What the shadows tell us [PRS]

Wesleys glada leende och den där klappen på axeln borde inte ha betytt nåt. Men det gjorde det. En oväntad värme spred sig i Ellis bröst, trots att kylan bet i kinderna.
”Så, hur är det vi gör nu?” frågade Wes och Ellis vände bort blicken, mest för att inte fastna i de där ljusa, blå ögonen. Han drog upp det gamla pappersarket ur innerfickan. Fingrarna var så kalla att han knappt kunde hålla i det, men han ville inte visa det. Istället gick han ut i mitten av gläntan och stampade ner snön tills marken blev jämn nog. Sedan hittade han en lång pinne som låg halvfrusen i marken. Han drog upp den med ett ryck och började rita en cirkel i snön, precis som på papperet. När den var klar stoppade han undan arket igen och vände sig mot Wesley.
”Kom,” sa han kort och tog tag i vännens jackärm. ”Du ska stå här.” Själv ställde han sig mitt emot, och när de väl stod där, tvekade han plötsligt. Förra gången hade de varit fler – en hel kedja av händer i mörkret. Nu var det bara de två. Och Ellis blev smärtsamt medveten om hur nära han stod Wesley. Hur gärna han ville stå ännu närmare… Hans blick svepte snabbt över den unge mannens ansikte. Munnen. Halsen. Sedan tog han ett djupt andetag och grep tag i Wesleys händer som var förvånansvärt varma.
”Du fryser aldrig, va?” muttrade han innan han harklade sig. ”Då kör vi”.

De började tala samtidigt. De uråldriga orden kom långsamt i början, men ökade snart i tempo. Till slut fann de en bra rytm och Ellis kände hur spänningen byggdes upp inom honom med varje ord som uttalades. Men mitt i allt förändrades något. Ellis började tala annorlunda. Han gled över i en annan ramsa, en de aldrig övat in tillsammans – en han aldrig berättat för Wesley. Orden lät nästan likadana, men ändå inte, och i samma stund som de lämnade hans mun hände någonting…
Det var som om något grep tag i honom. Först kände han ett lätt tryck mot bröstet, men snart spred det sig genom hela kroppen – en kall, krypande känsla som slingrade sig upp längs ryggraden. Mörkret tätnade i utkanten av hans synfält och allt utanför cirkeln tycktes försvinna, lösas upp i skuggor. Ellis ville plötsligt sluta. Men han kunde inte. Orden bara fortsatte. Plötsligt skar en smärta genom bröstet. Han gav ifrån sig ett kort, kvävt skrik och fingrarna grep desperat om Wesleys händer. Sedan – utan varning – slets han bakåt. En osynlig kraft kastade honom genom luften med våldsam styrka. Kroppen slog ner i snön med ett dovt dån. Och den här gången... reste han sig inte.

Nyfikenheten börjar ta över Wesley, han vet inte riktigt vad som kommer att hända, men tänk om de kommer ut ur den här ritualen och är annorlunda? Har krafter som man bara drömt om? Han hoppas det, även om det nästan låter för bra för att vara sant.
”Okej,” säger han med ett mjukt leende och gör som hans vän säger. Han har pluggat in orden de ska säga, så gott han kan iallafall. Han känner sin väns händer mot sina, och han kan känna kylan smitta av sig. Uppenbarligen är Ellis väldigt kall, men han själv har aldrig haft något problem med det där med värme. Han är i princip alltid varm.
”Nej inte direkt, du borde däremot ha tagit på dig vantar,” påpekar han med ett lätt flin och låter sina blåa ögon glida över gläntan de nu står i mitten av. Han känner spänningen stiga inom honom, och även om han kanske borde känna någon form av nervositet så gör han inte det. Kanske de blir påverkade, kanske inte. Men han håller tummarna på att han kommer känna en skillnad.. en positiv skillnad, såklart.

Han sluter ögonlocken medan de säger de uråldriga orden som de tränat på tillsammans. De finner en bra rytm, och en känsla som han inte riktigt vet hur han ska beskriva fyller honom. Han känner sig mer och mer spänd över det hela. Dock slår Wesley snart upp ögonen igen när han börjar höra hur Ellis säger några främmande ord, ord som han själv aldrig hört förut, som de inte övat in tillsammans. En oro stiger över honom, och det blir inte bättre när han hör sin väns kväkt skrik, och hur han panikartat försöker griper tag i hans händer.
”Ellis, hur mår du? Vad händer?” Undrar han med panik i rösten, men han får inget svar från sin vän. Istället ser han hur vännen kastas bakåt i luften, och hur han med en hård duns landar på marken på den snötäckta marken.
”Ellis!” Ropar han och skyndar sig fram till sin vän. Rädslan stiger inom honom och han ser ner på sin vän, men han svarar inte.. han kan inte få ögonkontakt med honom, och han reser sig inte upp. ”Fan, fan, fan,” säger han i panik och bär försiktigt upp Ellis från marken. Han måste ta honom till skolsyster.. men samtidigt så kommer de hamna i enorm trubbel om hon berättar det vidare till rektorn.. vad fan ska han göra? Wesley försöker se sig omkring i mörkret, och börjar röra sig tillbaka mot skolan i snön.