Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Har Zihao inte hjälpt till alls?” Undrade Euijin när han fann nittonåringen sovandes vid köksbordet. Personen i fråga hade även börjat dregla över bordets blanka yta, så pass att en liten pöl bildats. Fy fan vad äckligt.
”Men usch..vakna din långa drummel”, utbrast Jun och slog till Zihao löst i bakhuvudet. ”Hörru, vakna och torka upp den här pölen med saliv, för jag tänker då inte göra det”, knorrade han därefter och skakade äcklat på huvudet.
”Ja, jag ska”, gnällde den andre. Däremot rörde han sig inte ur fläcken. Det var faktiskt Joshuas fel att han somnat från den flesta början, så varför fick han en massa skäll? Orättvist.

"Han har en stukad fot, det är rätt svårt att hjälpa till då.. plus så praktiskt taget tvingade jag honom att ta det lugnt." berättar Joshua och sjunker ner på en stol, kroppen alldeles utmattad och helt slut på energi. "Det var faktiskt Zihaos ide att fixa mat från första början."
"Zihao, måste erkänna att jag blir lite avundsjuk på att du kan sova överallt." påpekar Kawan som följer Juns exempel och slår honom väldigt löst i bakhuvudet. "Ni är snälla ni."

“Well det är bara att sluta ögonlocken och tänka på mat så somnar man nästan genast”, förklarade Zihao och kliade sig förstrött i bakhuvudet med underläppen putande.
”För dig kanske, men jag tror inte att det fungerar riktigt så för oss andra”, påpekade Wan och ställde it skålar med ris åt alla.
”Va? Det funkar typ precis likadant för mig”, sade Chai glatt och ställde fram en kanna med vatten på bordet, samt en stapel med glas. ”Shit, det doftar så gott och jag svälter typ.”

Att de två kan somna så lätt gör Joshua väldigt avundsjuk, nej han har förjävliga sömnproblem. Inte under den här dagen dock, vilket är rätt förvånande, det är väl antagligen Zihaos förtjänst. Maten går åt, allihop trycker i sig mängder, men det blir ändå lite rester till morgondagen, som tur är. Det är CWs och Lees tur att diska, och Joshua faller ihop i en liten boll i soffan bredvid Euijin som välkomnande drar honom intill sig. Ledarens hand finner hans panna än en gång.
"Du är fortfarande väldigt varm.. du måste ta hand om dig själv hörru." påpekar han med ett litet leende.

Zihao hjälpte CW och Lee att plocka undan disken, innan även han föll ner mot soffans mjuka kuddar.
”Åh, jag är fortfarande jättetrött”, gnällde nittonåringen och kravlade upp i Juns knä, där han genast fick ett par armar slängda runt midjan. Det var så de jämnåriges relation fungerade, hur underligt det än var.
”Om du är trött, gissa vad vi andra är då”, muttrade Wan, som satt och stirrade på Chais mobil. Den lilla glädjespridaren spelade candy crush, precis som vanligt. Dessvärre var han jävligt dålig på det. Just därför var det extremt underhållande att titta på när han spelade.

Joshua låter blicken vila på Zihao en kort stund, det är konstigt hur han sätter sig i Juns knä, när han är så mycket lä tre och större. Det är som att blicken fastnat på nittonåringarna, och återfår uppmärksamheten när Euijin drar honom intill sig.
"Vad har du fått i dig idag?" Frågar han tyst, bara för att den yngsta ska få höra, jo Euijin vill mycket riktigt ha koll på det. Som den lydiga Joshua han är, berättar han tyst för honom, innan han lägger ner huvudet i ledarens knä. Med en liten gäspning.

”Äsch, det är inte mitt fel att era fötter är friska och krya”, muttrade Zihao och grävde ner ansiktet i Juns axel. Där var han trygg och framförallt komfortabel. Han var på tok för bekväm med den jämnårige, men tills deras försvar hade det tagit nästan ett och ett halvt år innan de blivit så bekväma i varandras sällskap. Till en början hade de faktiskt bråkat riktigt mycket och varit ganska så elaka mot varandra. Inte på samma nivå som nittonåringen mobbat Joshua, men ändå.
”Har faktiskt hellre en hel fot än att ligga och sova hela dagen”, konstaterade Wan och himlade lite med ögonen.
”Vadå? Min fot är hel! Den är bara lite stukad..och det är Juns fel.”

Är Joshua avundsjuk? Kanske.. ögonen lägger märke till hur Zihao gömmer ansiktet i den jämnåriges axel, och av någon anledning börjar hjärtat att svida till. Idiotiskt. Nittonåringen hade berättat att han har känslor för Joshua, och nu bestämmer sig hjärtat för att bli avundsjuk? Wan kastar sig ner i soffan bredvid Joshua och lägger sig ner bredvid honom, vilket leder till att Euijin har två huvudet vilandes i sitt knä.
"Vi ska träna på scenen imorgon, men dagen efter får vi en paus, skönt va?" berättar Kawan med ett litet leende och flätar ihop sina fingrar med sin väns med en gäspning.

”Åh, då tycker jag att vi ska gå och äta någonting ute på stan”, utbrast CW, som nyss blivit klar med disken. ”Slår vad om att Mr Song bjuder om vi tjatar tillräckligt mycket”, fortsatte han och log ett lömskt litet leende, innan han försvann bort mot sitt rum.
”Ska du inte ens säga godnatt? Fan vad ohyfsat!” Ropade Lee efter den försvinnande gestalten, innan han slängde sig ner bredvid Chai.
”Som om du någonsin säger godnatt”, fnös Zihao till svar och himlade med ögonen. ”Lee, du kan liksom inte begära att folk ska göra saker du inte ens själv gör, förstår du lilla gubben?” Kuttrade nittonåringen därefter, vilket resulterade i att Jun brast ut i ett kacklande skratt.
”Lilla gubben? Den var jävligt bra!”

Med rynkade ögonbryn lyssnar Joshua på orden som sägs, jösses är de två sjukt trötta eller har de riktigt dålig humor på riktigt? Vad är roligt med att kalla någon lilla gubben? Än en gång tänker han hålla sina dialoger för sig själv, då han inte vill att lägenheten ska spricka upp i skrik.
"Jag tror jag följer hans exempel och går och lägger mig." berättar artonåringen och reser sig upp från sin plats hos Euijin och Wan, för att röra på benen. "Godnatt Lee!" lägger han till och stänger dörren till rummet efter sig.
"Jag tror nog jag går in jag också.." säger Euijin långsamt, som anar något stramt i atmosfären, och rör på benen mot rummet han också. "Sov så gott allihop."