Privat mellan Masato och Hufflepuffisen

Atemu satt och åt och försökte äta försiktigt för att inte behöva röra axel för mycket.

Cassandra nickade, men tyckte ändå det såg ut som att farao hade ont när han rörde sig. I så fall skulle antagligen hennes promenad runt hagen ställas in, kanske till och med skjutas upp en vecka eller två. Cassandra ville naturligtvis inte att faraon skulle skadas och var orolig för honom, men han hade i alla fall haft vett nog att ha en bra tajming.

Atemu åt upp sin mat efter en stund och reste sig upp och sa.
- När ni är klara kan ni gå, och du Cassandra, om du fortfarande kan så möt mig vid porten.

Cassandra stelnade till. Men vad fasen!? Han hade ju skadat sig. Då skulle han väl knappast ta en promenad! I alla fall inte med henne, han borde ju vila. Nu kom istället magontet tillbaka. Cassandra kände hur paniken började bubbla inom sig vid tanken på de där odjuren.

Hon hade dock inget val, så hon gick upp till sitt rum, bytte kläder och gick med tunga steg ner mot porten.

Atemu hde redan gått till porten och stod och väntade

Farao stod redan vid porten när Cassandra kom dit. Hon neg och började sedan sakta gå mot hagen. Även om paniken inte var lika överväldigande som igår, så mådde Cassandra inget vidare när de närmade sig hästhagen. Därför försökte Cassandra fokusera på att ta långa, djupa andetag.

Atemu gick vid henne och gick fortfarande på hennes utsida

Cassandra höll blicken stadigt på Flisen. Under tiden frågade hon farao:
- Är Ni säker på att Ni vill göra det här nu, farao? Har Ni inte mycket ont i axeln?

Atmeu såg på henne och sa.
- Ja, faktum är att jag red hela vägen till kungliga graven med axeln ur led.
Pinsamt att ramla i korridoren.

Cassandra tittade förvånat på honom och sa:
- Ramla i korridoren!? Så det var ingen häst inblandad?

Cassandra insåg att hon nog hade dragit lite förhastade slutsatser om odjuren. Hon tittadr på Flisen som följde dem längs staketet. Men hästarna var opålitliga, så helt fel hade hon ju inte.