Yehet och Kkaebsong [PRS]

”Indirekt, ja”, muttrade Zihao och sträckte armarna över huvudet, innan han cokså tassade ut i vardagsrummet igen. Försiktigt gled han ner bredvid Joshua och grävde ner ansiktet i en av kuddarna dom låg utspridda omkring dem. ”Jag tror att jag typ undermedvetet vaknade till samtidigt som du flyttade på en av mina armar, men äsch. Nu är jag i alla fall klarvaken, så det finns ingenting att göra åt saken”, fortsatte han knorrandes och sneglade ner på mobilskärmen. Kvart över fyra. De andra skulle nog börja komma tillbaka om en och en halv timme. Tills dess kunde ju han och artonåringen laga middag och se till att allting var redo. Faktiskt en väldigt bra plan. ”Vad säger du on att laga middag tills de andra kommer?”

Med toasten i munnen ser Joshua upp mot den äldre, blinkar ett par gånger innan han sjunker ner i soffan än längre.
"Jo, det kan vi väl göra." instämmer han kluvet. Nu har han ätit soppa och en toast, kanske han borde skippa kvällsmaten? Jo, på så sätt kanske han kan sova med bättre självkänsla och inte klanka ner på sig själv. Men han kan väl ändå laga maten, fixa den till resten av medlemmarna, eller hur? Ja, definitivt. "Vad tycker du att vi ska laga då?" frågar han efter en stunds tystnad, och kryper fram mot Zihao för att sätta sig närmre honom, tekoppen i de kupande händerna. Medlemmarna skulle nog bli väldigt tacksamma om nylagad mat står på bordet efter de tränat klart, Joshua själv hade nog blivit det.

Zihao ryckte på axlarna samtidigt som fingrarna flög över mobilen. Vad skulle de laga? Hm, kanske någonting som alla gillade?
”Hot pot kanske? Det är inte jättekomplicerat att göra och vi har skuret kött i frysen”, föreslog han och plockade fram ett recept på sin iPhone. ”Sallad, svamp, chili, ingefära, bläckfisk..” Allt det där var ju mest exempel på vad man kunde ha i, men för tillfället var nittonåringen mest intresserad av buljongen. ”Låter det som en bra idé? Då kan man ju koka vad man själv vill liksom, så blir alla glada och nöjda”, förklarade han och sneglade mot teet som den yngre höll i. Gott..han ville också ha en kopp med te.

Oj oj oj, det blir mycket att göra. Joshua påminner sig om att medlemmarna nog kan behöva det, och nickar lätt för sig själv.
"Det blir nog bra." berättar han och tvingar sig själv upp på benen igen, det är bara att sätta igång helt enkelt. Även när han står upp, och nittonåringen är sittandes, är det inte särskilt svårt att märka den suktande blicken efter varmt te. Många i den här gruppen är riktiga tenarkomaner. "Du kan ta det som finns kvar av mitt." lägger Joshua till och lägger koppen i Zihaos händer.

”Men hallå, kan ju inte låta dig göra allting själv”, knorrade Zihao och kom upp på fötterna, för att därefter hoppa efter Joshua. Det var inte jättelätt att hoppa omkring med en krycka i ena handen och en kopp med varmt te i den andra. De två pusselbitarna hörde verkligen inte samman, det var då ett som var säkert. Nittonåringen stannade utmattat till framför en av köksbänkarna och ställde ner koppen på bänkytan. ”Så, vi behöver skära potatis, sallad, tofu, fisk, bläckfisk”, rabblade han upp och öppnade kylskåpet. Fram med allting på en gång, det var bäst så. På det sättet skulle de inte heller kunna glömma någonting. Smart som fan.

"Men jo Zihao, det kan du visste!" gnäller Joshua bestämt. Att den äldre ska skutta runt i det trånga köket och laga mat är inte optimalt direkt. Visserligen hade han fått göra det åt artonåringen tidigare under dagen, men nu mår Joshua faktiskt lite bättre. "Sätt dig ner, jag kan fixa det.. du måste vila din fot så mycket som möjligt, okej?" frågar Joshua innan han börjar med matlagningen, ingen tid att förlora.

Grejen var att Zihao verkligen ville hjälpa till. Men Joshua hade i grund och botten rätt, han behövde vila sin fot så mycket som möjligt med tanke på att debuten närmade sig.
”Jaha, okej då,” muttrade nittonåringen och gled ner på en stol, för att sedan sitta och blänga mot den yngre. ”Se till att skära bläckfisken i samma skivor, köttet är redan färdigt och uppskuret, sedan får buljongen inte bli för stark..” babblade han på, trots att han mycket väl visste att Joshua var bra på att laga mar. Men men. Zihao kunde faktiskt vara lite som en tjatande mamma till och från.

Med blicken vilande på Zihao höjer artonåringen på sina ögonbryn och skakar lätt på huvudet.
"Jag vet hur man gör, tro det eller ej." försäkrar Joshua med ett magert leende, medan han fokuserar på matlagningen. "Gå och lägg dig i soffan så länge, du kan nog behöva sova lite till ändå. Jag menar, du verkar hemskt trött." Jo, precis som Joshua själv verkar nittonåringen faktiskt vara väldigt trött, de alla har jobbat alldeles för mycket och länge.

”Äsch, jag tänker inte lämna dig alldeles ensam med maten”, muttrade Zihao och vilade kinden mot handen. ”Kan sova här om jag nu absolut måste sova lite till”, fortsatte han sedan bestämt och betraktade Joshua med alerta ögon. Eller, alerta och alerta. Ögonlocken höll sig knappt öppna och hängde bkonstavligen på honom. Fan, han avskydde när artonåringen hade rätt och det hade han alltid gjort. Helt ärligt så tyckte han inte om när någon annan än han själv hade rätt, hur idiotiskt och dumt det nu än lät. Till Zihaos försvar lät det inte riktigt lika illa inne i huvudet på honom.

Efter ungefär en och en halvtimme blir lägenheten helt plötsligt fylld med ljud. Chai och Jun som kastar av sig sina skor, CW som ställer upp dem på skohyllan åt dem, Euijin och Kawan som stiger in en efter en.
"Gud vad gott det luktar," påpekar Wan som skuttar in i köket bara för att finna Joshua stå där. "Går det bra, mår du lite bättre nu?" frågar han och slänger en arm om sin vän.
"Det går fint fint, ni kommer precis i tid!" berättar artonåringen med ett nöjt leende, för att sedan få hjälp av sin vän att duka fram.