över golvet var det nog ingen idé att komma med protester.
”Madam Pomfrey kommer och hämtar er någon gång under morgonen, håll en låg profil för Merlins skull”, muttrade Snape och återgick till det han nyss hållit på med - att betygsätta en hög med uppsatser eleverna lämnat in strax innan lovet.
”Zihao, kan du typ sluta vara krokad och seg eller? Drick det där nedrans elixiret innan jag häller det i dig”, manade Theodor på, samtidigt som han trampade omkring på stället. En gång hade det varit påväg att sluta ganska illa nämligen, den där gången när slytherinaren inte fått i sig den sista dosen inför fullmånen. Han hade glömt den och tur var det allt att de alltid stängde in honom i badrummet under förvandlingen. Sedan hade de en kod, typ som en serie av små knackningar. Inga knackningar betydde att det var någonting som stod galet till. Morgonen efter hade allting inne i rummet varit totalt förstört - alla handdukar, handfatet och alla tandborstar var uppätna. Ja, han hade ätit allas tandborstar. Stackarn, magen hade verkligen inte varit speciellt glad efter det.
Motvilligt böjde han sig framåt över bägaren, försökte ignorera alla små muttranden och förolämpningar som kom borta från professorns håll. Alla tyckte nog att han var väldigt seg, men de visste inte hur äckligt den där sörjan faktiskt luktade. Försiktigt började han slicka upp innehållet. En klunk, sedan nästa och nästa och nästa. Sist av allt rapade han stolt och sträckte på sig. När man kan rapa och känna sig stolt över det hela, tja, då är man ganska så självsäker. Nu var det bara att hoppas på att han inte skulle fortsätta vara så förbaskat korkad natten ut. Då skulle det bli synd om stackars Joshua som precis grävt sin egen grav. Inte bokstavligen såklart, men det var aldrig speciellt smart att hålla Zihao sällskap under fullmånen, särskilt inte långt borta från andra levande själar.
”Du kommer ångra dig så mycket”, konstaterade Theodor och höll upp dörren för de andra två, med de blåa ögonen riktade mot Joshua. ”Den spökande stugan är sjukt obehaglig, plus att det stormar därute och...jag kan typ se på pappskallen där att han har en massa onda planer.”

När har Joshua inte försökt hålla låg profil? Visserligen har det inte riktigt gått som han velat i början av första året, vilket är uppenbart med tanke på alla rykten och skitsnack som går runt om honom. Men han har alltid varit lite mer tillbakadragen, och ännu mer efter alla år på Hogwarts. Det kanske är lite svårt att smälta in med en stor varg dock, och det är ju något nytt. Än en gång är osynlighetsmanteln räddaren i nöden. Där och då är han bara glad över att Snape gått med på det hela, och inte tvingat med Joshua upp till stora salen. Det verkar som att Zihao blivit rätt glad han också. Viftandet med svansen är något som femtonåringen finner väldigt charmigt, någonting inte lika charmigt är dock den där lilla rapen. En stolt rap på det. Nåja, väldigt gulligt, bedårande faktiskt.
”Antagligen,” medger den yngre frånvarande. Han kommer nog ångra sig lite grann. Han fryser redan, här inne i skolan, som är så varm och välkomnande. Han är även fruktansvärt mörkrädd, så att försöka somna i ett alldeles kolsvart hus med piskande trädet strax utanför låter allt annat än lockande. Men allt det här, all mörker och strunt är värt det om Zihao känner sig lite säkrare. Känner Joshua ett behov av att hjälpa och skydda honom? Ja, av någon anledning gör han det. Även om sjuttonåringen är mer än kapabel till att skydda sig själv.
”Men skulle ångra mig ännu mer om Zihao fick sova själv där ute,” sant, definitivt sant. Joshua skulle aldrig kunna sova där ute ensam, för honom är det ett vidunder att den andre gjort det. Stackarn. Med en lätt liten suck sätter sig femtonåringen ner på huk och trär osynlighetsmanteln återigen över den andre. Det är ett måste. Kanske de behöver gömma sig under den under nattens gång. Tänk om Umbridge skulle få för sig att söka igenom hela byggnaden? Andetag Joshua, andetag. En sak i taket. Fokus på att komma dit utan att bli upptäckta. Med Cissi ihoprullad i famnen skuttar Joshua ut ur det mörka skrymslet, fram till trapporna. Skutt, skutt, skutt.

De tre eleverna lämnade Snapes kontor och dörren gled igenom bakom dem med en liten smäll. Zihao var återigen täckt av den där osynlighetsmanteln han fortfarande undrade vart den kom ifrån, eller kanske snarare vem den tillhörde. Visserligen hade han en idé eller kanske till och med två, men det var inte precis som om han kunde ställa frågan.
”Han har spenderat ganska många nätter i den där stugan själv, förutom när Yaosu höll honom sällskap. Det har inte alltid varit så att han fått hållas i sovsalen”, förklarade Theodor, som gick sist. Trappstegen var lättare att hantera nu när de rörde sig uppåt istället för neråt. Förut hade sjuttonåringen varit lite orolig över att råka snubbla till. Inte nog med att det hade blivit ett jävla liv, det hade kunnat förstöra hela planen. Tyvärr var han klumpig rent naturligt, så vem visste? Han skulle säkert råka ställa till det hela på ett eller ett annat sätt
När de nådde toppen av trappstegen befann de sig ännu en gång i hallen, utanför den stora salen. Lyckligtvis var de stora ekportarna stängda, även om man fortfarande kunde höra sorlet inifrån. Åh, middag hade ju suttit mer än fint och Dumbledores eviga rabblande om allting mellan himmel och jord var alltid trevligt. Men nu var det ingen idé att ens tänka på saken - de skulle till den spökande stugan och så var det helt enkelt. Egentligen borde han väl fokuserat betydligt mer på att vara innerligt tacksam över att Joshua valt att följa med honom. Mörkret var aldrig roligt att tackla ensamt och förhoppningsvis skulle det gå bättre om de var två. Sedan hade ju även professor Snape nämnt någonting om att madam Pomfrey ställt i ordning ett av rummen, så det skulle bli intressant att se. Den kvinnan kunde ju utföra alla möjliga sorters trollkonster. Hon var verkligen fantastisk på alla sätt och vis.
”Okej, jag tänker smyga in till middagen”, började Theodor och sneglade mot alla dekorationer som stod utplacerade i salen. Pumpor, ljus och en massa löv. Väldigt mysigt och trevligt. ”Det är bara att använda immobilus på trädet så slutar det vara så förbaskat mordiskt”, fortsatte han och sköt upp de stora portarna som vätte ut mot skolans marker. Jaha, dags att gå ut i stormen igen då. Härligt värre. ”Schas med er, innan den gamla haggan kommer.”

Än en gång tar Joshua orden lite väl personligt. Inte mot sig själv, utan mer för att han lider med Zihao. Som antagligen inte ens bryr sig om det som blivit sagd. Men han känner ett behov att finnas där även om den andre varit i den spökande stugan själv.
”Och? Visserligen kan man bli mer van vid det, men det gör ingenting mindre jobbigt.” Precis som varje gång sjuttonåringen behövt skifta, även om han gjort det innan gör det precis lika ont. Precis som alla gånger Joshua blivit slagen eller sparkad, han är van och fått för sig att det är något han förtjänar, men det gör precis lika ont. Det är precis lika jobbigt som första gången. Nej, för femtonåringen fungerar inte den logiken på långa vägar. Om Theodor tror att det gör saken bättre, så har han så fel. Så himla fel. Kanske Joshua missförstått det hela som han brukar göra, men det känns ändå som något som inte borde ha blivit sagd. Kanske han gjort bort sig, men jaja. Det skulle inte vara första gången. Hur som helst låter han det där samtalsämnet glida undan, han gillar inte att få uppläxningar, så varför skulle han tillåta sig själv att försöka uppläxa Theodor? Det kommer ändå inte att gå. En lätt liten suck sipprar ut mellan läpparna när han kommer upp för det sista trappsteget. Därefter låter han Cissi skutta ner från sin famn, och hon börjar glatt smyga framåt mot den stora porten till skolan. Hon lägger sig platt på mage för att kika igenom dörrkarmen, bara för att bli alldeles överlycklig när Joshua öppnar porten på glänt. Det är fortfarande vått på marken, vilket leder till alldeles svala tassar, men regnet är inte lika påträngande. Och i och med att Joshua fixar ett osynligt skydd för regnet över den lilla kissemissen, behöver hon inte längre oroa sig över regnet. Immobilus var en formel han faktiskt redan kan, dock bestämmer han sig för att inte påpeka det. Kommer inte direkt leda till någonting. Så istället lämnar han ett enkelt hejdå till den andra slytherineleven och följer efter Cissi. Han vill inte att det piskande trädet ska slå sönder henne, hon är alldeles för liten för att kunna förstå vad som händer. Så, ögonen på henne.

Det verkade som om de två andra hade lite delade meningar om saker och ting, även om Zihao inte riktigt orkade lyssna till deras lilla diskussion. Han var mycket riktigt van, men samtidigt hade Joshua rätt om att det inte gjorde mindre ont för det. Eller ont och ont, det var alltid lika obehagligt att spendera en natt i den spökande stugan alldeles ensam. Just den här natten hade nog varit ännu värre dock. Regnet hade förvisso minskat i styrka, men vinden ven som aldrig förr och det var kallt. Väldigt kallt, till och med för Zihao. Nu var det bara tassarna som upplevde kylan på det sättet, men ändå! Tänk då hur det måste varit för stackars Joshua. Femtonåringen hade ju ingen päls att gömma sig bakom och han verkade ha varit lite frusen redan inuti slottet. I den stunden lovade den äldre av dem att han skulle dela med sig av fluffet när de anlände till kåken.
De rörde sig nerför stigen som ledde mot trädet. Marken var lerig och gräset halt, men det gick ändå hyfsat att ta sig framåt. Cissi hade tagit täten och skuttade ovetandes fram mot vad som skulle kunna tänkas bli hennes död. Som tur var hade gryffindoraren båda ögonen fästa på den lilla kissemissen, så det var nog inte någon fara. Hon var mer än väl övervakad där hon gick med svansen i vädret och nosade på marken. Zihao kunde halvt relatera till det där, då hans egen nos var så gott som nertryckt i leran. Inte för att han tyckte att det var intressant, utan för att försöka lista ut om Umbridge undersökt trädet. Den där nosen var känslig nog att kunna snappa upp det mesta, så pm hon varit där nyligen skulle han definitivt känna av det. Däremot verkade det inte som det, vilket var lite av en lättnad. Madam Pomfrey hade dock nyligen passerat över gräset, troligen inte för mer än ett par timmar sedan.
Sjuttonåringen stannade till framför trädet, några extra meter ifrån de ilskna grenarna, och lirkade av sig manteln. Ögonen vände sig mot Cissi som ovetandes fortsatte framåt. Nope, det där skulle inte få hända och med det konstaterandet i skallen drog han till sig den lilla tjockisen med framtassarna. Glad blev hon inte, men det kunde han inte bry sig mindre om.

Även om Cissi är en väldigt nyfiken liten katt då och då, och hon vanligtvis är rätt intelligent, så verkar hon fast besluten i att lukta på trädet. Att grenarna ilsket rör på sig, redo för att klubba ner hennes stackars lilla kropp verkar hon inte uppfatta. Om inte Zihao fångat upp henne med tassarna så kvickt hade nog Joshua fått panik. Även om han så lätt kan lösa det hela med en simpel liten besvärjelse. Panik fungerar aldrig, och han kan oftast inte tänka lika snabbt och ingående vid sådana lägen. Pust.
”Immobilus,” viskar femtonåringen med trollstaven pekande mot det ursinta trädet. Som i slowmotion stannar det piskande träder upp, med några små levande löv fladdrande i den blöta vinden. Ögonen glider ner mot de två lurviga filurerna, innan han går fram till dem och bär upp Cissi i famnen. Hon ser sur ut och slår försiktigt med tassen över nosen på Joshua. Hon vill ju gå själv. Däremot är det ingenting som han tänker tillåta, hon kommer vandra fel och de kommer tappa bort henne. Trädet kommer komma till liv igen och ha ihjäl henne. Nej, en sådan risk tänker då inte prefekten tillåta. Annars skulle han definitivt ha låtit henne vandra runt själv, att bära på henne hela tiden är långt ifrån någonting positivt. Hon behöver och vill ha motion, det behöver bara vara i ett säkert område. Som hos modern.. Jo, Joshua borde ha lämnat henne där med närmare eftertanke, men han skulle nog inte klara en endaste dag utan hennes lurviga päls. Tyvärr.
”Tack,” den kommer lite sent, men den kommer iallafall. Att Zihao fått tag på henne så kvickt var bra, riktigt snällt. Efter att ha visat sin tacksamhet och nappat upp osynlighetsmanteln, som sjuttonåringen slängt av sig, kryper han ner i hålet nedanför den piskande trädet. Mörkt, äckligt, kallt. Herregud.

Grenarna på trädet stod helt plötsligt stilla, helt orörliga förutom rörelserna skapade av vinden. Joshua hade redan fiskat upp den tjocka lilla kissemissen och vidare mer genom hållet, efter att ha tackat sjuttonåringen. Gjorde det Zihao en gnutta stolt och moppsig? Nejdå, inte alls! Förutom att det gjorde det ganska så rejält.
När den yngre försvunnit under trädstammen, tassade slytherinaren efter. I någon sekund eller två stod han och stirrade ner genom den trånga, fuktiga gången. Usch, han ville varken ner i tunneln eller upp i den spöklika gamla kåken ovan. Det var nästan så pass att han hellre stannade däruppe i stormen, trots att pälsen blev alldeles blöt och tassarna redan var ordentligt nerkylda. Tillslut bestämde han sig däremot för att följa efter Joshua och kanade ner huvudstupa nerför vad som kunde beskrivas som en jordig rutschkana. Ett ögonblick senare landade han på det jordiga, lätt våta, golvet med en högljudd duns - en duns som följdes av ett ytterst ynkligt gnällande. Ögonen hade blivit sådär ruskigt stora igen och öronen platta som pannkakor. Mörkret var påträngande och även om han visste att han inte var ensam, var det fortfarande extremt obehagligt. Tiderna var påväg att bli mörka, mörkare än de någonsin varit innan, och ingen kunde vara helt säker på vad det egentligen var som lurade inne i skuggorna. Voldemort var tillbaka, någonting som Zihao var övertygad om, och vem visste vad han smed för planer? Den spökande stugan var ju typ den perfekta ingången till skolan, även om en massa kraftfulla besvärjelser skyddade kåken.
Sjuttonåringen kröp fram på mage över det jordiga golvet, slingrade sig runt Joshua och snodde in sig riktigt ordentligt. Det skulle inte förvåna honom pm det slutade med att gryffindoraren själv skulle ramla förr eller senare, och inte pågrund av rutschkanan då. Men Zihao kunde inte hindra sig själv och snart hade han bokstavligen hoppat rakt på den yngre med ett skri. Mörker, han gillade verkligen inte mörker.

En rädsla för mörker har Joshua alltid haft, så länge han kan minnas. Självaste faktumet att Voldemort och hans anhängare lurar runt omkring skolområdet gör det hela mycket värre, får den lilla femtonåringen att konstant vara på sin vakt. Just nu är det enda han vill att komma ut ur det trånga utrymmet, bort från all jord och maskar. Väskorna gick inte igenom den lilla öppningen under trädstammen, vilket lett till att han lagt osynlighetsmanteln över dem, och låtit dem flyga till det spökande huset. De borde vara framme vid det här laget, och det den lilla chansen att någon kan hitta både dem och osynlighetsmanteln får hjärtat att dunka hårdare. Göra brutalt ont.
”Lumos,” viskar han med höjd trollstav. En starkt, litet ljus slingrar sig ur toppen på trollstaven och lyser upp den mörka gången. Joshua vet inte om det gör saker lättare eller svårare. Nu kan han se varje snigel och mask klart och tydligt. Varje litet kryp. Äckligt, så hemskt äckligt. Men de kan åtminstone se vägen lite mer klart. Han lär sig däremot någonting nytt om Zihao. Han är inte den enda som är mörkrädd. Skönt. Dock får den tunga lurvbollen Joshua att falla ner på rygg. Ryggraden slår hårt i en sten och ett kvidande ansiktsuttryck stryker sig över ansiktet. Aj, aj, aj. Faktum är att han redan har väldigt ont i kroppen. Efter all träning, en energinivå som stått på noll ett tag nu och en kropp som får blåmärken förskräckligt lätt är orsaken till det. Ryggraden har röda märken strykande över sig, klart och tydligt över benet. Revbenen och nyckelbenen har stora blåmärken, medan huden över benen blivit än mer lila. Joshua brukar skylla på sitt immunförsvar av någon anledning, även om han vet vad som är det stora problemet. Kroppen är för svag, märken från hårt golv under träning och satt rot och benen som sticker ut värker av varje liten rörelse. Det är därför det där slaget gör lite ondare än vad det skulle ha gjort om prefekten varit helt frisk och kry. Detta är dock ingenting som Zihao ska bekymra sig över, så han reser sig försiktigt upp igen och börjar röra på sig. ”Vi är snart framme Zihao, Madam Pomfrey har säkert gjort rummet mycket mysigare än den här grottan.”