Lovely brothers [PRS Skorpa & Beben]

Jimin biter i sin läpp när den äldre irriterat frågar om han inte knackar, och kommer i den sekunden på att han faktiskt hade glömt bort att göra det. Han öppnar sin mun för att be om ursäkt men får inte ut något då han ser att den äldre tar sina piller igen, eller om det kanske är medicinerna hans pappa hade pratat om. Den blonda står kvar vid dörren och ser hur den äldre sväljer dem innan han går till sin säng, som inte längre har en liten hund på sig, tyvärr.
"Förlåt att jag inte knackade", mumlar den yngre när den mörkhåriga killen har svarat. "Och är du säker? B-behöver du något?" Den yngre killen ser på den äldre, inte i hans ögon men ändå på honom, och biter i sin läpp. Han vågar inte röra på sig, då han inte vill göra den äldre killen mer irriterad än vad han redan verkar vara men tyvärr blir och känns det väldigt stelt för den yngre. Men just nu är det inte hur Jimin känner sig som är viktigt, utan hur den äldre känner sig. Han får tänka bort det tills den äldre inte verkar lika irriterad, och det har ju faktiskt redan blivit lite bättre sen han fick ta medicinerna ... Han måste fråga om dem sen, någon annan gång. Kan det verkligen bara vara vanliga migräntabletter? Det känns som att de har någon annan funktion, som den äldre inte berättar om. Som Jimin antagligen inte borde men vill veta, så därför borde han nog vänta med att fråga om dem även om det nog inte kommer att vara en så lång väntan.

Yoongi ser upp på den yngre som står framför den stängda dörren, innan han vänder upp blicken mot taket. Att han behöver honom, Jimin, kan han väl ändå inte säga? Inte under omständigheterna, plus så låter det oerhört cheesy, om Yoongi får säga det själv.
"Ja, jag mår bättre nu." säger han med ett enkelt, nästan påtvingat leende. Efter en stunds tystnad så känner Yoongi hur Loki hoppar upp mot sängen och lägger sig vid artonåringens arm som han har bakom sitt huvud. Efter snart två år tillsammans, så har den lilla killen mycket väl lärt sig hur irriterad han kan bli. Men han har också lärt sig hur Yoongi blir allt lugnare när han är tillsammans med honom. På samma sätt som Jimin.
Yoongi låter sin hand glida längs den vita pälsen innan han vänder blicken mot Jimin ännu en gång. "Kom.." ber han med en tunn röst, som han bara vill slå sig själv för.

Jimin ser på den äldre, säger ingenting men märker ändå av varje rörelse han gör. Yoongi säger att han mår bättre nu, vilket han säkert gör men den blonda märker ändå hur hans leende inte liknar det han brukar använda. Detta känns mer ... falskt än tidigare men den yngre bestämmer sig för att inte kommentera det då han inte vet hur den äldre skulle reagera om det. Den äldres hund hoppar upp i sängen och Yoongis hand smeker dess päls, och Jimin funderar på att lämna rummet. Han är nästan på väg att gå ut innan den äldre ser upp på sextonåringen igen.
Det är något i den äldres röst, i hans blick. Hur han låter så svag jämfört med bara några sekunder senare som får den yngre att gå dit. Med nervösa steg tar han sig från dörröppningen till den äldres säng, sätter sig på sängkanten utan att fråga om han får lov men hoppas att det är okej ändå. Han säger ingenting, vågar inte riktigt kolla på den äldre heller. Det här är för likt händelsen förra fredagen, som sedan led till att de sov tillsammans. Och det kommer inte få lov att hända igen, Jimins känslor kommer inte kunna hantera det. Jimins stolthet kommer inte att kunna hantera det, eftersom han vet och ser och märker på hans mamma hur mycket hon vill att detta ska funka. Men det kan ju inte funka om hennes son har känslor för hennes pojkväns son. Sover de två killarna kommer Jimin inte att kunna trycka undan känslorna längre ...
Sextonåringen lägger sina händer i sitt knä och ser ner på dem, biter i sin läpp. Gör allt för att inte tänka på Yoongi eller fredagen för en vecka sen. Han vill inte förstöra för sin mamma, han måste försöka iallafall. Och förhoppningsvis inte misslyckas, även om en liten, liten del i hans kropp hoppas att han misslyckas med det. Så att han inte behöver dölja sina känslor för den mörkhåriga killen bredvid honom. Men det är en sån liten del att den faktiskt är enkel att tänka bort.

Yoongi granskar den yngres ansikte då han sätter sig ner på sängen bredvid honom själv, innan han vänder blicken ännu en gång mot taket. Yoongi tar ett djupt andetag för att sedan sätta sig upp bakom Jimin, men Loki i sin famn.
"Sluta vara nervös.." mumlar han trött medan han lägger sin panna mot den blondas axel. "Vi kan fortfarande vara vänner även om våra föräldrar antagligen kommer bli ihop."
Visst kanske det inte är riktigt så enkelt, men Yoongi kommer aldrig kunna leva i samma lägenhet som Jimin om de bara ska hålla på att ignorera varandra.

Jimin märker hur den äldre killen sätter sig upp i sängen, och känner sedan en panna mot sin axel.
"Förlåt", mumlar den yngre eleven till svar och suckar lågt. Han vill inte fortsätta vara "bara vänner" (eller vad nu de två killarna var tidigare), men han kan inte riktigt få ut det. Han borde inte få ut det, inte nu. Helst aldrig. Den blonda fortsätter att se ner i sitt knä, men eftersom han är ett så stort monster gillar han känslan av att den äldre rör honom för första gången idag. Det känns bra, det har känts bra sen första gången han tog tag i den yngres hand och har bara känts ännu bättre ju fler gånger han har gjort det under veckans gång. Den äldres hud gör något med den yngre, får honom att känna fyrverkerier över hela sin kropp. Det får honom att känna sig ... speciell. Men det får vara slut på det nu, han kan inte känna så längre. Dock, en sista gång kan väl inte skada. Han måste bara få känna denna känslan en sista gång, sen ska han sluta. För sin mammas skull.

Yoongi ser på den yngre i tystnad, innan han rufsar till hans blonda lockar med ett leende.
"Ingenting att be om ursäkt för.." berättar han innan han låter sina armar glida runt den yngres midja bakifrån. Visst borde han inte ha gjort det, men vad fan. Värmen från den blondas rygg lugnar ner honom, precis som det gjort en vecka innan. Och Yoongi vill inte att det ska bli allt för awkward för dem, han har sett en hel del syskon krama varandra.. han måste helt enkelt bara hålla sina känslor för sig själv. Dock så skulle det vara mycket lättare om han bara ignorerat Jimin, men det skulle han aldrig klara av. Plus så vill han inte såra den yngre mer än vad han redan gjort.

Jimins mun bildar ett lätt leende när den äldre ruffsar till hans hår och lyfter upp sina händer för att fixa till det, och i den sekunden väljer den mörkhåriga att lägga sina armar runt den yngres midja. Sextonåringens kinder hettar upp, eller nej, hela hans ansikte blir rött. Med tanke på hur de har varit mot varandra tidigare under kvällen trodde han verkligen inte beredd på det men han klagar inte ... Faktiskt är han ganska glad över det. Den blonda killen lyfter långsamt ner sina händer, tvekar obemärkt i luften innan han lägger dem över Yoongis. Han borde inte, han vet inte ens om han får av den äldre. Dock hade ju artonåringen lagt både sitt huvud på Jimins axel och sina armar runt den yngres kropp. Jimin följer bara efter vad den äldre hade gjort ...

Den yngre tar ett djupt andetag, stänger sina ögon. Försöker dölja sina skuldkänslor för den äldre killen bakom honom. Han kan inte hjälpa sig själv, hur mycket han än vill att sin mor ska vara glad. Men hon behöver inte få veta, för detta är ändå sista gången. Han får lova sig själv det ... Detta är sista gången han får röra och tänka på Yoongi på det här sättet, efter idag är han den blondas bror och får behandlas som det. Imorgon, inte idag. Imorgon börjar det.

Yoongi lyfter sakta på sitt huvud, för att låta hakan luta mot den yngres axel istället.
"Jag vill skriva en låt om dig, Jiminie.." mumlar han trött medan han granskar den svaga rosa färgen på den blondas kinder. Yoongi bestämmer sig för att sakta lossna lite på greppet runt hans midja, eftersom att han inte riktigt vet om den yngre är bekväm med det eller ej, och lägger sig ner på sängen igen. Visst skulle det kunna göra hela deras relation ännu mer cheesy, men Jimin är Yoongis svaga punkt förutom medicinen, han måste kunna skriva om den. Han skulle kunna skriva så många olika texttyper när det kommer till den yngre, både lyckliga och sorgliga. Den mörkhårigas blick glider inte ifrån den yngre när han lutar huvudet mot den sköna kudden.

"Gör det då", säger den yngre, och kan inte hjälpa att le när den äldre säger det. Den blonda vet ju att Yoongi är bra på att skriva låtar, eller han tror det från det han har hört, han känner sig speciell när den mörkhåriga säger han vill skriva om den yngre. Yoongi släpper Jimins midja, han skulle helst ha kvar dem där. Den yngre killen vänder på sig och sätter sig så att han kan se på den äldre, han var egentligen inte redo att släppa, och den lilla hunden lägger sig mellan precis den springan där de två elevernas ben nästan möts.
"Men ... varför?" Han ser på den äldre och biter i sin läpp. Visst, han blev smickrad över att den äldre faktiskt vill skriva en låt om honom men han förstår inte riktigt varför. Eller kanske ... men det skulle han aldrig våga säga högt.

Det tar en liten stund för Yoongi att bestämma sig vad han ska svara på frågan. För att han är kär i honom? Det är ju delvis det, men han vet mycket väl att han inte riktigt kan berätta det. Inte nu.
"Du gör någonting.." börjar han medan han ser upp i Jimins ögon. "Du gör mig lugn bara genom din närvaro."
Visst kanske inte den yngre tror på det, men det är sant. Yoongi har aldrig funnit tröst hos en annan människa förutom sin vän som dött för några år sedan. Men nu, börjar han känna så igen. Och han vet inte hur det är han ska reagera.