[PRS] LadyGhoost & yehet

Än en gång finner Jae sig själv lyssnandes på den andres hjärta. Det dunkar jämnt, lugnt och regelbundet, så som de brukar. Den andres jacka kväver en del ut av ljudet, men han bryr sig inte. Om han fokuserar på dem tillräckligt noga, kan han göra de gott och väl. Han undrar om Uta skulle döma honom. Det är en rätt dum tanke, det vet han. Jae borde inte bry sig om den andra dömer honom, men det gör han. Mer än vad han vill medge. I den andres sällskap slipper han känna sig äcklig, självhatet styr inte lika mycket. Men kanske det ändras, något Jae är otroligt rädd för. När han sedan känner den andres huvud mot sitt egna, känner han hur ett leende sprider sig över läpparna mot jackan.
"Jag vet inte.. vill du att jag ska förklara?" frågar han. Efter stunderna han haft med den äldre, har han svårt att tro att han försöker lura in Jae. Att det är en fälla. Jae litar på honom mer och mer för varje sekund som går, för varje hjärtslag. Och det gör honom svag, att lita på någon är en svaghet.

Skrattet som flyr mellan den andres läppar, låter så fint i Jaes ögon. Det kanske är lite löjligt, men han bryr sig inte. Det är fint. Jae brukar aldrig lägga större intresse i skratt, eller människor över huvudtaget, mannen bredvid honom däremot. Han är en helt annan historia. När den äldre sedan påpekar att det kanske är hans hjärta som försöker säga något, kan han innerligt känna hur hjärtat nickar. Påpekandet förvånar honom, helt klart, men det är inte helt fel. Det kan mycket väl vara så. Försiktigt lyfter Jae på sitt huvud och kollar på den äldre. Kanske Uta blev generad över det han sagt. Vanligtvis skulle Jae antagligen finna det en aning löjligt själv, men inte nu.
"Kanske.." viskar han försiktigt. Hur mycket han än hatar hur han själv beter sig runt Uta, så kan han inte ignorera att det mycket väl kan vara sanningen.

Uta möter den andra mannens blick och ler emot honom.
"Hade inte gett dig möjligheten att förklara, om jag inte ville ha en förklaring" sa han enkelt och med lugn röst. "Dock är det upp till dig ifall du vill eller ej. Jag tänker inte tvinga dig säga något"
Uta kramat åter om den yngre. Det var konstigt att han inte krävde något svar av den andra. Normalt så krävde Uta alltid ett svar, men när det kom till den andra mannen ville han att han skulle prata med honom frivilligt. Och Uta insåg att han var okej, ifall den andra inte gjorde det också. Uta ville förtjäna den andres tillit, för honom var det viktigt, hade blivit viktigt, även om han inte förstod när, eller direkt varför. Att ha den andra mannens tillit skulle inte vara av betydelse för honom, men det hade det. Men så hade han insett att Jae inte var som andra, allt med honom var annorlunda.

Uta ser på Jae, när han ser på honom. Han var förvånad över att den andre inte skrattade åt honom. Fann hans ord löjliga, utan istället svarade honom.
"Om det nu är fallet, bör du kanske lyssna på ad ditt hjärta har att säga" viskar Uta, omedvetet tillbaka till den andra mannen. Uta själv hade antagligen aldrig lyssnat på sitt hjärta, han lät hjärnan styra, han var för praktiskt lagd, eller så hade hans hjärta aldrig talat högt nog till honom. Kanske skulle Uta lyssna ifall det gjorde det, eller kanske var det vad det gjorde nu, eftersom han agerade på sätt han aldrig annars gjorde. Kanske var hans agerande runt den andra mannen, för att hans hjärta tagit över, av någon underlig anledning. Var det därför han var så bekymrad om den andra mannen. Uta funderade över det hela, men han visste inte, han förstod inte det här.

Jae känner sig aningen nervös av någon anledning. Han vet mycket väl att han inte behöver yttra sig, att han inte behöver prata om det. Uta hade själv sagt det. Men av någon anledning vill han berätta för honom, avslöja de små hemligheterna, som egentligen inte är särskilt hemliga, för den äldre. Av någon anledning vill han att den äldre ska gilla honom, och kanske det bara fungerar om han är ärlig. Även om hemligheterna kanske får Uta att se på honom annorlunda, så känns det på något sätt värt det.
"Jag var tio, första gången det hände," berättar han i låg stämma, lutar sitt huvud återigen mot den andres bröstkorg när han åter kramar om honom. Värmen blir större, värmen får honom att trivas och känna sig kapabel till att berätta allt. Värmen är farlig, det har han fått klart för sig, men han orkar inte bry sig för stunden. "Det var en grupp med män, som turades om. Jag kommer ihåg det klart och tydligt. Jag försökte bryta mig loss med de kunskaper jag hade, men det gick inte.. Efter det var hände det nästan konstant. Jag har ingen aning om vad som hände, det var som att flera hade någon tävling." mumlar han, kniper ihop ögonen medan han försiktigt pillar med den andres jacka. Det gör ont att tänka på minnet. Alldeles för ont. "Min far dödade nästintill alla han tyckte var skyldiga när han fick höra om det. Jag gjorde inte ett dugg, han bara dödade de som kollade på mig. Han var ute och far mycket, han ville att hans närmaste vänner skulle hålla koll på mig när de kunde, livvakter också. Visar sig att de inte riktigt brydde sig, jag var ett öppet mål. Och efter ett tag slutade jag bry mig, det blev naturligt. Jag började förstå att det måste vara något fel på mig, kände mig äcklig varje gång någon rörde mig, det känner jag fortfarande." viskar han, av någon anledning känner han sig inte äcklig i den andres famn. Av någon anledning är det annorlunda nu. "När jag blev fjorton kunde jag enkelt skydda mig själv, men vid det laget brydde jag mig inte ens." Han biter ihop, osäker på varför han babblar på så mycket om saker han hatar sig själv så mycket för.

När den andra berättar han kanske bör lyssna på sitt hjärta ler Jae lätt till, skakar på huvudet.
"Det brukar oftast leda till naiva handlingar," viskar han tillbaka med ögonen i den andres mörka. "Man blir så mycket mer sårbar då," han är redan sårbar, men att han skulle bli det ännu mer, är en skräckinjagande tanke. Att han pratat som han gjort är naivt, idiotiskt. Han har lust att slå sina fötter som han gjort när han var liten varje gång självhatet bubblat upp, påväg att svämma över. Riva över sina armar, slå. Låta andra misshandla honom till deras högsta önskningar. Det kanske skulle skaka lite vett i honom, få honom att komma tillbaka till sitt normala jag. Han som inte prata, han som bara konstant arbetade. Jae känner hur naglarna trycker upp mot sina handflator, ge honom mer smärta, något han förtjänar i mängder.

Uta höll blicken stadigt rakt fram när Jae talade, lyssnade på orden som sades. Han kände hur illa de berörde honom, vilket han inte kände att han hade rätt till. Det var inte honom det hade hänt. Han kunde inte minnas vad han gjort när han var tio, men han visste att han varit säker, och att inget sådant hade hänt honom. Ingen hade sett på honom med de ögonen fören han själv börjat sälja sig själv. Och då var det på hans egna villkor, hans eget val, ingen annans. Jae hade inte gjort det valet, någon annan hade gjort det åt honom. Uta kramade försiktigt om den andra mannen, samtidigt som han strök honom över ryggen. Att trösta honom kanske inte var möjligt, det var inte så att Uta kunde få det ogjort. Men kanske kunde han ge den andra mannen någon form av trygghet, om än så för en kort stund.

"Du var bara ett barn, du är medveten om det va?" frågade Uta lågt. Han kände en ilska emot männens om rört Jae. Uta hade inget till övers för människor som förgrep sig på andra, än mindre barn. "De må låta kallt, men du hade ingen chans, du kunde inte ha agerat annorlunda, så det finns ingen anledning att anklaga dig själv. Och jag förstår din far, hade jag haft barn och någon rörde dem, hade jag dödat de personerna."
Uta slöt ögonen för en kort sekund, kände hur en kall vind slog emot honom.
"Det är inget fel på dig. I din situation är det dock något de flesta tror. Det är något fel på de som rörde dig, de bär hela skulden inte du! Och du skall inte behöva känna dig äcklig, om någon rör dig. Det är inte så det skall vara, inte om det går rätt till" sa Uta lågt. Han ville inte att Jae skulle se det så. Han ville att han skulle förstå att han var värd mer än så, att beröring inte behövde vara något dåligt. "Jag ber om ursäkt ifall jag rört dig och du misstyckt"
Uta skakade sedan på huvudet. När Uta var fjorton hade han börjat sälja sig själv, men det hade varit frivilligt. Det var något han hade velat göra, men vid det laget hade Jae redan gett upp. Uta hade inga svar på det, utan kunde bara krama om den andra lätt igen.

"Du har nog rätt" sa Uta eftertänksamt "Men att vara sårbar behöver inte alltid vara något dåligt. Till exempel framför en vän, att visa sårbarhet kan leda till att den vännen hjälper än. Man måste bara välja inför vem man är sårbar och när"
Uta visade själv sällan sårbarhet, men det var antagligen för att han sällan kände sig sårbar. När Uta ser att Jae kramar om sina händer, låter naglarna borra in i huden, nästan så att huden spricker och låter blodet nästan komma fram. Uta fattar den andra mannens händer.
"Nej Jae, inte så" sa Uta vänligt och flätade ihop sina fingrar med den andras.
"Inte så..." viskade Uta och vilade sin panna emot den andras, han ville inte se den andra mannen vålla sig själv skada.

Jae lyssnar tyst på orden den andra uttalar. Uppfattar ingen dömande ton på rösten, vilket han är tacksam över. Han verkar inte heller se ner på honom, se honom som svag, hjälplös. Kanske han hade gjort rätt val, att berätta för Uta. Dock är han osäker, osäker på hur den andra tar det. Han vill inte att en äldre ska se ner på honom. Så må han ha tänkt för fem dagar sedan också, men då var det arbete relaterat. Nu vill inte Jae att den andra ledaren ska se ner på honom som person. Vilket han inte verkar göra. Han sluter ögonen på nytt, lyssnar på den andres låga ton och vinden som susar runt omkring dem.
"Jag är okej med att känna mig smutsig, jag är okej med att det är det folk vill ha mig till. Saker och ting händer av en anledning, inte sant?" svarar han och öppnar ögonen, för att lyfta bort huvudet en aning. "Jag är inte värd mycket, det vet jag. Och jag är helt okej med det." berättar han tyst. När den andra sedan ber om ursäkt om han rört honom och Jae misstyckt, skakar han enkelt på huvudet. "Nej, du är annorlunda." får han fram.

Han tycker inte om tanken att berätta allt för en person. Aldrig gjort. Nu, finner han dock sig själv berätta en hel del för Uta, någonting han kommer hata sig själv för när de väl skiljer vägar.
"Även då kan det vara dåligt. Vänner kan också svika en, spelar ingen roll hur nära man är. Det bästa sättet, även om jag gått emot det nu, är att hålla sig för sig själv. Lita på endast sig själv, på så sätt behöver man inte oroa sig lika mycket." det är det Jae fått höra ofta. Han är övertygad över att hans far aldrig delat med sig av hela sitt privatliv med Siwon, eller någon annan av hans närmaste vänner. Siwon hade dödat honom hur som helst. Det finns en liten möjlighet att han pratat med modern, men även det är Jae osäker på. När den andra flätar ihop deras fingrar, tittar han ner på dem i tystnad. Skadorna håller hans tankar i schack, får honom att glömma bort minnena, de psykiska skadorna. Men när han inte längre har tillgång till handflatorna, låter han blicken glida till den äldre som vilar sin panna mot hans. Det var en dum tanke att göra det där. "Förlåt." viskar han.

"Jae" sa Uta lågt, men i en öm ton. "Det är ditt liv, och du är fri att leva det som du vill. Men du skall inte behöva känna dig smutsig, och det är inte okej att det är vad folk vill ha dig till. Du är värd mer än så, så mycket mer, jag önskar att du kunde förstå det."
Uta strök Jae över kinden, försiktigt, men vänligt.
"Saker händer av en anledning, det kan vara sant. Men det som hände dig, var inte för att du skall behöva ta emot det människor gör emot dig. Du förtjänar så mycket mer än så, och särskilt på sättet de verkar behandla dig. Om du vill ha sex med främlingar, betyder inte det att de har rätt att skada dig, eller ta dig med våld" Uta såg in i Jae's ögon. Han önskade att han kunde få honom att inse det. Att han kunde ta bort de smärtsamma minnena, och att han kunde hindra honom ifrån att behandla sig själv som han gjorde. Uta ansåg att den yngre mannen var värd mer än så. Så mycket mer.

När Jae säger att han är annorlunda, ler Uta emot honom. Uta visste inte varför han var annorlunda, men det gladde honom att han inte bidragit till mannens obehag. Att Jae inte verkade ha något emot hans beröring. Kanske kunde det hjälpa honom att förstå att han är värd mer.

"Alla kan svika en, det är sant. Men om man står utan någon, blir man ett enklare byte." sa Uta till den andra mannen. "Att ta hjälp ibland, kan vara bättre, man måste bara våga"
Uta tog sällan hjälp av andra, men han visste att han hade Jorah, Will och Jake, ifall något skedde. Det var sant att de kunde förråda än, men om de inte gjorde det, så var de till hjälp ifall något hände.
När Jae mötte hans blick, ler Uta emot honom.
"Inget att be om ursäkt för." sa han och kramade om hans händer.

Jae försöker få in den andres ord i sitt huvud. Kanske han skulle ha tagit det på riktigt om de hade blivit sagda när han var yngre, det kanske skulle ha hjälp mer då. Det finns dock en del sanning i det Uta säger, det vet han. Dock kan han inte se sig själv följa detta, kanske om han försökte. Försökte att ignorera det, kanske försöka ta hand om sig själv mer, något han inte tycker han förtjänar. Men kanske han som ung bara vridit och ställt, vänt allting mot sig själv, och dessa tankar slagit rot. Jae skakar på huvudet åt sig själv, så är det inte. Han förtjänar inte värme, han förtjänar inte omtänksamhet. Visst har han folk i sin omgivning som tycker det, flera av hans närmaste vänner. De vet vad det är som hänt, men de ser honom alldeles för mycket som ett offer. Det klandrar han dem inte för, det är kanske vad han är. Han kanske var ett offer förut, men den stämpeln försvann när han lät folk göra vad de ville utan några större protester.

Tjugofemåringen funderar på det den äldre sagt, kanske. Han tar hjälp av de andra. Brian, Dennis, Ethan och Andrew. Dock skulle han aldrig gå till dem om han var ledsen, deras hjälp kommer för det mesta om det är jobb relaterat. Även om Brian hjälpt honom mer än en gång, så kan han inte se sig själv säga allting. Berätta vad som tär på honom, för Jae själv vet inte själv till hundra procent.
"Om man är med någon är man ett enklare byte." börjar han och låter sin ena hand sakta massera den andres, som han gjort för två dagar sedan. "Kanske inte bara genom att personen kan svika en. Om man litar för mycket, eller gillar den här personen alldeles för mycket, och denne dör, eller bara lämnar en. Då finns det ingenting man kan göra."

Uta känner hur den andra börjar massera hans händer, och Uta sluter ögonen, och njuter av den andres beröring. Jae's mjuka händer i sina, det perfekta trycket, för att få honom att slappna av. Det fascinerade honom nästan, hur de små beröringarna den andra gjorde, kunde få honom att slappna av så.
"Inte nödvändigtvis, är man själv, kan man vara ett lika enkelt byte" sa Uta lågt "Precis som du kan dö och lämna dem, då finns det inget de kan göra"
Uta förstod den andre mannens oro, den var inte orimlig, men att den andra mannen tänkte så gjorde av någon anledning ont att höra. Uta var inte nära många människor, mest för oron över deras säkerhet. Men han skulle inte vilja leva sitt liv utan dem, och tanken att de kunde förråda än hade slagit honom, men han hade kommit över det stadiet. Kanske för att han skulle döda dem om de gjorde det. Och dödade de honom, ja då gjorde det ingen skillnad, då han redan var död.

Uta kände hur vinden vinde emot dem, fångade upp håret han hade satt upp, och Uta var glad över att han var bättre klädd den här kvällen.
"Vad sägs om att äta något?" frågade Uta lågt den andra. Han ville av någon anledning, ha en lugnare stund med den andra mannen, och inte ute på gatan. Där kylan eller någon annan kunde störa dem. Det var rent tur att ingen hade sett dem tillsammans ännu, särskilt ingen av deras män, något Uta ville undvika. Han hade redan dödat en, förvisso i ren impuls, men han visste att han inte skulle kunna döda alla sina män om så blev fallet. Men Uta önskade inte se den andra ledaren bli skadad. Så att gå någonstans där ingen kunde springa på dem, lät i hans öron som en bättre idé.

Jae låter sin blick vila på den äldres avslappnande ansiktsuttryck. Ögonen är slutna, medan han försiktigt fortsätter att massera de stela händerna.
"Man blir inte lika lätt sårad om man är själv," påpekar han och låter blicken glida ner till händerna igen. Det är en tanke han inte riktigt haft förut, om hans närmaste vakter skulle bli ledsen om han lämna, eller försvinna på något annat vis. Kanske det är för att han inte ser någon vits med att tänka på det, hans tankar är . fyllda med annat, viktigare saker. Det är en dum tanke, och Jae vet redan svaret på det utan någon längre tankepaus. Jae tänker inte lägga sitt liv i någon ut av deras händer, även om de förtjänar hans högsta tillit, det går bara inte.

Blicken glider än en gång upp från händerna när den andra yttrar sig igen. Det är som att magen börjar skrika efter mat så fort den andra påpekat det. Jae nickar enkelt på huvudet, börjar försiktigt massera handleden en aning.
"Något speciellt du vill äta?" frågar han. Han har ingen aning om vad för mat den andra föredrar, bara att han tycker om te med honung. Och helt ärligt, vill Jae veta mer om Uta någonting som händer väldigt sällan. Han lägger inte intresse i vad andra gillar, förutom när han planerar någonting emot dem, eller om det är hans närmaste vakter. Då kan han finna intresse i att veta mer. Arbetarnas bakgrundsfakta ligger i mappar på datorn, fyllda. Dock så är Uta varken någon Jae försöker få bort, eller någon ut av hans närmaste vänner.

Uta lutade försiktigt sin panna emot Jae's.
"Du blir inte sårad, det är korrekt. Men du får inte heller uppleva lika mycket, om du håller dig för dig själv" viskade Uta till honom. Förvisso sökte han inte andras sällskap, men det betydde inte att han tog det ibland. Det fanns stunder i hans liv där han var nära någon, som Renji när de båda gått på gatan. Hade han varit ensam vid den tiden, hade han inte stått där, andandes, det visste han. Och Uta skulle aldrig erkänna det för den andra mannen, men han hade upplevt och lärt sig mycket tack vare Renji. Saker han aldrig skulle ha upplevt om han varit ensam. Därav att Uta ansåg att alla behövde någon, på något plan. Hur mycket man var villig att lägga en annan persons händer, var upp till var och än. Men alla kunde lägga något, och inse att ensam inte är starkast. dock förstod Uta varför den andra mannen var tveksam till det. Efter det han utsatts för var det inte konstigt, kanske hade Uta varit den samma, ifall han befann sig i den andra mannens skor.

Uta ser på Jae's hand när hans hand förs upp till hans handled, det känns underligt, då folk sällan rörde hans handleder om de inte höll fast honom. Men åter igen rörde den andra mannen honom med varsamhet, och Uta log emot honom. Alltid lättad att det var med ömhet Jae rörde honom. När den andra undrade huruvida han önskade förtära något speciellt, tänkte han efter.
"Jag har en perfekt plats" sa Uta och log emot honom, innan han försiktigt drog sig undan ifrån den andra mannen, och öppnade bildörren åt honom. Uta gick runt till andra sidan, där den döda mannen låg. Han öppnade dörren, fattade tag i chauffören, drog ut honom på gatan innan han själv klev in.
"Du tog med mig till museet, en plats som är speciell för dig. Så jag tänker återgälda tjänsten" sa Uta vänligt, samtidigt som han startade upp bilen. Det var många år sedan han själv satt bakom ratten, men det kändes naturligt, som om det var igår han körde en bil. Uta tryckte på gasen, och bilen började färden framåt.

Uta stannade utanför en blyg byggnad, med en mindre trädgård framför sig. Uta parkerade bilen innan han klev ut.
"Min mor tog mig hit när jag var ung. En av de få platser jag kan minnas" sa han lågt och gick emot byggnaden.