PRS Aphrodite & wolfy

Att Killian skulle besvara kyssen var faktiskt det sista hon förväntat sig, hon hade förberett sig på att han skulle dra sig undan och fråga vad i hela friden det var hon höll på med. En del av hennes undermedvetna knarrade på om att han kysste henne för att han var för snäll för att avfärda henne, men oavsett hur det låg till så var hon nöjd över att känna hans läppar mot sina. Och hur länge situationen än varade så tänkte hon njuta av den. Meilas fingertoppar strök försiktigt över hans nackhår innan fingrarna flätade sig in i hans mjuka hår. Sin lediga hand placerade hon mot hans rygg för att ha stöd att kunna flytta sig lite närmare.

Killian hann njuta i ett par sekunder, innan känsloexplosionen dog ut lika fort som den hade uppkommit. Han drog sig försiktigt från omfamningen och ställde sig upp.
"Jag..." han avbröt sig och började gå runt i rummet som en rastlös hund. Hans minne hade kickat igång och det snurrade av gamla minnen, med den brunhåriga kvinnan som han en gång hade älskat. Han drog handen över ansiktet.
"Det här var helt underbart, men.... Jag har dåliga erfarenheter av detta" sa han och satte sig ner på huk och tittade på Meila. Hans känslor stred både för och mot honom, allt han egentligen ville göra var att omfamna henne igen, men minnena och hans förflutna hemsökte honom.

Alldeles för fort var kyssen över. Killian drog sig undan och reste sig upp från fåtöljen för att rastlöst vandra fram och tillbaka i rummet. Meila visste inte vad hon skulle ta sig till: helst ville hon fly från rummet likt en skamsen hund. Men hennes kropp lydde henne inte så hon förblev kvar i fåtöljen.
Då han satte sig ner på huk framför henne fäste hon blicken på honom, förde tungan över tänderna medan hon väntade på ifall han skulle förklara vad han menade med dåliga erfarenheter.
”Det är.. okej,” sa hon tillslut och knäppte sina händer i famnen.

Killian reste på sig och gick fram till fönstret. Han tittade ut, på månen och på stjärnorna.
"Hon hette Juliette" började han, och fortsatte att titta ut genom fönstet.
"Hon var människa, och vi träffades någon gång på 1900-talet. Hon fick ganska snabbt reda på mitt tillstånd, men valde att välja kärleken framför det. Vi hade några lyckliga år tillsammans, men tyvärr upptäckte staden vi bodde i att jag var vampyr och därmed en fara och borde straffas. De straffade mig med det ultimata straffet; de torterade och dödade Juliette medan jag tittade på. Jag gjorde som vilken vampyr som helst skulle göra; jag stängde av mina känslor totalt och dödade varenda en i staden, tills den var helt tom på levande människor. Sedan dess gick jag känslolös fram tills några år innan jag träffade dig för första gången". Killian var tyst i några sekunder innan han vände sig om och mötte Meilas ögon.

I ögonvrån följde hon honom med blicken då han korsade rummet för att ställa sig vid fönstret. Och så började han berätta. Hur en oskyldig människa hade torterats och dödats för att de ville straffa honom för att han var en vampyr. Att han i flera årtionden snurrat runt med känslorna avstängda. Meila visste inte vad hon skulle säga. Vad fanns det att säga? Inga ord skulle kunna frigöra honom från skulden han måste känna över vad som hänt Juliette, de kunde inte ändra på det förflutna och hon förstod budskapet han försökte förmedla. Han hade gått igenom tillräckligt mycket redan.
”Det som hände henne var inte ditt fel,” började hon och reste sig upp för att ställa sig bredvid honom. Hon vilade händerna mot fönsterkarmen och tittade ut på stjärnorna. ”Jag är ledsen att det är något du behövt uppleva.”

Han drog en djup suck och tittade på Meila.
"Det är därför jag inte riktigt vågar göra någonting, speciellt inte med tanke på vad du har berättat samt vad jag har upplevt om dina föräldrar" sa han och lutade sig mot fönsterkarmen.
"Däremot har du öppnat mig för möjligheten att det kan hända, det har inte hänt sedan Juliette" sa han och log mot henne. Det var sant, känslan han hade fått när hans läppar mötte Meilas var precis samma som gången han hade kysst Juliette för första gången, och sedan dess hade han aldrig fått känna den känslan igen. Fram tills nu. Det gjorde honom hoppfull, mer hoppfull än tidigare, även om de dåliga tankarna fortfarande låg och gnagde någonstans i kroppen på honom.

Hon tittade ner i golvet för ett kort ögonblick och fuktade läpparna innan hon vände sig mot Killian. Hennes föräldrar låg i bakgrunden och spökade oavsett vad det var som hände i hennes liv. Hon kunde ramla omkull på gatan och en förbipasserande skulle kunna koppla in hennes föräldrar i det hela. Gick hon hos frisören skulle någon berömma hennes utseende, poängtera hur hon påminde om Meredith. Och givetvis skulle de på ett eller annat sätt stå i vägen när hon för en gångs skull hittat någon eller något som gjorde henne gladare än på länge. Meila kände sig lite skuldmedveten över sina tankar, hennes föräldrar hade utsatt Killian och hundratals andra vampyrer för brutala handlingar, att han var rädd för dem var förståeligt.
”God natt.” Hon log mot honom innan hon vände sig om för att återvända till sitt rum.

När hon sa god natt till honom tog han ett steg framåt, men hon hade vänt honom ryggen innan han hann fram.
"Ge inte upp på mig" sa han efter henne. Han satte sig ner i soffan igen och tog en klunk från whiskyflaskan. Han suckade och reste sig igen. Han satte tillbaka flaskan på dess plats innan han gick och lade sig.

När han vaknade nästa morgon gick han ner för trappan. Tara hade kommit upp, men Meila verkade fortfarande vara kvar i sitt sovrum. Tara satt på knä framför det lilla altare som hon hade byggt upp i ett hörn i vardagsrummet. Det var ett litet bord med ett crucifix på samt två ljus och en kudde på golvet framför. Killian valde att inte störa henne, utan ställde sig i köket. Han öppnade kylskåpet, och alla varor som Meila och Tara hade införskaffat dagen innan stirrade på honom. Han bestämde sig för att göra ett försök att göra pannkakor, och hoppades att det inte skulle bli jobbigt mellan Meila och honom, eftersom händelsen under gårdagen var något av det mest fantastiska som hade hänt honom på länge, han hoppades innerligt att Meila förstod det.

Att hon inte skulle ge upp på honom var en självklarhet, så lätt skulle han inte bli av med henne. Hon låste dörren till sovrummet och kröp ner i sängen, låg vaken en längre stund och tänkte igenom nattens händelser innan hon slutligen slumrade till. Hon vaknade följande morgon av att solen gassade in i rummet. Yrvaket satte hon sig upp, insåg att hon glömt att dra för gardinerna på kvällen. Det fanns inte en chans att hon skulle lyckas somna om igen, så det var bara för henne att stiga upp och se vad dagen skulle föra med sig.

Meila tog en sväng via Taras rum för att låna kläder, förundrades än en gång över hur stor garderoben var och hur många plagg hon hade att välja mellan. Tillslut hade hon ändå fått på sig en röd klänning med små vita prickar samt en gråsvart jeansjacka. Då hon försökt få pli på sitt rufsiga hår tassade hon nerför trapporna. Tara satt på knä i vardagsrummet framför ett litet altare och verkade befinna sig i en helt annan värld. Istället för att störa fortsatte hon in till köket och stannade upp vid dörrkarmen då hon fick syn på Killian.
”God morgon,” önskade hon med ett leende, hoppades att hon inte gjort bort sig totalt.

Killian tittade bort mot Tara en sekund mest för att se hur det var med henne, och när han vände sig om igen stod Meila där.
"God morgon" sa han med ett leende. Han hade en bunke med smet framför sig.
"Jag gör ett försök att göra pannkakor, har inte gjort det på ett par hundra år" sa han och skrattade. Han nickade mot skålen.
"Du kanske kan använda din magi och fixa till det?" frågade han med ett leende.