rollspelare & tippest prs

Sophia önskade nästan att hon kunde ta tillbaka sina ord i samma sekund som hon såg hans besvikelse. Hon suckade tyst och släppte hans händer för att krama om honom istället.
"Du behöver inte ta soffan." mumlade hon och kysste hans kind innan hon släppte honom, för att krypa upp i sängen och ner under täcket.

Hans blick följde henne då hon kröp ner i sängen. Några korta sekunder senare drog han av sig sin skjorta (men lät byxorna sitta kvar) och kröp, likt Sophia, under täcket.
”Din säng är mjukare än min”, konstaterade han och la sig på sidan för att få en bättre överblick på henne.

"Mhm, är det ursäkten du tänkt använda när någon kommer på oss?" frågade hon och flyttade sig närmre honom. Hon kunde inte riktigt låta bli utan drog lätt med fingrarna över hans bröstkorg, förvånades lite av hur muskulös han faktiskt var.

Han skrattade till och snett leende stannade kvar på hans läppar även när han tystnat.
”Där är du med dina fingrar igen”, retades han, även fast han älskade hennes beröring. ”Svårt att hålla dem borta?”

Sophia log svagt och nickade lite innan hon skrattade till.
"Lite kanske." erkände hon och la sin hand mot hans mage istället. "Jag trodde inte att du var såhär vältränad." sade hon ärligt och satte sig halvt upp, drog tillbaka sin hand.

Det sneda leendet lämnade inte hans läppar.
”Det skulle vara omöjligt att ha min far utan att vara vältränad”, svarade han med ett lågt flin. ”Kroppen måste vara sund!”, härmade han sedan sin far och la även där till ett litet flin i slutet. Jisses, om hans far hade hört det - då skulle han ligga illa till.

Sophia höjde på ögonbrynen och fnittrade till innan hon la sig med huvudet mot hans bröstkorg.
"Vad fick dig att ändra uppfattning om mig?" frågade hon nyfiket och ritade små figurer på hans bröstkorg med sitt finger.

Som svar ryckte han lätt på axlarna. Han hade ärligt talat ingen aning varför hans åsikt om Sophia hade ändrats - det enda han visste var att hans uppfattning hade ändrats väldigt snabbt.
”Vet inte”, erkände han och började pilla med hennes hår. ”Du då?”

"Vid hamnen, du såg så fridfull och lugn ut och det du sa om att jag hade fått åka till Skottland. Din avundsjuka var också lite charmig." erkände hon och sneglade upp på honom. Hon gillade honom verkligen, tyckte det var synd att de hamnat på fel fot i början.

Hans leende byttes ut av ett ännu större.
”Jag var inte avundsjuk”, ljög han. ”Jag har ju sagt det.” Dessvärre var han lite för trött för att lyckas låta hyfsat trovärdig, så hans lögn var helt genomskinlig.