Not what I wanted [PRS]

”Hon må ha ögon överallt, men tvivlar starkt på att hon har ögon i just den här droskan”, påpekade Theodor och betraktade de två andra elverna. Snart kunde han däremot inte se Zihao, förutom svansen som stack ut. Den svajade fram och tillbaka. Vift, vift, vift. Det var tydligen väldigt gosigt att sitta halvt i knät på Joshua. Väldigt mysigt indeed, speciellt eftersom den där stora klumpedunsen snart stuckit fram huvudet från manteln och pressat upp nosen i femtonåringens ansikte. Allt det där förnuftet och självbehärskningen hade så sakteliga börjat rinna bort från den tjocka pälsen. Han kunde inte hindra sig själv, inte ens för en sekund som det var i nuläget. Pussar var tydligen viktigare än att hålla sig undanskymd. Snacka om förändring när det kom till sinnesställning.
”Hm, du har nog rätt”, erkände Theodor, som knappt kunde hålla skrattet inom sig längre. ”Farlig är han definitivt inte..snarare korkad”, fortsatte han med ett frustande och lutade sig tillbaka mot sätet, med armarna korslagda över bröstet. ”Hur känns det, Mr Lewis, att ha Huaze Zihaos tunga i ansiktet. Bra? Dåligt? Om jag var du skulle jag tvätta bort det där slemmet snarast möjligast, annars kommer du börja lukta som honom.” Sjuttonåringen himlade med ögonen för sig själv och vände de blåa ögonen mot fönstret istället. Visserligen brukade Zihao vara närgången med sina rumskamrater också, men inte på det där sättet. Då brukade han mest insistera på att få ligga inklämd med någon i sängen, inte klättra över dem och lämna sliskiga pussar. Han hade verkligen tappat förståndet, eller hur?
Slytherinaren hade valt att inte lyssna på de andras lilla gnabbande konversation. Vagnen var ännu påväg upp mot slottet, drogs fram över den våta grusvägen som mer liknande en enda stor pöl av lera. Regnet slog mot fönstren och vinden ruskades omkring därute i vinden. Han skulle troligen tvingas spendera natten i den spökande stugan. Ensam. I kylan. Det hade ju hänt några gånger innan, men den här gången handlade det inte om att han var en fara för alla andra, utan mer för att hålla sig så långt borta från Umbridge som det bara gick. Däremot betydde det inte att han var speciellt exalterad över det faktumet - att sitta i den gamla, gnisslande kåken hela natten. Varulvar kan faktiskt också vara mörkrädda och fega utan dess like!

Kanske det bara är Joshua som är lite väl paranoid, men i hans öron låter det inte alls konstigt om Umbridge hade folk ute för att kolla igenom varje liten vagn. Hon är konstant på sin vakt efter minsta sak som kan få Dumbledore bortskickad och henne till rektor, så det skulle faktiskt inte förvåna Joshua.
”Det är väl bättre att vara säker än osäker, eller hur?” Påpekar femtonåringen lätt nervöst. Inte för att det är Zihaos kompis som han konverserar med, som för övrigt inte direkt heller varit en ängel under alla år, utan mer av den simpla anledningen att han inte vill bli relegerad. Theodor hade inte alls varit såpass elak eller förtjust i att trakassera Joshua som Zihao varit, men ändå. Tillit är ett dilemma även när han möter de snällaste människorna. Däremot verkar det inte som att den stora lurvbollen gillar den drös med försiktighetsåtgärder som han försöker tvinga på honom, vilket är förståeligt. Han vill säga till honom, men pälsen i ansiktet kittlas och får honom att vilja stanna där med den varma filuren över sig. Han vill inte gå ut i kylan igen, han vill bara gömma sig i Zihaos fina, lätt våta päls. Dock försvinner den där mysiga känslan när huden kommer i kontakt med en sträv, stor tunga. En tunga i ansiktet är till och med svårt för honom att hantera om det varit Cissis eller Harus.. men nu är det Zihaos, i form av en vargtunga. Vargslem i ansiktet är inte direkt något som passar en paranoid perfektionist med tunga kontrollbehov. Tyvärr.
”Något mittemellan,” muttrar han och drar fram en servett ur den lilla väskan med utböjningsbesvärjelsen. Torka, torka, torka. Spelar ingen roll hur bedårande sjuttonåringen är, tendenserna ligger fortfarande kvar. Det är mysigt, men han känner hur pulsen börjar bli än snabbare för varje slickande. Förhoppningsvis är inte det något som skrämmer iväg den andre. Inte efter det här. Fingrarna stryker sig över den tjocka pälsen, och låter händerna kupa de lurviga kinderna. ”Umbridge kommer säkert ha en uppcheckning i slutet av vägen Zihao, du behöver ha manteln över dig då.” Orden kommer ut i en liten viskning.

Hjulen på vagnen började sakta in allt eftersom backen blev flackare och mindre brant. De hade nått till toppen och nu var det bara att vänta i någon minut eller två innan de kunde stiga av. Däremot hade bog ingen lust att göra just det - stiga av, då skyfallet fortfarande fortsatte i samma styrka som innan. Ibland kändes det nästan som om vinden skulle kasta omkull droskan, få den att glida ner för det våta gräset och vidare in bland träden. Det var verkligen stormigt, sådär riktigt kallt och ruskigt runt Halloween. Egentligen ganska mysigt om man började tänka på det, speciellt med alla dekorationer som fanns runt slottet. Men nej, det där hade han inte tid att fundera över just i den stunden. Ögonen mötte Joshuas respektive bruna och Zihao tvingade fram en liten nick. Det hade tagit några långa sekunder innan han förstått vad det var som den yngre menade. Hjärnan arbetade liksom extra segt för tillfället och allting som sades lät mest som en drös med slumpade ord. Slickandet hade också slutat, påtal om det där. Inga fler pussar än så länge. Joshua gillade tydligen inte de sliskiga små dragen med tungan och let’s face it, vem gjorde egentligen det? Ingen vill ha en klumpig varulv i knät som absolut vill slicka en i ansiktet, där går gränsen.
”Du, jag tror det börjar bli dags att täcka honom med den där manteln snarast”, började Theodor långsamt, där han satt och glodde ut genom fönstret. Jodå, vid slutet av den långa trappan stod både Dolores Umbridge och Argus Filch. Den sistnämnde höll stolt ett rosa paraply över dem och paddan i egen hög person höll i en lista. Hon verkade gå igenom allas koffertar, troligen för att se till så att ingen gömde några varor från Weasley bröderna. Fast vem visste, kanske hon slängde allt som inte var rosa? Tur för Zihao då, för han älskade verkligen rosa. Inte lika mycket som Umbridge, men fortfarande en hel del. Han funderade faktiskt på att färga håret rosa någon gång, det skulle nog bli gulligt.
Sjuttonåringen stirrade maniskt på femtonåringen, studerade alla drag nu när han var så nära. Åh, de där kinderna var så älskvärda, han ville nästan sätta tänderna i dem.
”Fort, fort, fort”, manade Theodor på och började dra i manteln, försökte täcka den jämnårige så gott han förmådde. ”Hon ser typ redan arg ut, säkert för att vi är så sena.”

Mycket riktigt, Joshua hade nästan glömt bort hur tiden tickade och skolan som närmar sig mer och mer. Det var dags att täcka över det där söta lilla ansiktet. Helskotta. Han skulle kunna sitta och glo på Zihao i all evighet och fortfarande känna sig nöjd. Innerst inne skulle han kunna göra det även när personen i fråga inte är i sin lurviga form, men det vågar han inte riktigt medge för sig själv. Djur är gulliga. Päls är gulligt. Det är enda anledningen till att han sitter och stirrar på honom med rosiga kinder. Enda anledningen. Jepp.
”Du har nog rätt..” Mumlar han trevande när blicken glider upp mot glasfönstret. Mycket riktigt, Umbridge och Filch står där alldeles genomblöta i regnet även med paraplyet i handen. Med en sista blick på sjuttonåringen trär han resten av manteln över det lurviga ansiktet.
”Har de verkligen ingenting bättre för sig än att bocka av alla?” Hon brukar väl vilja ge alla i stora salen en utskällning med sin läskigt sockersöta röst.. kanske hon är lite mer intresserad i att hitta strunt på alla sina elever som kan leda till hennes befordran. Det skulle inte vara så konstigt.
Hur som helst stannar vagnen upp precis intill de två vuxna, och dörrarna öppnas av sig själva.
”Mr Lewis, Mr Watts. Ni är sena.” Herregud, Joshua har då inte saknat den där stämman under lovet. Att åka tillbaka hem låter mer lockande än innan. Nästan lite läskigt hur Dolores Umbridge kan påverka en så. Usch.
”Cissi sprang iväg på perrongen Ms.. Hon hatar regn.” Förklarar femtonåringen generat och håller upp den lilla kissemissen. Hon försöker ivrigt att gömma sig under jackan, hålla sig borta från varje liten droppe, och tillslut får hon som hon vill och bosätter sig där inne. Han är ändå rätt hyfsad på att ljuga, träning ger färdighet som det heter. Mr Filch ser lika tjurig ut som vanligt, men Umbridge verkar nöja sig åt det svaret. Hon gillar ju den lilla femtonåringen, inte skulle han ljuga. Nehej då.
”Har du sett din vän Mr Watts? Mr Huaze kommer missa middagen om han dröjer. Vi också, för den delen.”

Egentligen var det lite underligt hur de två vuxna kände sig absolut tvungna att stå ute i regnet och vänta, bara för att lyckas pricka av alla elever. Hade det inte varit betydligt bekvämare att stå i hallen innanför de stora ekportarna istället? På så sätt hade de ju sluppit regnet och förmodligen haft det betydligt enklare att gå igenom alla koffertar och så vidare. Nu behövde de fixa och dona ute i stormen istället, vilket bara kändes extremt korkat. Varför göra det svårare för sig själva liksom? Den där Umbridge hade verkligen inte alla hästar hemma, någonting hon bevisat under välkomstfesten när hon avbrutit Dumbledore.
Joshua gick av vagnen först, ut i stormen till Cissis stora förtret. Därefter följde Theodor och Zihao. Den jämnårige hade med ett lätt knyck på staven fått upp ett genomskinligt paraply över dem, främst för att förhindra regnet från att slå mot osynlighetsmanteln. Då skulle de två pappskallarna framför dem i alla fall inte kunna ta notis på hur regnet inte föll hela vägen till marken där Zihao passerade. Ganska smart ändå, plus att femtonåringen distraherade dem på köpet. Kanske de faktiskt skulle lyckas.
”Zihao? Jag tror att han satt på en av de första vagnarna om jag inte minns fel”, förklarade slytherineleven, utan att blinka. Precis som Joshua var han en hyfsat bra lögnare och även om Umbridge inte tyckte om någon från den lilla kompisgruppen, verkade hon acceptera svaret till viss del. Dock såg hon en gnutta misstänksam ut, men vad kunde hon göra? Det var inte precis som om de kunde gömma Zihao mitt i det öppna. Ha. Ha. Ha.
”Jaså, för han har inte blivit avprickad”, konstaterade kvinnan och bläddrade igenom listan. ”Nåväl, det får väl bli kvarsittning om inte annat. Be honom besöka mitt kontor när du ser honom”, fortsatte hon och lät sina små ögon glida mellan de två eleverna. ”Seså, ni kan gå nu.”
Phew, det hade gått bättre än sjuttonåringen innerst inne befarat. Tassarna var blöta och han var fortfarande tvungen att böja sig ner, så att varken benen eller svansen skulle synas. Den var för övrigt böjd rakt framåt, bara för att vara på den säkra sidan.

Det måste ha varit en konstig liten syn det där. Joshua och Theodor hade aldrig under sin tid på Hogwarts konverserat något längre med varandra, än mindre suttit på samma vagn tillsammans. Även om Professorn inte varit en del av skolan de tidigare åren så är hon ändå noggrann med att bedöma människor och i vilket fack de tillhör. Lyckligtvis har hon inte listat ut femtonåringens sexualitet, då skulle hon nog inte uppskatta honom riktigt lika mycket. Inte heller faktumet att han sett ett och annat elaka saker om henne, men det behöver hon inte få reda på. Bara hon inte lyssnar eller tror på rykten så borde han inte bli relegerad. Med ett sista leende mot Umbridge börjar han skutta fram mot den öppna porten. Cissi slickar försiktigt på den lena hakan medan tassarna leker med tyget på den stickade koftan. Det gick ju bra, osynlighetsmanteln hade verkligen varit den bästa idéen med stor marginal. Gåshuden stryker sig över den sköra huden, och med koffertarna uppe i luften tar han av sig regnjackan. Nu fryser han riktigt förbaskat mycket, men regnjackan är kall och kommer inte hjälpa honom någonting alls. Burr, burr.
Någonting positivt är däremot Cissi som nu vågar skutta ner mot det svala betonggolvet. Inget regn, skyddad. Hon skakar ut pälsen, låter några droppar vatten skvätta upp på både Joshua och Theodor, även på Zihao., men han har turligt nog lite skydd. Den lilla kissemissen nosar sig omkring innan hon börjar skutta upp i den rörliga trappan. Åh, nyfiken Cissi är den jobbigaste Cissi. Han skyndar sig efter henne, orolig över att trapporna snart ska byta plats och lämna den lilla katten obevakad. Tänk om hon skulle ramla ner eller något? Inte okej. Händerna lyfter upp den lilla filuren vid magen och bär ner henne igen.
”Vi måste skynda oss till Professor Snape.. han kanske redan är i stora salen.” Påpekar han nervöst. Skynda, skynda, skynda. Tänk om han i stora salen med alla andra elever? Ska de bryta sig in i hans lilla skrymsle med örter då? Oklart.

Inte för att vara en pain in the ass eller så, men det var ganska jobbigt att hålla sig under manteln. Den var förvisso inte jätteliten, utan problemet låg väl mest i hur förbaskat lång sjuttonåringen var i vanliga fall. För att vara lång dagarna i ända betydde att han blev stor och klumpig under fullmånesnätterna. Men för tillfället var det inte det enda som störde honom. Det var liksom ganska jobbigt att inte kunna prata och därmed säga sin mening om saker och ting. Joshua och Theodor kunde diskutera vad de skulle göra, lista ut nästa steg, medan Zihao svansade efter som ett litet barn. Att svansen var intryckt mellan benen och öronen låg platta hjälpte inte alls till, då det bara resulterade i att han kände sig ännu mer underlägsen. Egentligen var han ju inte det, men just där och då kändes det verkligen som det och han kunde inte skaka av sig känslan.
”Jag gissar på att han fortfarande väntar på Zihao”, sade Theodor och sneglade åt sidan, samtidigt som fötterna trampade otåligt på stället. ”Dumbledores order liksom..” Jo, samma dag som Umbridge anlänt till skolan hade rektorn haft ett långt samtal med både Zihao och fadern, gått igenom alla säkerhetsåtgärder de skulle bli tvungna att ta nu när någon från ministeriet rörde sig på skolans område. Och inte bara det, hon rapporterade ju precis allting också. Det spelade ingen roll om det var att man råkat snyta slipsen lite för löst eller tappat något på golvet - allting rapporterades till ministern. Varför? För att de skulle kunna avsätta Dumbledore snarast möjligast, och de verkade vara en god bit på vägen när det kom till det. Fy fan, tänk att ha någon som Umbridge som rektor. Usch och fy. Då slutade han nog hellre.
Zihao sneglade mellan de andra två innan han började röra sig mot trapporna ner mot fängelsehålorna. Stegen var lätta men förhoppningsvis tillräckligt högljudda för att Joshua och Theodor skulle uppfatta att han dragit. Det var svårt att gå i trappor och det tog ett tag innan han nådde fram till rätt avsats. Sådär, nu var det inte så förfärligt långt kvar till professor Snapes kontor. Snacka om stress.

Duns, duns, duns. Cissi lutar en av de lurviga kinderna mot femtonåringens bröstkorg, alldeles nöjd och belåten. Nu hade hon verkligen velat strosa runt och nosa på allt i byggnaden, men hon trivs bra där i famnen också. Lite bortskämd är hon, men Joshua gillar att skämma bort henne helt och hållet dagarna ut i ända. Kanske inte brutalt mycket så att hon förlorar sin självständighet, eller hon blir alldeles för fet för att orka ta sig upp ur sängen. Nej, det finns en klar gräns som han aldrig kommer att gå över. Punkt slut.
”Det om något borde väl ändå väcka upp misstankar hos Professor Umbridge.. eller hur?” Funderar han med en lätt axelryckning. Än en gång, det är den där paranoida sidan av honom som talar. Dumbledore har fixat det på ett eller ett annat sätt, så varför ska han bekymra sig över det? Det är ingenting att få panik över, det kommer att gå fint för alla inblandade. Återigen tvingas han ta några andetag för att komma ifund med att Dumbledore har sina tricks och knep, att det går att lita på honom till fullo. Han vet ju det innerst inne, men för en person med så stort kontrollbehov som Joshua har är det inte lätt att inse att det inte finns något man kan göra. Hela scenariot som de tre ungdomarna befinner sig i är aldrig något han ens tänkt tanken på skulle kunna hända, aldrig. Om de gått tillbaka ett dygn eller två hade nog Joshua förnekat möjligheten till att Zihao någonsin skulle vilja prata med honom. Än mindre slita av honom kläderna.
Jodå, tankarna ligger fortfarande där och trycker. Kinderna blir röda av bara vida minnet av ordet, men också av tanken.. tanken om hur det skulle vara, och herregud vad det gör honom generad. Att han ens kan fundera över det i ett läge som denna. Usch. Det tar en liten stund för femtonåringen att sansa sig själv, och följa efter ljudet av tassarna mot betongtrapporna. Tur för honom att ingen kan läsa hans tankar, för då hade han velat sticka just där och då tillbaka till London. Jisses.

Att ta sig ner för alla trappsteg hade inte varit särskilt roligt och Zihao hade varit nära att falla på nosen några gånger. Frambenen ville inte riktigt hänga med i svängarna och var svaga, rangliga. Visst hade han genomgått förvandlingen extremt många gånger vid det laget, men han blev ändå aldrig helt van. Nej, det skulle förmodligen krävas en längre tid på fyra ben för att ens börja lära sig allting. Men men, han tog sig i alla fall framåt och det var helt klart bättre än ingenting.
”Äh, även om det gjort det så finns det inte mycket hon kan göra. Så länge hon inte bokstavligen ser klumpedunsen därframme förvandlas mitt framför näsan på henne kan hon inte bevisa ett smack..i alla fall så länge hon inte börjar rota i det där registret”, rabblade Theodor på och tystnade där i slutändan. Registret förstörde verkligen allt, och inte bara för just Huaze Zihao. Alla varulvar som var registrerade blev utfrysta från det magiska samhället, hur orättvist och så det än må ha låtit. Det var väl därför många av dem försökte hålla åkomman hemlig för omvärlden i största mån. Zihao hade personligen gjort detsamma om han haft chansen, men i samband med att de flyttat från Kina till England hade det inte varit möjligt.
Sjuttonåringen suckade för sig själv och fortsatte fram genom korridoren han svängt in i. Väggarna var av sten och facklor satt uppsatta på väggarna med några meters avstånd. Det var helt enkelt ganska dunkelt, för att inte snacka pm kallt och fuktigt. Han hade aldrig uppskattat fängelsehålorna eller korridorerna som slingrade sig omkring därnere. Elevhemmet var som tur var betydligt trevligare och även om det också var ganska mörkt och tillsynes otrevligt, kunde det faktiskt vara riktigt mysigt. Speciellt om man satt i soffan framför den öppna brasan, kanske med en kopp te och en filt över benen. Åh, mysigt.
Efter ytterligare några meter stannade Zihao till framför en ensam trädörr. Den var stängd men ett svagt ljus rymde vid dörrens många springor. Okej, det var definitivt någon därinne och med någon menade han självfallet professor Snape, även Slytherins föreståndare. Och nej, det var inte ljuset som fick honom att bli så pass tvärsäker, utan istället de rispiga andetagen och lugna hjärtslagen. Tack gode gud.

Det var korrekt, Umbridge skulle inte kunna bevisa någonting så länge Zihao bär osynlighetsmanteln. Spelar ingen roll om hon blir misstänksam, förvisso kan hon rapportera det till ministern, men vad skulle han kunna göra åt saken? Det skulle kunna finnas så många olika anledningar till varför Professor Snape inte varit närvarande under den vanliga välkomstceremonin. Theodor hade rätt, om de var tillräckligt försiktiga skulle Professorn inte få reda på någonting, såvida hon inte sticker sin näsa i registret. För en sekund hade Joshua nästan glömt bort det där dumma registret som verkar göra det hela mycket svårare för dem. Ministeriet, skulle han kunna komma in där på något sätt? Utan att bli upptäckt? Det kanske låter förbaskat löjligt, men som sagt, när Joshua väl bestämt sig för något blir det svårt att försöka få det ur hans lilla skalle. Funderingarna på ministeriet och det förbaskade registret fortsätter medan de mörka ögonen glider över fängelsehålorna. Han har alltid tyckt att det varit respektlöst, att ha Slytherins elevhem där nere. Det är kallt, mörkt och långt ifrån hemtrevligt. Det är som att det bara tvingar fram all rivalitet mellan elevhem med endast placeringen av elevrummen. Jodå, dessa små aspekter har definitivt någonting med det hela att göra, det är nästan skrattretande. Hur kan de placera en grupp människor i fängelsehålorna? Ja, elevrummet är säkert mysigare, men hela miljön här nere är ju nästan lite skräckinjagande. Cissi gillar det inte. All mörker, hon kan fortfarande se perfekt, men kylan och auran ger inte samma mysiga känsla som resten av skolan. Orättvist, så himla, jävla orättvist. Tillslut kommer de fram till en mörk, tjock dörr. Ett litet ljus kan synas genom dörrspringan, och utan att vänta än en sekund höjer Joshua handen och knackar på. Han borde nog inte vara där överhuvudtaget, han har ju aldrig konverserat särskilt mycket med de två slytherineleverna. Och det är Slytherins elevhem.. äsch, försent att ändra tankesätt nu.